Socialdemokratin, sovjetmodellen och den ”Tredje väg”

juli 16, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Går det historiskt att koppla bildandet av Vägval Vänster till den förnyelsedebatt som uppstod inom den kommunistiska rörelsen i efterdyningarna av det radikala 70-talet. I början av 1980-talet skrev journalisten Lars Vikström följande text – idag ett tidsdokument – eller…?
Förord

För att förstå dagens svenska vänsterdebatt bör vi vara medvetna om dess rötter. Och för att förstå dagens diskussion inom och skapandet av Vägval vänster kan det vara nyttigt att vända blicken några år bakåt i tiden.
I början av 1980-talet hände något unikt inom den europeiska
vänstern. För förmodligen första gången i historien och något som inte upprepats sedan dess, lyckades man i Wien samla företrädare från den radikala socialdemokratin, förnyarna inom de kommunistiska partierna och representanter för De gröna till en ideologisk diskussion om en ny europeisk vänsterstrategi.
Det här var en tid då vänstern var på väg framåt i Europa. Kanske kan man tala om att en höjdpunkt nåddes då för vänstern efter ett radikalt sextio- och sjuttiotal.
Det var samma tid som socialdemokraterna här i Sverige på allvar diskuterade löntagarfonderna, som ett sätt att bryta kapitalets makt över de produktiva resurserna. Diskussionen fördes på allvar om en alternativ produktion och nedrustningsfrågan stod i centrum. Fackföreningen Solidaritet hade bildats i Polen och bemöttes med massiv repression.
Men på något sätt var det då, som nu, att de båda stora
vänsterpartierna, vpk och socialdemokraterna, agerade bromskloss för utvecklingen, genom en oförmåga att ta till sig att samhället befann sig i förändring. Kartan stämmer, även om verkligheten förändras. Något officiellt stöd för de tankar som diskuterades i Wien erhölls aldrig i Sverige. Tankegångarna var helt enkelt djupt impopulära,
revolutionerande och allt för utmanande, för båda partierna.
I samma tid slår sedan de nyliberala idéerna igenom i den europeiska diskussionen – högern har förberett sig länge för att ge vänstern svar på tal. Reaganomics och Thatcherism får sina svenska förespråkare i yuppierans kalla nyliberalism med moderaterna som svenskt språkrör.
Vänstern är förstelnad och har grävt ned sig och lyckas inte svara på nyliberalismens ideologiska attack. Nyliberalismens segertåg över världen inleds. Så går tåget och tankarna från Wien förfaller i glömska.
Seminariet i Wien hölls till minne av den österrikiske ekonomen Otto Bauer – känd som den så kallade austromarxismens fader. Resultatet av seminariet publicerade i antologin ”Kapitalistische Krise und Strategien
der Eurolinken” , spw-Verlag, Berlin 1982.
Kort därefter och samma år arrangerade den nordiska vänstern ett stort uppföljningsseminarium i Helsingör i Danmark, kring samma frågor. Resultatet av det seminariet blev boken ”Socialisme i Norden -en skandinavisk debatt”, Praxis, Grenå 1982.
Jag deltog själv i båda seminarierna och texten som publiceras på begäran och följer är hämtad ur den sistnämnda boken och fanns i en annan version i den förstnämnda. Kanske kan texten bidra till att ge fotfäste åt dagens vänsterdebatt. Om inte annat är den kanske ett
historiskt dokument. Tidsandan var en annan och jag skulle inte ha valt att formulera mig på samma sätt i dag.
Att jag aldrig fick någon uppskattning då, för min text och mina tankegångar, i den svenska vänstern var kanske inte så märkligt – det var helt enkelt för tidigt och tankegångarna var för impopulära. Men problematiken och frågeställningarna är fortfarande desamma. Socialismens ortodoxa block består, om än i ny skrud av vänsterparti och socialdemokrati.
I dag har samma ortodoxa block bundit för ögonen inför
globaliseringen och omvärlden och tror fortfarande att strategin för förändring kan vara nationellt baserad och att det går att föra en isolerad nationell och statlig reformpolitik.
Att inget kommer att hända så länge inte vänstern med kraft engagerar sig i den globala rättviserörelsens kamp för demokrati och förändring, i de internationella sammanslutningar som finns, trots att de inte är ultimata, för att åstadkomma globala lösningar på lokala problem, tycks ta lång tid att ta till sig.

Lars Vikström (tjugotvå år senare) i juli 2004.

Socialdemokratin, sovjetmodellen och den ”trejde väg”

En huvudlinje i en svensk socialistisk strategi måste vara kampen för att bryta storfinansen makt genom aktivitet och rörelse bland det arbetande folkets flertal. Denna huvudinriktning har senan länge stått klar. Men idag står både den europeiska och svenska vänstern inför nya frågor av strategisk art – vilka slutsatser bör vi dra av händelserna i Polen, finns det en ”tredje väg”, hur förhåller sig i så fall en sådan till socialdemokratin och sovjetmodellen och i vad övrigt består den?

Begreppet en ”tredje väg” lyftes ånyo fram av det italienska kommunistparitet i anslutning till den analys de gjorde av den polska händelseutvecklingen. Begreppet är således inte nytt utan har sina rötter i den eurokommunistiska rörelsen och paralleller kan säkert också dras till ”den tredje ståndpunkten”. Det är genom att studera denna historiska anknytning som vi eventuellt kan skönja konturerna av en framtida utveckling. Den ”tredje vägen” kan dock sägas ta sin utgångspunkt i den utvärdering som alla vänsterkrafter tvingats att göra av händelserna i Polen. En utvärdering som är akut för att inte säga obligatorisk för den socialistiska rörelsen idag då sovjetmodellen ånyo visat sina brister samtidigt som socialdemokratin ställt undan kampfanan. Det är därför nödvändigt att inleda en ny fas i utvecklingen och söka en tredje väg.
En ”tredje väg” kan ses som en nödvändig vidareutveckling av socialismen och ett nytt delsteg i en process. De objektiva betingelserna för denna utveckling kan sägas ha skapts i och med Jalta-fördraget, vidareutvecklats i och med det jugoslaviska valet av en egen väg, och frammanats av händelserna i Ungern, Tjeckoslovakien, och nu Polen. Varje gång som krishärdar blossat upp, så har den kommunistiska rörelsen successivt tvingats till analys och vidareutveckling. Den har tvingats att ta ställning till dessa krishärdar, inte som enskilda företeelser, utan som återkommande fenomen. Den har också tvingats att ta ställning till inskränkningarna av de demokratiska fri- och rättigheterna när de ständigt återkommit, för att slutligen ha blivit systematiska.
Lika mycket som vi har dragit våra slutsatser utifrån sovjetmodellens misslyckanden, så har vi också gjort utifrån reformismens socialdemokratins misslyckande, dess samarbete med kapitalet, dess oförmåga att hantera de kapitalistiska kriserna och dess njugga ambition att förverkliga socialismen. Därför kan även socialdemokratin som ideologi sägas ha förlorat drivkraften och tappat bort socialismen i blandekonomins eldorado.
Under 70-talet kom omprövningen inom den kommunistiska rörelsen att betecknas som ”eurokommunism”. Även om termen redan då var tveksam som etikett, och kanske är mer är det idag, så antydde den i alla fall vissa likartade drag.
Den eurokommunistiska utvecklingen kom också att prägla VPK, ibland kallat det första eurokommunistiska partiet, hur mycket sanning det nu kan ligga i detta påstående? – från diskussionerna inom dåvarande SKP under 50-talet och via valet av CH Hermansson som partiordförande 1964. Utvecklingen befästes ytterligare genom VPKs ställningstaganden och fördömanden av händelserna i Tjeckoslovakien 1968. Det är denna utveckling som nu måste ges ny emfas utifrån analyserna och ställningstagandena till de polska händelserna.
Embryot till en ”tredje väg” eller den tidigare eurokommunismen skapades i stora stycken utifrån en analys av vad inriktningen inte är eller bör vara. Det är troligen också på detta sätt som det är enklast att skönja i vad en ”tredje väg” kan bestå. Genom att fortlöpande studera existerande socialistiska inriktningars misslyckanden och misstag kan en strategi för en ”tredje väg” utvecklas.

Sovjetmodellen och socialdemokratin

Idag kan sovjetmodellen och socialdemokratin sägas kännetecknas av att de båda utgör socialistiska inriktningar, som i sitt vägbyggande plötsligt stött på ett högt lodrätt berg, men istället för att ändra riktning eller spränga bort berget, fortsätter de att bygga på samma ställe och gräver sig allt djupare och djupare ned, medan de låtsas som om berget inte fanns.
När denna likhet slår mig, så slår det mig också hur många paralleller det finns mellan socialdemokratin och sovjetmodellen – socialismens ortodoxa block. Med det ortodoxa blocket avser jag inte rörelserna i sin helhet, utan deras uttryck på det officiella planet. Och parallellerna ligger på en ideologisk abstrakt nivå. Det finns inom båda rörelserna exempelvis kritik mot ideologin på det officiella planet.
Både sovjetmodellen och socialdemokratin måste idag med nödvändighet karaktäriseras som inriktningar vilka övergivit, förvanskat eller skapat dogmer av den unga marxismens/socialismens tankegångar och ideal. Det vore därför betydligt riktigare att hävda att den ”tredje väg” bör gå till vänster om, snarare än mellan, sovjetmodellen och socialdemokratin – dessa bör betrakts som högerinriktningar inom det socialistiska blocket.
Det är mot dessa tankegångar som den ”tredje väg” måste ställa upp ett hävdande av grundläggande socialistiska värderingar. Till skillnad från det ortodoxa blocket har den ”svenska vänstern” ständigt omprövat och utvecklat sin analys utifrån kapitalismens omvandling och de nya objektiva betingelser som skapats av denna. Det har varit en smärtsam utveckling där uppfattningar som visat sig vara misstag omprövats. Genom sitt ivriga hävdande av och försvar för, socialismen och demokratin varhelst den har begränsats, omvandlats eller utplånats, har denna inriktning också uppfattats som ett hot mot det ortodoxa blocket. Det är mot den bakgrunden som de häftiga sovjetiska utfallen och sammanförandet med socialdemokratin bör ses.
Det är dock inte endast på detta plan som paralleller kan skönjas. Det finns också andra, för socialdemokratin kanske något ideologiskt generande paralleller. Båda inriktningarna uttrycker stundtals en något slags naiv övertro till produktivkrafternas utveckling. En tro på tekniken som en neutral oundviklig och ständigt samhällsbefrämjande. Kärnkraften är ett exempel. En sovjetisk forskare sa en gång till mig: ”- Att söka stoppa kärnkraften är som när indianerna sköt pilar på lokomotiven”. En något mer moderat inställning hade den svenska socialdemokratin innan folkomröstningskampanjen, men där kom sedan taktiken om att ge den ett något annat uttryck.
En tredje väg måste därför bära bort från denna märkliga tro på tekniken och ersätta den med en syn på denna som underordnas människans utveckling, är anpassad för henne och befrämjar hennes existens. Denna väg måste leda bort från kärnkraftssamhället, ta hänsyn till de ekologiska realiteterna och sätta stopp för det militär-teknologiska komplexets framfart.
En annan parallell kan skönjas vid en jämförelse av de östeuropeiska partiernas och socialdemokratins förhållande till statsapparaten. Apparaten ses som en del av partiet och används i ett repressivt syfte för att söka trycka ner förändringstendenser eller alternativa rörelser av olika slag. All demokrati skall förmedlas genom staten eller parlamentet. SAP söker inkorporera alternativrörelserna i partiet, istället för att se dem som en resurs i den demokratiska utvecklingen.

En ”tredje väg” måste mot detta föra fram en decentraliserad folkmaktsdemokrati baserad på pluralism med eftertryck på det civila samhällets möjligheter och människors egna lösningar av problem. Den måste betona den frihetliga socialismen och främja ett nedbrytande av staten, istället för ett stärkande av den. Alternativrörelsens protester och tankegångar måste tas på allvar, för hos den finns en utvecklingspotential som vid sidan av en verklig socialism kan forma ett rikt framtida liv.
Vissa paralleller kan även skönjas då den inre demokratin i partierna betraktas. Gen om en systematisk seghet lyckas ledningen kontrollera situationen, stoppa förändringskraven och driva igenom sin egen linje. Styrningen eller förkvävandet av debatten är likartad. Denna upplevs som ett hot istället för som resurs, dynamik och drivkraft i parti- och samhällsutvecklingen.
En ”tredje väg” måste därför leda bort från detta. Mot en situation där den övre stenen på pyramiden utövar ett tryck och en kontroll nedåt, måste ställas en där pyramidens bas utgör kraften och styr toppen. Vägen måste leda bort från dogmatism, toppstyrning och status quo.
Beträffande den fackliga rörelsen och förhållandet till denna finns också paralleller. Inom båda inriktningarna har fackföreningsrörelsen på ett raffinerat sätt inkorporerats i partiet och förvandlats till en del av, ämnad att styras av detta. Fackföreningsrörelsens partiavhängighet var knappast mindre i Polen före Solidaritet än vad den är idag till SAP i Sverige. Och när SAP var vid regeringsmakten var bandet mellan stat och fackföreningsrörelse i Sverige knappast svagare än det var i Polen. Där blev det för facket allt svårare att representera arbetarklassen och det tappade sin attraktionskraft. Det är inte utan att man oroas över en likartad utveckling i Sverige då exemplet Ullared fungerar. Där befinner sig det svenska facket ti en situation som kunde vara hämtad ur seklets början. Oförmågan att hantera denna situation är märklig.
Mot detta måste en ”tredje väg” ha ett förhållande till fackföreningsrörelsen, där denna både i öst och väst står oberoende från stat och parti.
Synen på rustningen i världen och ett statiskt betraktelsesätt av militärblocken är en annan parallell. Utsagorna och löftena om nedrustning och frånvaro av kärnvapen blir inget mer än löften.
En ”tredje väg” måste sträva efter en verklig nedrustning, ett uppbrytande av militärblocken och ett stärkande av den alliansfria rörelsen.
Synen på kvinnokampen är en annan fråga, som i Sverige kommit ganska långt, men som i andra europeiska socialdemokratiska partier och sovjetmodellen har en mer tillbakaskjuten plats.
En ”tredje väg” måste här söka infoga en analys av patriarkatet i sin socialistiska analys och ge kvinnokampen högsta prioritet.
Med de exempel jag har valt vill jag naturligtvis inte dra paralleller på alla övriga plan, men de jag dragit borde i alla fall inbjuda till en viss eftertänksamhet. För det är dock så att de exempel jag valt är några av dagens stora framtidsfrågor. Man bör därför också tänka sig för innan man placerar in de olika socialistiska inriktningarna på en höger-vänster skala. Det borde också få de radikala krafterna inom socialdemokratin att tänka efter vart de är på väg.

Den ”tredje väg”

De paralleller jag referat ovan är ett sätt att se på hur den ”tredje vägens” utveckling måste fortsätta. Sakta men säkert har sten efter sten lagts fast och ok efter ok kastats av. Men idag är inte den ”tredje vägen” enbart en kommunistisk väg. Vid det nyligen genomförda tredje Otto Bauer symposiet i Wien, som jag deltog i, samlades kommunister och marxistiska socialdemokrater bakom ståndpunkten att det nu är dags att välja en ”tredje väg”, vilken inte är den traditionella socialdemokratins eller sovjetmodellens. Där deltog bland annat representanter från de radikala delarna av SPD, SPÖ, Labour, franska socialistparitet och det spanska socialistpartiet. Inom de socialdemokratiska partierna i Europa växer kritiken allt starkare och starkare. Trots att uttrycket den ”tredje vägen” är en term som använts i många andra sammanhang i t ex Sverige, så är den idag en realitet i den europeiska socialistiska debatten, som det inte går att blunda för. Kritiken finns också hos PASOK där tex Papendreou deklarerat att de tänker gå sin egen väg och den är inte socialdemokratins eller sovjetmodellens. Därtill skall läggas stora delar av den rörelse som tidigare betecknats ”eurokommunistisk”, samt exempelvis SF i Danmark och SV i Norge. Exempel på en ”tredje väg” har också visats upp i Tjeckoslovakien 1968 och idag av vissa grupper i Polen. Den ”tredje väg” kan idag sägas utgöra en socialistisk dimension, samlad kring ett eget vägval med vissa gemensamma nämnare men också med många olikheter.
Vad jag talat om är inte en allomfattande utredning av en socialistisk strategis alla beståndsdelar, utan snarare en ideologisk definiering i förhållande till andra socialistiska inriktningar och ett angivande av en huvudtendens i denna. För att ge en ”tredje väg” dess rätta roll måste den naturligtvis kompletteras med de övriga strategiska erfarenheter och lärdom som dragits av vänstern. Huvudmotståndaren är varken socialdemokratin eller den sovjetiska modellen – det är stofinansen och dess politiska företrädare

Lars Vikström
Annonser

Entry filed under: Vänsterns Vägval.

Fantasin till makten! En fråga om politikens mål och medel?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,054 hits
juli 2004
M T O T F L S
« Jun   Aug »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

%d bloggare gillar detta: