Dags för en grön vänster

juli 5, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Johan Lönnroth ifrågasätter i dagens DN vänsterpartiets förhållande till de europeiska partierna samlade i den s.k GUE-gruppen. En grupp som samlar allt ifrån traditionella kommunistpartier till mer vänstersocialistiska alternativ.
– Det är dags att gå vidare och skapa en röd-grön rörelse i Europa, säger Johan Lönnroth.
Medlemmarna i EU-parlamentet från det danska SF (Socialistiskt Folkeparti), det VF (finska VänsterFörbundet) och det svenska V (Vänsterpartiet), har under den gångna mandatperioden tillhört den så kallade GUE-gruppen, den förenade vänstern. Detta trots att GUE inte bara rymmer vänstersocialistiska partier av nordisk typ utan också mer eller mindre traditionella kommunistpartier, varav det grekiska KKE utgjort den ortodoxa ytterkanten. Av två skäl har vi till nöds kunnat leva med det: Dels för att våra båda partier bildat undergruppen Nordisk Grön Vänster, som agerat ganska självständigt inom det konfederala GUE. Dels för att de grekiska kommunisterna varit en liten minoritet med marginellt inflytande inom den förenade vänstern.

Efter valet den 13 juni är läget dock ett annat. Största partigrupp i GUE med sju parlamentariker blir tyska PDS, vars majoritet av medlemmar och EU-parlamentariker visserligen tagit avstånd från de havererade kommunistledda diktatursystemen, men som också rymmer en inte obetydlig, konservativ, kommunistisk minoritet. Näst största parti blir, dvs om de (vilket allt pekar på) tas in i GUE, det tjeckiska kommunistpartiet med sex parlamentsledamöter. Det partiet är det första före detta statsbärande kommunistpartiet i EU-parlamentet. Partiet har vägrat ta avstånd från sitt förflutna inräknat stödet för Warzawa-paktens inmarsch i Prag 1968. Med tjeckerna i GUE skulle ledamöter med en milt sagt tvetydig demokratisyn bli mer än dubbelt så många som de nordiska vänstersocialisterna.

SF bildades redan på 1950-talet som en utbrytning ur det danska kommunistpartiet. Det var efter avslöjandena om stalinismens brott på det sovjetiska kommunistpartiets kongress 1956. Det danska kommunistpartiet levde vidare och fortsatte att upprätthålla goda förbindelser med de östliga diktaturpartierna. I och med det och SF:s radikala brott med östkommunismen slapp partiet den tunga ryggsäck som kommunistpartierna i Finland och Sverige fick fortsätta att släpa på. Detta tillsammans med en tidig grön profil innebar att det i Danmark (som i Norge) aldrig fanns utrymme för ett separat grönt parti som i Finland och Sverige.

SKP, det svenska kommunistpartiet, frigjorde sig till stor del från sitt beroende av östkommunismen i och med att CH Hermansson blev partiledare 1964. 1967 byttes partinamnet till VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna) och 1968 tog partiet kraftfullt avstånd från inmarschen i Prag. Praktiskt politiskt hade man därmed blivit ett vänstersocialistiskt parti av samma sort som SF. Men där fanns i VPK kvar en kärna av kommunister som inte accepterade förnyelsen. Inte ens när de moskvatrogna bröt sig ut 1977 och öppnade eget förmådde VPK helt bryta med leninismen och den statsbärande kommunismen. Den definitiva uppgörelsen kom först i och med Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning.

Det finska kommunistpartiet (FKP) utvecklades ganska parallellt med det svenska. Men en viktig skillnad var att alla finska partier hade tätare förbindelser med Sovjetunionen. FKP levde länge med två fraktioner, en extremt moskvatrogen del och en del som låg nära VPK. Sovjetunionens sammanbrott fick stora konsekvenser för inte bara de finska kommunisterna utan för hela det finska samhället, inte minst ekonomin. FKP upplöstes i sin gamla form, obs VF skapades under tumultartade former och Claes Andersson valdes till ordförande. Partiet ingår också till skillnad från sina systerpartier i norden i regeringen. Troligen ligger VF närmare socialdemokraterna ideologiskt, vilket bland annat lett till att man där ibland övervägt att förorda att de nordiska vänsterpartierna ansluts till EU-parlamentets socialistgrupp.

Trots vår olika historia är SF, VF och V idag partier med stora likheter, våra interna partidebatter handlar om samma saker intill förväxling och förblandning. Vi är förankrade i arbetarrörelsens socialistiska och internationalistiska tradition. VF har den starkaste fackliga förankringen. SF har kommit längst i att väva samman den traditionen med den moderna miljörörelsen. V är å andra sidan bättre förankrade i den moderna kvinnorörelsen med dess idéer om hur könsmaktsordningen skall förändras så att kvinnor erövrar lika mycket makt som män. Gemensamt och tillsammans med de norska och isländska systerpartierna skulle vi kunna skapa ett ganska unikt politiskt djur som går på ett rött, ett lila, ett grönt och ett regnbågsfärgat (internationalistiskt) ben.

Som medlemmar i en partigrupp i EU-parlamentet, där nationalstatsfixerade och planhushållningstroende statssocialister dominerar och där ortodoxa kommunister är starka, skulle de nordiska vänstersocialisterna tvingas använda mycket av tid och kraft att försvara sig mot anklagelser om att legitimera det oförsvarbara. De som vill att partierna skall stanna i GUE framhåller att vi kan påverka kommunisterna och få dem på bättre tankar och att vi som fristående undergrupp har rätt att ta egna beslut. Det är samma sorts försvar för att inte bryta helt med östkommunismen som användes i VPK ända fram till 1989. Argumenten är inte bättre nu. Det finns helt enkelt inget utrymme för tvetydigheter när det gäller vår demokratiska trovärdighet.

I detta läge borde de nordiska vänsterpartierna i första hand sikta på en fristående ställning inom ramen för den gröna gruppen i EU-parlamentet. Självklart finns det också argument mot detta, främst att det finns högertänkande bland de gröna, en oförståelse för behovet av fackligt internationellt samarbete, för en stark arbetsrätt och för en starkt utjämnande fördelningspolitik. Men majoriteten av de gröna partiernas medlemmar i Sverige och Finland – och än mer deras väljare – har värderingar till vänster. Av de kontakter som tagits verkar det som om de gröna vill gå de nordiska vänsterpartierna långt till mötes och ge dem stor handlingsfrihet. I frågor som synen på tjänste direktivet och arbetsmarknadspolitiken är de gröna beredda att gå på en tydlig vänsterlinje. Och frågan om att avveckla de för fattiga länder katastrofala exportsubventionerna inom jordbruket ligger de gröna närmre v än GUE.

Ideologiskt tillhör framtiden det som vårt finländska systerpartiet döpt till ”Den Tredje Vänstern”. Det är dags att definitivt säga farväl till Lenin. De så kallat postkommunistiska partierna är nästan alla djupt konservativa, fulla av nostalgi. Även den socialdemokratiska traditionen stagnerar ideologiskt, den saknar idéer om framtiden och ägnar sig också mest åt att försvara gamla nationalstatliga maktpositioner. Den socialistiska demokratin kan bara byggas underifrån och internationellt. Frihetliga socialister och vänstersinnade gröna borde förena sina krafter och bygga den världsmedborgarrörelse och den globala demokrati utan vilken världen inte i det långa loppet kan leva. Ett första litet steg i den riktningen kan SF, VF och V ta genom att byta spår i nu pågående förhandling om grupptillhörighet i EU-parlamentet.

Johan Lönnroth
Annonser

Entry filed under: Vänsterns Vägval.

Kan världen åter bli förnuftig? Vänsterns strategi för statligt ägande ställt i relation till miljömålen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,237 hits
juli 2004
M T O T F L S
« Jun   Aug »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

%d bloggare gillar detta: