Om detta må ni inte berätta

juli 12, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Här presenterar Vägval Vänster den tredje texten av professor Dennis Töllborg. En festskrift tillägnad Anna Christensen från år 2000.
But the point is that
they lied not so much for
their country – certainly
not for their country´s
survival, which was never
at stake – as for its
”image”.(1)

1.

Anteckningen är handskriven, men lämnar inget utrymme för
tvivel. ”Utbetalningarna stoppas med omedelbar verkan.”
Forskaren vet nämligen inte hut och det som produceras är inte den beskrivning av sakernas tillstånd vi önskar. Så
utbetalningarna skall stoppas med omedelbar verkan.(2)
På något sätt känns det trots allt som en befrielse, ett slags
crescendo på en situation som blivit allt mer absurd. På
resans gång har det blivit uppenbart att om detta må vi helt
enkelt inte berätta, trots att den representativa demokratins
främsta företrädare gång på gång lämnat ett helt annat budskap till det offentliga. Talet om att ”Vi vill inte släpa med oss denna fråga in i 2000-talet” betydde helt enkelt bara att de
önskade få ett slut på det offentliga samtalet, ja på samtalet
ö h t.(3) Och, förefaller de ha resonerat, ”kan vetenskapen
hjälpa oss att få undersåtarna lugna, så är det värt både 20
och 30 miljoner och rentav t o m en och annan framtida vikt
befattning för de lydiga”. Makten älskar omdömesgilla forskare
med samma intensitet som den hatar de olydiga.
Dock, det skall erkännas, nu har vi något mer kunskap än i
början av åttiotalet, även om ”kunskapslyftet” bara skett på
faktanivån, dvs den mest elementära av de fyra
kunskapsnivåerna. Varje försök till djupare analys och sökande efter orsaksförklaring är alltjämt bannlyst. Men, OK Anna, nu vet vi i vart fall t ex att omfattningen av kontrollapparaten var häpnadsväckande, långt över de 100.000 årliga kontroller vi hävdat. Och nu vet vi att antalet tjänster och uppdrag som var föremål för kontroll var långt högre än de åtminstone 185.000 vi räknat fram.(4) Sanningen var att antalet tjänster var över 400.000 och att antalet årliga kontroller någon gång t o m låg över 200.000. Sanningen var att Torsten stoppades för sitt politiska engagemang, inte för ens misstänkt spioneri eller terrorism.(5) Det var i sin egenskap av dissident och inget annat han ansågs sakna medborgerlig pålitlighet. Och sanningen var att denna politiskt betingade registrering av dissidenter var sanktionerad av samma riksdagsmän som röstat för den grundlag som uttryckligen förbjöd just sådan verksamhet som de
parallellt påbjöd. Det är tydligt att i det kalla krigets
skugga uppfattades lögnen som nödvändig, med Thomas Jordan ett slags ”ödesgemenskap”, för att skydda ett överordnat intresse – rikets säkerhet kallade man det, och uppfattade det säkert många gånger också så, trots att det i grund och botten var något så trivialt som att skydda egen etablerad position.
Kanske är trots allt just detta den viktigaste lärdomen vi
måste dra av vad som förekommit – makt korrumperar alltid
alla, och makt som tillåts utövas under absolut sekretess är
och kommer alltid att vara demokratins största fiende, just
eftersom det är parlamentarismens främsta vän. Vi måste komma ihåg att ur statsmaktens perspektiv är dess egna aktioner per definition alltid legitima: statsmakten representerar lag och ordning som skydd mot anarki och kaos.(6) Därför utgör också varje attack mot detta konsensus – varje form av alternativ till den förhärskande världsbilden – också en attack mot staten själv, och för de som i skydd av denna säkrats etablerad position också en attack mot den form av demokrati som garanterar dem själva ett anständigt liv. Och sådana attacker kan endast förklaras i termer av konspiration – ja, de kan av dessa rentav endast förstås i form av konspiration – mot staten eller ”det demokratiska samhället” som makten föredrar att kalla det. Användningen av begreppet ”medborgerligt pålitlig” känns därför lika naturligt för makthavare i den forna Sovjetdiktaturen och Pinochets Chile som i Sverige, ty det har samma innebörd i alla dessa samhällen, i praktiken innebärande att mccarthy i USA var lika självklart ”medborgerligt pålitlig” som Chaplin inte var det,
att Stalin i Sovjet var det lika självklart som att
Solsjenitzyn inte var det, att Freivalds, Björk och Hellsvik
är det lika självklart som att varken Torsten Leander eller
Ingrid Segerstedt-Wiberg är det, att riksmarskalken och de
forskare som låtit sig köpas är det lika självklart som att
Annas forna doktorand varken var det eller ens kan komma att
bli det.
Så Anna, har det egentligen hänt något? Hur ser ambitionen ut
för framtiden, så snart vi försöker höja oss en eller rentav
flera kunskapsnivåer, från faktanivån mot samband, mot system, ja rentav mot paradigm.(7) Får vi intressera oss för historisk kunskap, annat än som massmedialt intressanta anekdoter? Eller skall historien endast tillåtas fungera som en rad lösryckta faktabeskrivningar som vi kan förfäras över och ta avstånd från så snart vi ligger så långt från händelsen att vi antingen med stöd av ett kontextbrott (som i de forna
Öststaterna) eller ett tidsavstånd kan avsvära oss varje form
av personligt ansvar? Detta är en viktig fråga, ty svaret
utgör en värdemätare på den demokratiska mognaden, ja rentav på den demokratiska ambitionen, hos såväl makthavare i allmänhet som på forskarsamhället. Får vi inte gå bortom den första kunskapsnivån kommer – det må vara intentionellt eller bara intuitivt – det mod det nyvaknade historieintresset till synes ger uttryck för endast ha den verkan att erkännandet av att det var illa är till gagn när vi söker trovärdighet för vårt påstående att allting nu är bra. Och vi vet att då sammanfaller gärna historieforskarens och den gällande ordningens intresse; fokus styrs bort från vår farliga samtid till vår ofarliga dåtid, och händelser ses endast som produkter av en galen tid som är passerad, och inte som ett uttryck för strukturellt betingade fenomen.

2.

Rätten har en tendens att verka ideologiskt, dvs en
förändring på den rättsliga nivån kan medföra legitimitet för
verksamheten utan att den rättsliga förändringen innebär den
antagna korresponderande förändringen i verksamhetens praktik. Åsiktsregistreringsförbudet är ett exempel därpå,
kommunikationsregeln i dess olika former i PKK § 13 ett annat,
1999 års borttagande av den absoluta sekretessen i sekrl såvitt avser uppgifter i Säkerhetspolisens register ett tredje. Det är därför en central vetenskaplig uppgift – ja rentav en
vetenskapsetisk plikt för åtminstone rätts- och statsvetare –
att kritiskt granska i vilken utsträckning den retorik som
lagändringen speglar också har några reella återverkningar på
praktiken. Detta är särskilt centralt i ett samhällssystem där
makten bygger sin legitimitet på referens till värdeargument
som är kopplade till idén om det demokratiska statsskickets
överlägsenhet, dvs ett system vars starkast sammanhållande
kraft är frivillig acceptans. Varje sådan acceptans bygger
nämligen alltid ytterst på en föreställning om sakernas
verkliga tillstånd, och mera sällan på en analys av empiri. I
den moderna varianten av dessa samhällssystem spelar därför just vetenskapen en avgörande roll för de styrdas tilltro till hur sakernas tillstånd verkligen är, vetenskapen som
legitimeringsinstrument och vetenskapsmannen som redskap för att styra bort hegemoniskt känsliga frågor och kunskap. På
nittiotalets slut blev detta nästan parodiskt, där varje
politiskt-moraliskt känslig fråga som dök upp i debatten
snabbare än blixten föranledde regeringen att ge HSFR i uppdrag att genomföra specialinriktade forskarprogram så att frågan snabbt kunde bortföras från den politiska dagordningen.(8)

3.

Det nu så berömda – och för Anna själv i alla detaljer så
väl kända – s k Leanderfallet visade med all önskvärd tydlighet
att kontrollorganen på detta område ö h t inte fungerat. Också
efterdyningarna till avslöjandet av aktens innehåll ger
anledning till oro. Inte i något avseende har ansvar utkrävts.
Tvärtom har de ansvariga efteråt förnekat att något fel ö h t
begåtts – trots att de uppgifter som lämnades ut t o m i sak
var felaktiga – och istället har flera av de mest centralt
inblandade rentav belönats på olika sätt, t ex genom befordran.
När den socialdemokratiska regeringen (jfr Lövdén,
socialdemokratisk representant i registernämnden och vice
ordförande i justitieutskottet, numera statsråd) i samarbete
med moderata samlingspartiet (jfr Gun Hellsvik, tidigare
justitieminister, numera ordförande i justitieutskottet och
tillsammans med Lövdén vid tillfället en av de två
parlamentarikerna representerade i Registernämnden) försökte få slut på debatten genom att tillsätta ett forskningsprogram, på numera klassiskt sätt under angivande av att man ville få den svenska åsiktsregistreringen utredd, kom återigen retorik att kontrastera mot praktik. Idag (maj 2000, mer än två år efter regeringsbeslutet) har i stort sett alla forskningsambitioner som sträcker sig djupare än till en närmast anekdotiskt präglad historiebeskrivning gått i stå: så snart forskningsambitionerna sträcker sig över den mest elementära kunskapsnivån – avsnävade, normalt endast därtill historiska, fakta – och söker nå en högre kunskapsnivå, åtminstone upp till nivån samband, kanske t o m system och i några fall paradigmnivån, så närmar man sig obevekligen vår samtid på ett sätt som upplevs så hotfullt att varje initiativ omedelbart möts med det allra kraftfullast motstånd. Ibland är resultaten närmast skrattretande: en enkel framställan om att få uppgift om antalet anställda inom SÄPO med angivande av köns- och åldersrepresentation för tiden fr o m polisens förstatligande 1965 fram till dags dato, kan efter ett och ett halvt års ”prövning” besvaras med uppgift om situationen per den 1 januari år 2000, medan uppgifter för övriga år avslås med hänvisning till ”rikets säkerhet”. (9) Och samma dag som
regeringsrätten i ett annat ärende, återigen åberopande behovet av skydd för rikets säkerhet, kan avslå en ansökan om uppgift om det totala antalet registrerade i Säkerhetspolisens register och skiftningar över samma tidsperiod offentliggör registernämnden – med Säkerhetspolisens och regeringens goda minne – uppgift om exakt hur många från respektive olika politiska fraktioner som varit registrerade 1980, 1985, 1990, 1995 och 1998.(10) Anomalierna blir så tydliga att tilltron till rättssystemets rationalitet nästan kräver att de styrda är imbecilla.
Det är svårt att blunda för de intryck resultaten av dessa
försök ger. Transparens på detta område är, oberoende av om det är fråga om rättslig eller politisk prövning, närmast
axiomatiskt uteslutet. Lord Dennings slutsats bekräftas
återigen; ”When national security is at stake even the rules of
natural justice may have to be modified.” (11) När det gäller
säkerhetspolisen och dess verksamhet har det närmast blivit
uppenbart, oberoende av kritikens vederhäftighet, att såväl
från rättsligt som politiskt håll ligger det närmare till hands
att ifrågasätta kritikernas ”medborgerliga pålitlighet” än att
försöka komma till rätta med de demokratiska och rättsliga
missförhållanden kritiken lyfter fram.(12) Det är symptomatiskt
att Lundrapporten kunde visa att den buggning som olagligt
genomfördes i Norge ända fram till 1970 skedde i samarbete
mellan POT och den politiska makten.(13) Även i Danmark hade det visat sig att det förelåg ett intensivt samarbete mellan den politiska makten och dess säkerhetspolis (PET) i dessa frågor, precis som förefaller ha varit fallet mellan det ledande politiska skiktet i Sverige och den dåvarande militära
underrättelsetjänsten IB. I Norge visade Lundrapporten att de
kvantitativt och till sin längd mycket omfattande
telefonavlyssningarna visserligen alltid skedde med rättens
tillstånd, men att domstolarna lämnade sådana tillstånd
slentrianmässigt. Såväl buggningen som telefonavlyssningen
användes primärt proaktivt, ej reaktivt, dvs syftet var att
leta misstankar, ej bevis för misstankar. Erfarenheterna är
desamma i Sverige: trots att vi vet att det ”händer sällan
eller aldrig att en ansökan om telefonkontroll avslås av
domstolen” (14), blir domstolskontroll regeringens avgörande
argument för att övertyga om att buggningen kommer att användas med återhållsamhet, stringens och endast mot konkreta misstankar om allvarlig brottslighet: mao bara drabba de som ändå är ”elaka”, när man nu bestämt sig för att legalisera denna praktik även i Sverige. Då blir ”skräckscenarion av det slag Dennis Töllborg målar upp … Mer fiktion än verklighet” för att citera vår justitieminister, trots att empirin är hämtad ur den offentliga utredning hon själv bygger sitt förslag på. (15) Antingen läser man inte utredningen, eller så ser man helt enkelt inte vad som står, just eftersom man varken vill eller kan se att det man väljer kalla skräckscenario är en verklighet man själv byggt upp, och nu medverkar till att den består och fördjupas.
Varför tenderar då all denna typ av verksamhet att spåra ur?
Ketil Lunds analys var att sekretessen – just det
ryggradsmässiga ständiga åberopandet av sekretess med hänsyn till rikets säkerhet, oavsett om det är den politiska makten, domstolarna eller de särskilt tillsatta kontrollorganen som tillfrågas – ledde till att personalen tappade känslan för
gränser, just för att sekretessen tillsammans med
kontrollorganens loja inställning ledde till att det aldrig
fanns något pris att betala, oavsett vad man tog sig till. Ett
särskilt problem är att sekretessen gäller såväl horisontellt,
dvs gentemot dina kollegor inom organisationen, som vertikalt,
dvs uppåt gentemot chefer och, i viss utsträckning, även
kontrollorgan. Detta kallas för ”need-to-know”-principen – i
Sverige talar man ibland om sektionering -, och innebär att för
att minimera risken för skada vid infiltration eller internt
förräderi gäller som grundprincip att ingen skall veta vad den
andre sysslar med, åtminstone inte konkretiserat. Sekretess
blir presumtionen, transparens retorik även internt. Det blir
då närmast hopplöst att få kontroll över och därmed möjlighet
att styra dessa organisationer – som socialdemokraternas
partisekreterare, tillika statsråd under lång period och väl
insyltad i IB, Sten Andersson hävdade: ”med demokratisk
kontroll finns det ingen underrättelsetjänst, åtminstone ingen
värd namnet”. (16) ”Need-to-know” är en så stark del av kulturen att varje annan position leder till ett automatiskt
misstänkliggörande, såväl av de utomstående som söker
information som av de kollegor (och politiker) som söker svar
på konkreta frågor. Inte ens inom organisationen, än mindre
bland kontrollorganen, får man därför några svar om man inte
frågar exakt rätt, och det är svårt att veta vilka frågor man
skall ställa. Sekretessen blir så en fiende inte bara till
samhället utan t o m till säkerhetstjänsten självt. Såsom
Lundrapporten (liksom f ö mcdonaldkommissionen (17) och andra internationella undersökningar på området) visar, förstärks detta av politikernas undfallenhet, deras behov av
”deniability” (dvs möjlighet att i en senare skandal kunna
hävda att de ej kände till vad som förekom). Sammantaget leder detta till att regelverken blir dåligt genomarbetade, vilket är en av orsakerna till slappheten inom organisationen. SÄPO vet inte vad de har att hålla sig till, alla bevakar sin egen rygg
och ingen vill veta hur det egentligen fungerar, det skall bara
fungera. Transparens blir retorik, sekretess praktik. Och när
utvecklingen till slut gått så långt är demokratin mer hotad än
av aldrig så många unga veganer, miljöaktivister eller t o m
nazister, ty hyckleriets syster heter i bästa fall indifferens
och i värsta fall cynism.

4.

De konservativa har, såvitt gäller Säkerhetspolisen,
konsekvent framhållit vikten av att Säkerhetspolisen i sin
övervakning och registerverksamhet står fri att anteckna alla
uppgifter de själva anser sig behöva för att kunna fullgöra
sitt uppdrag. I praktiken har det betytt både att
åsiktskontroll ansetts vara ett relevant faktum och att denna
åsiktskontroll varit ett omfattande led i det svenska
säkerhetsskyddet. Vi vet också att kontrollen i sin praktik
varit i allt väsentligt ensidigt inriktad mot politiska
fraktioner som befunnit sig på den motsatta sidan av det
politiska spektrat, sett ur konservativ synpunkt, samt att
socialdemokraterna alltid berömt sig av att de varit just de
som tog kampen mot kommunisterna. Här har kampen mot
kommunisterna, (18) materialiserad i stor utsträckning genom
militär- och polisiär underrättelsetjänst, förenat
socialdemokrater och konservativa. För de konservativa har
detta aldrig behövt konfronteras med en annan central profil i
den konservativa politiken; värnandet av juridiken, och de
rättsstatliga idealen, just eftersom anomalien mellan
framhävandet av grundläggande rättsstatliga krav på den
ideologiska nivån inte, såvitt avser människor med konservativ
politisk profil, konfronterats med polisiär praktik. När nu den
öppna polisen alltmer kommit att anta underrättelseorienterade
metoder, för att bekämpa bl a ekonomisk brottslighet, framstår
deras agerande allt väsentligt som styrt av politiskt hyckleri.
När således den socialdemokratiska regeringen föreslog att
polisens arbete mot ekobrott effektiviseras genom att även
tullen och den öppna polisens skall få föra
underrättelseregister av ungefärligen samma typ som
säkerhetspolisen – om än med ett mer begränsat och striktare
rättsligt reglerat innehåll – motiverat just med att fråga är
om allvarlig brottslighet som i sin förlängning t o m påverkar
nationens möjlighet att agera självständigt, reagerade
moderaterna under ledning av sin förre justitieminister Gun
Hellsvik oerhört starkt; ”Det är … Inte acceptabelt i en
demokrati och rättsstat att låta behovet av en effektiv
brottsbekämpning överordnas den enskildes behov av
integritetshänsyn, vilket … Blir resultatet om
brottsbekämpande myndigheter ges rätt att i dataregister lagra
personuppgifter som är känsliga ur integritetssynpunkt utan att det föreligger någon som helst brottsmisstanke mot personen i fråga.” (19) Vem kan med rätta säga att ordet hyckleri känns främmande i detta sammanhang?
Låt mig utveckla och konkretisera detta något, med
utgångspunkt i hur det i dessa sammanhang så missbrukade
begreppet rikets säkerhet kommit att användas, och jämföra med när det i samma politiska hegemoni anses uteslutet att använda samma begrepp. Min utgångspunkt är den utredning som lade grunden till vår nya säkerhetsskyddslagstiftning, SOU 1994:149, en utredning under ordförandeskap av förre chefen för Säkerhetspolisen, som också biträddes av
säkerhetsskyddsexperter från flera olika områden. Utredningen skriver: ”Underskott i statens finanser riskerar att göra vårt land beroende av diktat från utländska långivare och utgör därmed en fara för vår nationella suveränitet. Det ligger självfallet utanför ramen för vårt utredningsuppdrag att
försöka fånga in sådana problem. Liksom hittills bör en
författningsreglering av säkerhetsskyddet primärt handla om
att förebygga hot mot rikets säkerhet i vedertagen mening.” (20)
Det problematiska i denna inställning, som ju knappast
utredningen kan belastas för, är att när arbetare stöder
varandra i internationell solidaritet, t ex genom etablerandet
av en kommunistinternational, tenderar framgångsrika sådana
kontakter betraktas som ett otillbörligt sätt att påverka det
demokratiska statsskicket, men vid solidaritet över gränserna
mellan kapitalets företrädare och därmed, på sätt utredningen
själv framhåller, direkt fara för vår nationella suveränitet,
ligger sådant ”självfallet” utanför motsvarande reglering.
begreppet rikets säkerhet får därmed ett innehåll som tillåter
inte bara viss typ av dissens utan därtill betraktas ”aktivt
handlande” i enlighet med denna dissens som fullständigt
självklart demokratiskt acceptabelt, medan annan typ av
dissens, utan att denna ens manifesteras i aktiv handling,
betraktas som ”subversion”, och i denna egenskap inte bara
leder till konkret repression mot de inblandade utan dessutom
har en stigmatiserande effekt genom det använda språkbruket. (21) säkerhetspolisens ”självklara” inriktning får därmed också lika ”självklara” konsekvenser för de praktiska
implikationerna av begreppet demokrati.
Sett i perspektivet att det kalla kriget allmänt anses vara
historia framstår det som än mer tveksamt med de klassiska
motiveringarna till Säkerhetspolisens allmänna vida
befogenheter. När regeringen således i proposition 97/98:97 på traditionellt sätt söker hävda att just Säkerhetspolisens rätt
till en mer ingående övervakning och registrering av
medborgarna är en självklarhet, under åberopande av de stora värden som står på spel, finns det numera i allra högsta grad anledning att kritiskt granska ett sådant påstående, och
absolut inte ta det som en självklarhet. I försvaret för de
demokratiska grundvärdena är det inte lika självklart att hoten
är så mycket starkare från främmande makt respektive
terrorgruppers sida, som såvitt avser den nationella
självbestämmandemöjligheten vid t ex internationell ekobrottslighet.
När regeringen i lagrådsremissen till den nya
polisregisterlagen hävdat att ”Den verksamhet Säkerhetspolisen bedriver och dess betydelse för rikets säkerhet medför att det finns ett berättigat behov av en mer ingående registrering än för polisverksamheten i övrigt” är det således ett påstående som det finns skäl att sätta frågetecken vid. Det är inte längre lika självklart att just hotet mot den nationella säkerheten, såsom hotbilderna formulerar sig idag, är så uppenbart mer centrala för den verksamhet Säkerhetspolisen bedriver än den verksamhet den öppna polisen bedriver. Jag har ovan pekat på ekobrott, som ju numera i stort sett alltid har internationella kopplingar och därtill i stort sett alltid i varje sociogram involverar känd narkotikahandel, som ett inte minst mätt i ekonomiska termer större hot mot det nationella oberoendet än varje i dag uppdagat spioneri- och terroristbrott. Det är inte heller alldeles självklart att medborgarna i gemen anser att t ex sexuella övergrepp mot barn inte har minst lika stor prioritet i brottsbekämpningen, och därför genererar ett minst lika ”berättigat behov av en mer ingående registrering” som hot mot den nationella säkerheten.
En ytlig slutsats av detta är naturligtvis att även den öppna
polisen skall ha samma vidöppna rätt till integritetshotande
operationer och registreringar som Säkerhetspolisen. Att detta
inte är en nödvändig slutsats blir emellertid alldeles
uppenbart när man beaktar de konservativas hårdnackade kamp, allt under åberopande av just integritetsargument, mot tull- och kriminalunderrättelseregister, även sådan med klart
starkare reglering än Säkerhetspolisen. I slutändan är det
svårt att se någon annan lösning än att kraven på relevans och korrekthet skärps, och att man genom att besätta
kontrollorganen med politiskt-ekonomiskt oberoende personer,
kända för en hög grad av integritet, i kombination med öppenhet och skadeståndsskyldighet ständigt kämpar för att politiskjuridisk retorik på detta område sammanfaller med praktik.

5.

SIRC, Security Intelligence Review Committee, heter det
kontrollorgan som skapades i Kanada efter den internationellt
sett viktigaste utredningen av de nationella
underrättelseorganens verksamhet. Kommittén tillsätts av
parlamentet i enlighet med lagfästa regler, men står oberoende
även i förhållande till dem som utser den. Alltså får det inte
finnas några parlamentariker bland kommitténs ledamöter.
orsaken till detta väl övervägda beslut är att erfarenheten
visat för det första att parlamentariskt knutna ledamöter
tenderar att, omedvetet kan vi gärna förutsätta, se på
problemen med partipolitiskt färgade ögon (till exempel
såtillvida att en moderat ledamot inte upplever övervakning,
trakasserier och Berufsverbot av vad som kallas subversiva på vänsterkanten som lika allvarligt som spaningsregister över
misstänkta ekonomiska brottslingar, respektive att en
vänsterpartist kan ha förståelse för det senare och vara
misstänksam mot det förra). Erfarenheten visar, för det andra,
att underrättelsetjänsterna har svagt förtroende för de
parlamentariska lekmannaledamöterna. Från de professionella
underrättelseorganens sida är man helt enkelt, och också här
ger ju historien allt för tydliga bevis för misstankens
berättigande, rädd för att läckor skall uppstå eller
information spridas på ett sätt som gynnar de parlamentariska
ledamöternas egna politiska organisationer.
Även utan onda avsikter tenderar alltså sådana parlamentariskt sammansatta övervakningsorgan att bli en del av ett partipolitiskt spel, där de parlamentariska lekmannaledamöterna utan att inse det själva slits mellan dubbla lojaliteter. Se bara hur snabbt det en gång läckte ut att Gösta Bohman varit utsatt för olaglig telefonavlyssning men hur totalt omöjligt det är att få fram korrekt information om hur
telefonavlyssning, infiltration och rena trakasserier olagligt
använts mot grupper som står utanför de parlamentariskt
sammansatta övervakningsorganen. Det gäller inte bara
tokvänstern utan även grupper som till exempel
Skärholmsfruarna!
Ett annat, och kanske rentav det mest centrala, problem i detta
sammanhang är det som inom sociologin kallas kooptering. De
parlamentariska lekmannaledamöterna i de olika
övervakningsorganen, som ytterst sällan – om någonsin –
erhållit uppdraget i egenskap av särskilt kunniga på området,
förefaller väldigt snabbt känna sig som en av ”de invigda”,
identifierande sig mer med underrättelseorganet och dess behov än med den uppgift de har att bevaka, nämligen att andra centrala intressen – till exempel mänskliga rättigheter,
demokratiska grundprinciper och idén om att myndigheter alltid
har att agera inom lagens råmärken – inte sätts åt sidan. Denna identifiering, denna ”vi-känsla”, är inte ett enkelt uttryck
för korruption, än mindre för elakhet, utan en mänsklig svaghet
som de flesta av oss lider av och som är särskilt utmärkande
för sammanhang där vi har svag egen kompetens. För
underrättelseorganet, de som är föremål för granskning, blir
det därtill, just på grund av denna kompetensbrist, nödvändigt
att allt mer involvera ”granskarna” i den förförståelse av
verksamheten som just granskarna har att kritiskt övervaka. De uppslukas helt enkelt av det hemligas exklusiva sällskap.(22) Olika uttalanden under åren av såväl underrättelsenämndens ordförande som av ledamöter i den tidigare Rikspolisstyrelsens styrelse utgör talande exempel därpå.(23) Resonemanget är också överförbart på andra granskningsorgan som JO och JK, även om koopteringen är särskilt tydlig när det gäller övervakningsorgan där parlamentariker är representerade.
Här slits ju för övrigt underrättelseorganen mellan å ena sidan
behovet av att skapa kompetens i övervakningsorganet – javisst, det är en paradox, men de måste lära övervakarna verksamheten – och å andra sidan vetskapen om att efter ett val så kanske helt nya personer blir ledamöter, med de sekretessproblem man därmed ständigt måste brottas med!
Det första steget för att skapa fungerande övervakningsorgan är naturligtvis att vi erkänner och i en öppen diskussion behandlar dessa rent strukturella problem. Detsamma gäller till exempel frågan om domstolarnas reella möjlighet att fungera som rättssäkerhetsgaranti när det gäller telefonavlyssning och, som nu återigen aktualiserats, buggning. Vi vet att en ansökan om telefonavlyssning, till och med när den kommer från den öppna polisen, sällan eller aldrig avslås. Detta är alltså inget ”skräckscenario” som Dennis Töllborg målar upp, såsom Freivalds vill göra gällande i den offentliga retoriken, utan en faktiskt verkande realitet, empiriskt presenterad t o m i av henne själv tillsatta och med gillande accepterade utredningar. (24) Jag vill minnas att under hela nittiotalet har sammantaget mindre än tio
ansökningar avslagits. Domarrepresentanterna i
buggningsutredningen ser och framhåller tydligt problematiken: ”I ett system där det inte finns någon insyn är det ofrånkomligt att detta på sikt leder till att de som deltar i
beslutsfattandet anpassar sig till varandra och får en gemensam syn på vad som krävs för ett beslut om till exempel hemlig avlyssning. I detta ligger en risk för att prövningen sker på ett allt mer slentrianmässigt sätt. En vetskap om att den enskilde i efterhand skall få kännedom om det som beslutas medför att den prövning som skall göras sker på ett mer ansvarsfullt sätt.” (25)
Problematiken känns väl igen från behandlingen av Leanderfallet där åtminstone en slutsats var fullständigt obestridbar: övervakningsorganen hade över huvud taget inte fungerat, och det oberoende av om vi granskar JK, JO, RPS:s styrelse, justitiedepartementet eller till och med de särskilt tillsatta s k SÄPO-kommittéerna.
Här har vi de centrala frågorna, de frågor som om de bara i en
enda av alla de offentliga utredningar som följde i
avhandlingens och Leanderfallets spår hade behandlats, ens
reflekterats över, kunnat leda till att vi använde av oss
historien för att undvika återupprepa den. Här hade
registernämnden kunnat göra en insats, ja t o m (om än med viss tvekan) den av Björk ledda underrättelsenämnden. Här har forskningen t o m en plikt i förhållande både till de ideal som bär upp forskningens privilegierade ställning i det moderna samhället och till de som finansierar verksamheten (alltså inte de som fördelar medlen utan de människor vars skattepengar vi lever på). Och här har lika självklart den s k
säkerhetstjänstkommissionen ett alldeles särskilt ansvar, inte
minst i förhållande till den generation som idag kräver att
retoriken omvandlas till praktik, och därför utgör det största
hotet mot etablerad position. Men om de centrala, och därmed
farliga, frågeställningarna pågår varken forskning eller
utredning, ty om detta må vi icke berätta. Och utbetalningarna
skall stoppas med omedelbar verkan, ty hade vi (jag) bara haft
vett nog att veta hut och låta oss (mig) styras, då hade ingen
ens kritiserat 12 månaders forskning om sandkornen på
Maldivernas inverkan på utvecklingen av det svenska
kontrollsystemet, men så snart fokus sätts på de ideologiska
föreställningar som den hegemoniska makten är så beroende av, så måste varje kunskapssökande stoppas och det till varje pris.
Så är vi då återigen dömda att upprepa den historia som alla
samtidigt så generöst och samfällt tar avstånd från. Men
sanningen är trots allt den att sakernas tillstånd i slutändan
alltid är vår förtjänst – eller vår skuld. (26) Och det oberoende
av om skälet till vår underlåtenhet är trötthet, feghet,
nyttomaximering, självbevarelsedrift eller helt enkelt bara
ointresse. Trösten är väl att historiens dom alltid är lika
obeveklig.

En dag
skall de apolitiska
intellektuella
i mitt land
bli tillfrågade
av vårt folks enkla människor.
man skall fråga dem
vad de gjorde
när landet långsamt
slocknade
som en flämtande låga,
tunn och ensam.
De kommer inte att tillfrågas
om sina kläder,
ej heller om dessa långa siestor
efter lunchen
ej heller om sina sterila
strider om ingenting
ej heller om sin ontologiska
sätt att komma över pengar.
Ingen kommer att fråga dem
om den grekiska mytologin,
ej heller om det äckel
de kände gentemot sig själva
mär någon bland dem
var beredd att dö fegt.
Man kommer inte att fråga dem något
om deras absurda
undanflykter
uppvuxna i skuggan
av den fullständiga lögnen.
Den dagen kommer
de enkla människorna.
de som aldrig fick plats
i böckerna och dikterna
av de apolitiska intellektuella,
men som kom varje dag
för att lämna mjölk och bröd,
ägg och tortillas,
de som sydde kläderna åt dem
de som körde deras vagnar
de som skötte deras hundar och trädgårdar
och arbetade åt dem,
och de skall fråga:
”Vad gjorde ni när de fattiga led
och livets ömhet brann ut i dem?”
Apolitiska intellektuella
i mitt kära fosterland,
ni har inget svar att ge.
En tystnadens gam kommer att sluka
era inälvor.
Ert eget elände
skall gnaga er själ.
Och ni skall tiga
stumma i er skam.

(Apolitiska intellektuella,
av Otto Rene Castillo)

1 Hannah Arendt, Lying in politics, Reflections on the Pentagon Papers, cit. Från Maria Johansen, Några skrifter om det hemliga (eller sökandet efter statsintresset), stencil Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Göteborgs Universitet, april 2000, s 22 f, not 23
2 Sent i april år 2000 meddelar fakultetskansliet juridiska institutionen att den månatliga utbetalningen avseende det forskningsprojekt som institutionen och HSFR slutit avtal om, och som utgör en del av den av regeringen i december 1997 initierade forskningen om svenskt säkerhetsskydd
(ett projekt som enligt avtalet skall pågå fram till 2002), inte anlänt. högskolesekreteraren frågar mig varför, och jag kan bara meddela att jag inget vet och att inte heller några underhandskontakter tagits med mig. När institutionen kontaktar HSFR:s kansli kan de meddela att på kontraktet med
handskrift antecknats att ”utbetalningarna stoppas med omedelbar verkan”, 2000.04.18, jämte en signatur av en av HSFR:s tjänstemän. Vid de samtal jag sedan har med programrådets ordförande framkommer att i vart fall inte
programgruppen tagit något beslut med detta innehåll och att de är mycket nöjda med min produktion så långt. Är de förbannade, så är det på regeringen /Se Christer Jönsson, Sanning och konsekvens? HSFR:s brytpunktsserie 2000) Faktum kvarstår dock: utbetalningarna till projektet,
inklusive den del som står under professor Sven-Eric Liedmans ledning, är stoppade (maj 2000).
3 ”Uppdraget är avsett att resultera i ett samlat, uttömmande och definitivt klarläggande av säkerhetstjänsternas inrikes verksamhet under tiden från andra världskriget fram till dess kommissionens arbete är slutfört”, Regeringskansliets faktablad Ju 99.13, december 1999, mina kursiveringar. Utredningen skall vara klar i september 2001, och kommer i
vart fall – enligt de uppgifter jag fått från utredningen – inte varken att begära eller få förlängning längre än till december samma år. I september 2002 är det riksdagsval.
4 Att Leanderfallet blev så uppmärksammat sammanhängde kanske framförallt med den triviala tjänst som han stoppats från, som snickare på ett för allmänheten öppet marinmuseum. Hur omfattande var egentligen systemet, blev
därmed en central fråga, såväl rättsligt som politiskt. Antalet
skyddsklassplacerade tjänster var dock hemligt ”och kommer så att förbli. siffran skulle kunna ge mycket information till dem som inte skall ha det”, förklarade dåvarande departementsrådet Welander redan tidigt (se Arne
König, Facklig insyn finns på pappret, men saknas helt i verkligheten, Lag & Avtal nr 10/1983). Frågan var uppenbarligen mycket känslig, så känslig att Säkerhetspolisen aktivt försökte stoppa en enkät där jag på eget bevåg
försökte utreda omfattningen (Se Töllborg, Personalkontroll [Symposion 1986], s 286), ja t o m så känslig att regeringens ombud t o m i Europadomstolen valde att förlöjliga mina påståenden om omfattningen: ”Mr president, I am not authorised to give the number of personnel controls
every year, but this figure (mitt påstående om åtminstone 100.000 kontroller varje år, DT), as I have been informed, is an exaggeration….The system we have concerns only a relatively-speaking small numer of posts (jag hade påstått minst 185.000, och det var denna sifferuppgift som kommenterades, DT)”, (Secret hearing for the Commission
of Human Rights, October 10 1983). Regeringen företräddes av Corell, som av juridiska fakulteten i Stockholm senare utsåg till juris hedersdoktor, hänvisande bl a till hans insatser för mänskliga fri- och rättigheter i just denna domstol. På regeringens initiativ blev han senare rättschef och
undersekreterare i FN, med särskilt ansvar för mänskliga fri- och rättigheter! Jfr även KU 1997/98:25, där frågan om regeringens processföring i Europadomstolen, sedan innehållet i Leanderakten blivit offentligt, blev föremål för granskning: ”Enligt Utrikesdepartementets promemoria hade ett utslag (i Leanderfallet) som inneburit rätt för de
registrerade att få ta del av uppgifter i Säkerhetspolisens register varit liktydigt med att personalkontrollsystemet omintetgjorts med allvarliga konsekvenser också för Sveriges samarbete på detta område med andra länder.” Observera hur konstitutionsutskottet tvingas till en glidning för att försöka undvika att konstatera det uppenbara: osanningen. I Leanderfallet var vi mycket noggranna med att ta avstånd från krav på fri insyn i registret för de registrerade, så i denna fråga fanns ej ens en dispyt. I fallet reste vi medvetet endast kravet att den som i anledning av s k utfall i personalkontroll fick sitt anställningsförhållande påverkat
skulle ha rätt att på sedvanligt sätt ta del av och bemöta de utlämnade uppgifternas korrekthet och relevans. De lögner som var centrala i sammanhanget – bortsett från insinuationerna om uppgifternas in casu allvarliga karaktär – var ifall systemet var så omfattande att det gick utöver vad som kan anses vara ”strictly necessary”. Denna centrala del i
processen, där lögnen kom att få en avgörande betydelse, berörs inte ens av konstitutionsutskottet.
5 Leanderaktens innehåll är redovisat i bl a Töllborg (ed), National Security and the Rule of Law (Centrum för Europaforskning, Göteborgs Universitet, Skrift nr 5 1997) samt Töllborg, Medborgerligt pålitlig? (Norstedts Juridik 1999)
6 ”Det Sverige man skriver om i den inkluderande berättelsen utgörs av en geopolitisk enhet, det är landets geografiska gränser som lyfts fram men också den politiska makten. Det är således hela Sverige som skall skyddas i en ständigt fientlig värld. Och det är ett enhetligt Sverige…Genom att
låta talet om statens intressen ta vägen via formuleringar om fiender undviker man ett explicit tal om värdefrågor, diskussioner om vad som skall skyddas…man undviker ett tal som om det gjordes explicit skulle kunna utmana hegemonin och splittra upp den legitimerande textens harmoniska
yta…(följaktligen åsiktsregistreras inte kommunisterna) – de har konstituerats som ett konkret kollektivt hot…Statsintresset tycks inte endast hotat av politisk radikalism, det konserverar en normalitet…Invånarna måste realisera normalbilden: den historiskt sett dominerande bild som framstår som den normala, men som utgör en av flera möjliga alternativ.” Maria Johansen, Några skrifter om det hemliga (eller sökandet efter statsintresset), stencil Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Göteborgs Universitet, april 2000, s 7, 13, 17 & 19. I den representativa liberala demokratin antas statsmakten närmast axiomatiskt – inte minst av jurister – vara garanten för fredlig samverkan, skydd mot yttre och inre fiender och vår mest centrala gemensamma nämnare (jfr det
typiskt svenska talesättet i sextio- och sjuttiotalets framväxande välfärdsstat: ”staten, det är vi” samt hur socialdemokraterna på tidigt sjuttiotal kunde gå till val under parollen ”den starka staten”)
7 Se Thomas Jordan, Vad ska man lära sig på universitetet? (Stencil, Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet, november 1999)
8 Jfr HSFR-nytt 1/2000, Ett inopportunt behov. Även Aftonbladet, ledarartikel 6 mars 2000: Hur fri är den fria forskningen?
9 Säkerhetspolisen SA 187-2140-98, beslutsdatum 2000-02-07, avslag såvitt avser de äldre uppgifterna med hänvisning till sekrl 2:2 och 5:1. Ingen ändring i Kammarrätten, Kammarrätten i Stockholm, dom meddelad 200-03-13 i
mål nr 1167-2000 (Wijkman, Ganting och Lindbäck). Ännu (1/5 2000) inget beslut från Regeringsrätten. Endast uppgifter som gällde per den 1 januari 2000 kunde alltså utlämnas, utan att rikets säkerhet sattes i fara. Antalet anställda uppgick då till ca 800, varav 65,7 % män och 34,3 % kvinnor.
Genomsnittsåldern uppges till 44,9 år.
10 Regeringsrätten, målnr 2918-1998 (dom 1998.12.22) samt Rapport till regeringen av Registernämnden, beslutad den 16 december 1998 (offentliggjord den 22 december samma år) rörande Personalkontroll den 1 oktober 1969-den 30 juni 1996
11 Citerat från Lustgarten/Leigh, In from the Cold, s 142
12 Jfr Maria Johansen, Några skrifter om det hemliga (eller sökandet efter statsintresset), stencil Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Göteborgs Universitet, april 2000, s 9, not 8: ”Disharmonierna bemöts strängt taget utifrån tre stategier: tystnaden, anfallet på eller smutskastandet av dem som påvisar disharmonierna.”
13 Dokument nr 15 (12995-96) Rapport til Stortinget fra kommisjonen som ble nedsatt av Stortinget for å granske påstander om ulovlig overvåkning av norske borgere (Lund-rapporten), Avgitt til Stortingets presidentskab 28.
mars 1996
14 SOU 1989:18, s 64
15 Laila Freivalds: Buggning ska användas mot grov brottslighet – debattartikel i Göteborgs-Posten den 12 november 1999
16 Sveriges Radio, Studio Ett, 17 augusti 1998
17 Third Report of the Commission of Inquiry Concerning Certain Activities of the Royal Canadian Mounted Police – the mcdonald Report (1981). Certain RCMP Activities and the Question of Governmental Knowledge
18 Dvs mot ett radikalt annat sätt att organisera samhället och en radikalt annorlunda hegemoni: ”Det hemligas verksamhet är indraget i en kamp om harmonin (en hegemonisk ordning)”. Maria Johansen, Några skrifter om det hemliga (eller sökandet efter statsintresset), stencil Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Göteborgs Universitet, april 2000, s 22
19 Moderaterna Karl-Gösta Svensson, Carl Fredrik Graf, Jan-Olof Franzén och Carl-Erik Hedlund i en gemensam reservation i skatteutskottet, sedan utskottet avslaget en motion från Gun Hellsvik m fl om att avslå regeringens förslag till lag om register i Tullverkets brottsbekämpande
verksamhet, Skatteutskottets betänkande 1997/98:SKU08
20 SOU 1949:149, s 111, min kursivering
21 Se Maria Johansen, Några skrifter om det hemliga (eller sökandet efter statsintresset), Stencil Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Göteborgs Universitet, april 2000
22 Maria Johansen, Några skrifter om det hemliga (eller sökandet efter statsintresset), stencil Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Göteborgs Universitet, april 2000, s 26, not 26
23 Se bl a Töllborg, Att dömas ohörd (Juridiska Förening i Lund skriftserie 1982) samt Töllborg (ed), National Security and the Rule of Law (Centrum för Europaforskning, Göteborgs Universitet, Skrift nr 5 1997). Även Christer Jönsson, Sanning och konsekvens?
24 Jfr bl a den s k Buggningsutredningen, SOU 1998:46, s 68
25 SOU 1998:46, s 518
26 Detta gäller naturligtvis i allra högsta grad de med makt att påverka, dvs bl a de forskare som uppger sig vara aktiva på området och uppbär medel därför, men kanske framförallt alla de s k höga jurister som istället för att leva upp till de värden de parasiterar på sätter sig själva framför andra

Annonser

Entry filed under: Filosofi.

Vänsterns strategi för statligt ägande ställt i relation till miljömålen Fantasin till makten!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,515 hits
juli 2004
M T O T F L S
« Jun   Aug »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

%d bloggare gillar detta: