Rapport från Lund

augusti 11, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Är erfarenheterna från Lund och tidningen Veckobladet en plågsam föraning om en ny partisyn inom Vänsterpartiet? Bort från öppen och bred vänsterdebatt. Eller är det bara generationsmotsättningar som splittrat en anrik och traditionstyngd vänsterförening.
Sten Henriksson, tidigare medarbetare i Veckobladet ger ett lokalt exempel på varför Vägval Vänster är så viktigt.
Det har sagts att Vägval Vänster inte behövs för vänsterdiskussionen. Jag har andra erfarenheter. Låt mig bli lokal:

Jag är verksam i den framåtsträvande industri- och lärdomsstaden Lund. Här finns till allt annat en stark vänstertradition: här verkade en gång vänsterintellektuella som Knut Wicksell och Bengt Lidforss. Och här fanns på 1920- och 30-talen en livlig verksamhet i föreningar som Clarté och DYG som rymde både kommunister och socialdemokrater. Ur den miljön kom politiker som Tage Erlander och intellektuella som Per Nyström och Stellan Arvidsson. Också under vänsteruppsvinget var det politiska klimatet i Lund präglat av samtal och tolerans. Alla kända politiska bokstavskombinationer fanns förvisso representerade, men man kunde samarbeta, t.ex. kring det utomordentliga Bokcafét. Och faktiskt också i en blåsorkester: det i år trettioårsjubilerande Röda Kapellet hette då Lunds Kommunistiska Blåsorkester och namnet var valt för att vara ekumeniskt: ”kommunistisk” kunde väl alla enas kring!

Nåväl, efter uppsvinget kom den politiska vardagen och snart var huvuddelen av de tidigare revolutionärerna kommunalpolitiskt verksamma för vänsterpartiet. Lund regeras f.n. föredömligt i samarbete mellan (s), (v) och (mp). Det intressanta är nu att en ny (och något yngre) falang har tagit över ledningen av den lokala vänsterföreningen. De har inte alltid samma politiska språk som vi äldre – det liknar s.a.s. mer det språk vi själva hade i den åldern, men det kan man väl stå ut med. Nytt blod är aldrig fel. Problemet är ett annat: partisynen, intoleransen.

Vad som gäller är ”winner takes all”: inte en styrelseledamot, inte en distriktskonferensdelegat och naturligtvis inte en kongressplats till någon annan än den egna kretsen. Mönstret är väl inte unikt, men har tagit sig ett särskilt uttryck i tystandet av Veckobladet. Sedan trettio år har vi i Lund gett ut en prenumererad tidning med 40 nummer om året. Huvuddelen av prenumeranterna har varit icke-medlemmar och de flesta partimedlemmarna i Lund har inte läst den, och det har varit meningen: Veckobladet har vänt sig utåt, till sympatisörer och motståndare. Tidningen har varit ekonomiskt självbärande och politiskt självständig – med bas i vänsterpartiet, men alltid debatterande och kritisk, också till partiets ställningstaganden. Veckobladet har uppskattats på många håll, bl.a. därför att Lund inte har någon egen dagstidning utan bara Malmötidningen Sydsvenskan. Till saken hör att Veckobladet inte saknat spetsiga skribenter som det finns hygglig tillgång till i en stad som Lund.

Skribenterna har inte sällan uttalat sig om namngivna personer med viss skärpa. I närheten av hur våra föregångare i Lunds vänster skrev har vi dock aldrig varit. Veckobladet blev förstås en nagel i ögat på den nya lokala partiledningen. Huvudargumentet mot den har varit ”bristande kamratlighet”: texter som varit kritiska mot företeelser och personer inom vänsterpartiet har betecknats som okamratliga. Man har i första hand velat lägga ner tidningen (eller i varje fall avskilja den från vänsterpartiet). När medlemsmötena inte gått med på det har man sparkat redaktionen som inte velat underkasta sig. Tidningen har alltid gjorts med biträde av volontärer som ofta inte varit partimedlemmar; detta förbjöds. Ansvarig utgivare är numera partiföreningens ordförande och ledande redaktör hans son. Tidningens innehåll är därefter.

Hur blev det så här? De yngre påstår att de har lärt sig det här sättet att bedriva politik i Ung Vänster, men det vill man ju inte tro. Mycket handlar förstås om vanliga generationsmotsättningar. Men det räcker inte som förklaring. Det plågsamma är om det är på gång en ny partisyn, en syn som radikalt skiljer sig från den som fanns i Gudrun Schymans öppna vänsterparti. Vi som vill värna om öppenhet och bred vänsterdebatt har goda skäl att hälsa initiativet med Vägval Vänster välkommet och det är därför jag väljer att medverka här.

Stig Henriksson

Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Framtiden finns i bred rörelse av röda, gröna, feministiska och internationalistiska krafter. Lär av det tyska underifrånperspektivet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Blog Stats

  • 7,590 hits
augusti 2004
M T O T F L S
« Jul   Sep »
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  

%d bloggare gillar detta: