En fråga om politikens mål och medel?

juli 18, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Vari består skillnadena mellan vänsterns förnyare och traditionalister? Jonas Olofsson, tidigare anställd av vänsterpartiets riksdagsgrupp menar att det snarast är medlen – och inte målet – som är den avgörande skillnaden.
Efter sista riksdagsvalet och den senaste kongressen har bilden av vänstern förändrats. Under större delen av 1990-talet – och särskilt efter valet 1994 – förvånades många inom och utanför partiet över hur snabbt och effektivt partiet moderniserades. Under det här skedet kunde också riksdagsgruppen mobilisera en handlingskraft som aldrig tidigare. Förutsättningen för detta var, å ena sidan, en allvarlig ekonomisk kris som utmanade själva fundamentet för den offentliga välfärden, och å den andra en fördomsfri och pragmatisk attityd till politikens medel. I kontrast till utvecklingen under 1990-talet framstår vänsterpartiet i dag som allt mera konservativt och fånget i en begreppsvärld som leder bort från politikens vardag och ut i periferin.

Det här med relationen mellan politikens mål och medel har diskuterats många gånger. I den leninistiska tanketraditionen finns det en föreställning om att all form av maktutövning och repression kan legitimeras med att de helgar målet, det socialistiska samhället. En av de viktigaste lärdomarna av utvecklingen i Ryssland och Östeuropa under det förra seklet är förmodligen att den socialistiska rörelsen aldrig fullt ut får skilja mellan mål och medel. Erfarenheterna från de kommunistiska diktaturerna i Ryssland och Östeuropa är att auktoritära och repressiva medel förr eller senare förändrar – för att inte säga perverterar – det som en gång var målet. Medel som saknar humanistisk och demokratisk legitimitet måste alltid avvisas. Men samtidigt måste vi ändå skilja mellan mål och medel. Medlen för att uppnå ett visst mål förändras ju uppenbarligen över tid.

Kanske finns det anledning att reflektera något över detta när vi diskuterar den förkärlek för föråldrade begrepp som tycks prägla stora delar av vänstern i dag. Personligen har jag funderat över om inte motsättningarna mellan ”förnyare” och ”traditionalister” handlar om hur man uppfattar politikens mål och medel. Oavsett om de flesta av oss inte gärna kallar oss kommunister tror jag ändå att flertalet v- och s-väljare utan större svårigheter sluter upp bakom den mycket allmänna beskrivning av vänsterns mål, som Lars Ohly med flera gett uttryck för: Ett klasslöst samhälle utan genus- och etnicitetsrelaterade skrankor där ekonomi och teknik formas med den yttre miljön som en given restriktion. Vi kan som sagt känna oss tveksamma inför ordval och begrepp, men målet om jämlika maktrelationer som en förutsättning för var och ens frigörelse – det målet attraherar nog många. Det knepiga är alltså inte så mycket målet som de medel vi tror är nödvändiga för att stegvis närma oss målet.

Jag har alltså en känsla av att skillnaden mellan ”traditionalister” och ”förnyare” handlar mer om synen på politikens medel än målen. Många av de frågor som väcker heta känslor inom vänstern handlar i praktiken inte om målet – socialismen och människans frigörelse – utan snarare om vilka konkreta medel vi tror är nödvändiga för att motverka klasskillnader och utbredd maktlöshet i samhället. En klassisk stridsfråga handlar t.ex. om omfattningen av det statliga ägandet. De flesta är nog beredda att medge att svepande nationaliseringar knappast är något användbart (eller ens önskvärt) medel för att skapa förutsättningar för ett jämlikt och rättvist samhälle i det 21 århundradet. Ändå väcker frågor om statligt ägande av banker och enskilda företag alltid hetsiga debatter. Förstatliganden liksom privatiseringar är medel som kan utnyttjas för att tillgodose olika syften, men i praktiken uppfattas de ofta som mål i sig själva. Ökat statligt ägande identifieras som ”vänster” och privatiseringar som ”höger”. En historisk och internationell överblick avslöjar emellertid att bilden är mycket mer komplicerad än så. Förstatliganden kan tjäna auktoritära högerkrafters intressen liksom privatiseringar kan tjäna bredare samhällsintressen av ägandespridning, fungerande marknader och effektivare företagande. Ingenting är givet på förhand utan de konkreta insatserna måste relateras till den aktuella situationen och de konkreta förutsättningarna.

En annan stridsfråga som handlar mer om medel än om mål berör de instrument som används för att påverka inflationsnivåer och offentligt sparande. Inom vänstern har det funnits en tendens att värdera låg inflation och små offentliga underskott som uttryck för högerpolitik. Samtidigt pekar den historiska erfarenheten entydigt på att just hög inflation och en urholkad offentlig ekonomi utgör de största hoten mot vanliga löntagares välfärd och sociala trygghet. Expansiv konjunkturpolitik behövs i vissa situationer för att stimulera investeringar och sysselsättning. Men graden av finans- och penningpolitisk expansionism har inget med socialismen att göra. Vi tycker t.ex. inte att Ronald Reagan postumt framstår som mer vänstersinnad trots att han under sin tid som president i USA omorienterade den ekonomiska politiken i starkt expansionistisk riktning.

Avslutningsvis: Motsättningarna inom vänstern handlar inte så mycket om mål som om synen på politikens medel. De som tillskriver sig rollen av att vara mer äkta socialister – det kan vara Ulla Hoffmann eller Kalle Larsson – förväxlar i praktiken mål och medel. De identifierar socialismen med omfattande statligt ägande och en starkt efterfrågestimulerande ekonomisk politik – helt oavsett konjunktur. Den här politiken är prövad i flera länder, med förödande resultat. Nu skapar dessutom ny it-baserad teknik och globaliserad ekonomi en rad nya förutsättningar för vänster- och högerpolitik på nationell nivå. Det betyder att gamla medel måste omprövas för att vi ska kunna förbli våra traditionella mål trogna. Hur ser medlen ut för att skapa förutsättningar för tillväxt, rättvis fördelning och uthålliga offentliga trygghetssystem under de närmaste årtiondena? Det kan ingen svara på i dag. Men ska vi lyckas att formulera bärkraftiga alternativ till dem som tar globaliseringen och ökade försörjningsbördor till intäkt för kraftiga nedmonteringar av välfärdsstaten måste den diskussionen inledas omgående. Det förutsätter kritiskt sinnelag, fördomsfrihet och äkta socialt patos – d.v.s. en socialistisk anda. Jag tror att den diskussionen kan bära frukt inom vänsterpartiet – det är en naturlig fortsättning på den process som inleddes genom de stora ekonomisk-politiska uppgörelserna efter valet 1994. Det går – bara vi vågar och vill…

Jonas Olofsson
Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Socialdemokratin, sovjetmodellen och den ”Tredje väg” Mål och medel i allmännyttan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,057 hits
juli 2004
M T O T F L S
« Jun   Aug »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

%d bloggare gillar detta: