Vänsterns strategi för statligt ägande ställt i relation till miljömålen

juli 11, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Karin Svensson Smith ställer frågan huruvida det statliga ägandet av SJ och Green Cargo verkligen spelar så stor roll som vänstern vill göra gällande då man så sparsamt uttrycker hur man vill utöva makten för en hållbar transportpolitik.
Ett grundläggande inslag, för att inte säga fundament i vänsterns politik har alltid varit att öka det offentliga ägandet på det privatas bekostnad. Produktionsmedlen har stått och står i fokus för diskussionen. På alla de elva partikongresser jag bevistat har den som krävt tuffare skrivningar gällande omfattningen av statens ägande betraktats som mer vänster än de som varit mer återhållsamma i frågan. I mitt minne har också etsats sig fast hur raderna om offentligt ägande på baksidan av valsedeln skiljde linje två från linje ett i folkomröstningen om kärnkraft. Framsidorna var identiska. Att nio reaktorer av tolv redan var offentligt ägda spelade ingen roll – baksidestexten var tillräcklig för att skilja det socialdemokratiska alternativet från moderaternas dito.

Men ibland undrar jag hädiskt varför ägandet spelar så stor roll när vänstern varit så sparsam med att uttrycka hur vi vill utöva makten över företag om de är statliga. Självklart kan vi berika den offentliga ekonomin med de överskott som uppstår i de företag som ger upphov till sådana. Men vad vill vi mer? När jag i mitt riksdagsarbete träffar anställda inom SJ och de företag som SJ anlitar (Trafficcare, Trainmaint, Jernhusen m fl) så skäms jag över att representera ägaren staten. Anställningstrygghet, bättre arbetsmiljö, medinflytande – var har de honnörsorden tagit vägen? SJ pressar kostnader och det är just vad ägaren kräver av SJs ledning att de ska göra. Ett enda krav är formulerat i uppdraget till SJ. Det är att avkastningen ska vara minst 13 % före skatt senast 2007. Intressant är jämförelsen med det flygbolag som har störst statligt ägande. SAS levererade 4 % i överskott före skatt när det gick som bäst. När jag berättar detta på fackförbundet SEKOs möten så tittar mötesdeltagarna oftast klentroget på mig och undrar vad jag och resten av vänsterpartiet gör åt det. Och miljöpartiet borde väl också protestera högljutt när flyg och bil på flera destinationer är billigare än tåg.

Jag svarar att det givetvis vore en helt annan ordning om vi styrde själva. Att i de motioner jag varit och formulerat beskrivs de statliga järnvägsföretagen som ett medel för att uppnå målen inom trafikpolitiken; miljö, trafiksäkerhet, tillgänglighet, regional utveckling, transportkvalitet och jämställdhet. Lite försiktigt delger jag också min personliga uppfattning att vänsterpartiet borde ta sina väjares uppdrag på allvar, kräva regeringsmedverkan och därmed få större möjligheter att genomföra vår politik. Då skulle vi kunna vara med och formulera 121punkts- och andra program såsom miljöpartiet gör i stället för att bli inkastade som jästen efter degen när det mesta redan är färdigt.

Men mycket kan göras innan dess. Tillsammans med Lennart Beijer och Lennart Gustavsson ingår jag som vänsterpartiets representanter i bolagsgruppen på näringsdepartementet. Det är inom ramen för denna grupp som riktlinjerna för de statliga företagen dragits upp. Beträffande SJ och Green Cargo styrs mitt agerande utifrån innehållet i den rapport om ett hållbart och rättvist transportsystem som riksdagsgruppen tog fram förra mandatperioden. För järnvägen gäller då att maximera dess möjligheter att ta över person- och godstransporter från mer miljöstörande transportgrenar (väg och flyg). Högre diesel- och bensinskatter skulle göra susen. Likaså att sänka maxvikten på lastbilar från 60 ton till de 40 ton som gäller i resten av EU. Men tyvärr finns det inte politisk majoritet för dessa åtgärder. Därför återstår att göra det bästa utifrån de politiska förutsättningar som råder.

För att förhindra konkurs har SJ har fått ett kapitaltillskott på 1,9 miljarder. Ägartillskottet var ett sätt att korrigera för den underkapitalisering SJ hade vid starten som bolag (en förändring vänsterpartiet var ensamma om att rösta emot när beslutet togs). Ägartillskott kunde endast passera EUs granskning om det gick att visa att företaget drivs efter strikt företagsekonomiskt principer. Därav avkastningskravet på 13 %.

Situationen för Green Cargo är mer komplicerad. Medan SJ fortfarande har ensamrätt till de delar av stomjärnvägsnätet som inte lämnats ut på upphandling är godstrafiken helt konkurrensutsatt. En annan skillnad är att godstransportköparna i allt större utsträckningen efterfrågar effektiva transporter från dörr till dörr utan att dela upp inköpen i en exempelvis en väg- och en järnvägsdel. Om Green Cargo skulle behållas i en svensk helstatlig regi bedömer jag det som nödvändigt att komplettera med ett statligt rederi och ett dito åkeri. Eftersom jag inte anser det rimligt att överföra medel till dylika uppköp från andra delar av den offentliga sektorn är detta alternativ uteslutet. En tredje skillnad mot persontransporter är takten på andelen internationella transporter i förhållande till den totala transportvolymen. En helt felaktig utveckling som beror på att transporter inte inkluderar de miljökostnader de ger upphov till. Men för att det svenska Green Cargo ska klara sig i den utveckling som pågår måste det bli mer konkurrenskraftigt när det gäller varor till och från Sverige. Ovan sagda är bakgrunden till de inledda diskussionerna med Railion och Stinnes som helägs av den tyska staten. Det finns inga garantier för att detta leder till att säkra de godstransporter som går på svenska spår. Vad vi som tagit del av underlaget till propositionen om Green Cargo däremot vet är att företaget kommer att gå under om inga drastiska åtgärder vidtas.

Under den allmänna motionstiden kommer jag tillsammans med andra vänsterpartister att åter resa kraven på att ändra ägardirektiven till de statliga företagen. Ett klokt samhällsekonomiskt synsätt måste tillämpas så att ägandet ingår i en strategi för att uppfylla politiska mål; ekologisk hållbarhet, jämställdhet m fl Detta synsätt bör givetvis omfatta mer än företagen inom transportsektorn. Riksrevisorns påpekande om hur Vattenfalls 70 miljarders affär i Tyskland och Polen motverkar den svenska klimatpolitiken är synnerligen berättigade. Det är mycket pinsamt för ett regeringssamarbete som ska kallas rödgrönt!
Vänsterpartiet borde snarast ansluta sig till miljöpartiets förslag till nya ägardirektiv för Vattenfall.

Karin Svensson Smith
Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Dags för en grön vänster Om detta må ni inte berätta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,500 hits
juli 2004
M T O T F L S
« Jun   Aug »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

%d bloggare gillar detta: