Kan världen åter bli förnuftig?

juli 4, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Det är i år 60 år sedan världen senast ville vara förnuftig. Då, i slutet av andra världskriget, samlades de blivande segrarmakterna i Bretton Woods, New Hampshire, för att lägga fast efterkrigstidens världsordning. Huvuduppgift: att undvika att mellankrigstidens elände gick i repris. Därför skapades Världsbanken och Internationella valutafonden IMF.
Världsbanken skulle se till att Europas återuppbyggnad kunde finansieras så att arbetslöshet och samhällsoro kunde undvikas, medan IMF skulle verka för stabilitet och för att utrymmet för staters välfärdspolitik skulle tryggas på bekostnad av alltför ostyriga kapitalflöden. De bittra och blodiga erfarenheterna, från första världskriget via 1930-talets depression till nästa världskrig, hade lyckats slå in förnuft i världsmedvetandet. Att USA:s Marshallplan snart kom att ersätta Världsbanken som finansiär av Europas återuppbyggnad ändrar på intet sätt slutsatsen: utveckling behöver goda stödsystem.

Idag, efter 60 år av misslyckad utvecklingspolitik respektive katastrofala krav på avreglering av finansmarknader och svångremmar till länder som behövt raka motsatsen, har synen på världsbanken och IMF svängt. Den politik som dessa institutioner kommit att stå för har dragit på sig kritik över hela världen eftersom Världsbanken och IMF, samtidigt som de blivit redskap för en nyliberal utvecklingssyn, kommit att representera den rika världens fordringsägare gentemot skuldsatta länder i Syd och Öst. Utan godkännande av dessa kronofogdar – som Världsbanken och IMF i praktiken blivit – har skuldlättnad varit omöjlig att erhålla för de fattigaste länderna, samtidigt som deras tillgång till bistånd och nya lån försvårats.

Kritiken mot institutionerna är av två slag. Antingen krävs att de ska skrotas, en förståelig men inte särskilt konstruktiv åsikt som en del av de mer radikala folkrörelserna i Syd och Nord står för. Vanligare är att man kräver att Världsbanken och IMF ska ta hänsyn till höga och ädla målsättningar när de ställer krav på sina låntagare eller som villkor för att gå med på skuldlättnad. Det kan gälla respekt för mänskliga rättigheter, hänsyn till miljön eller att de fattiga länderna satsar på att uppnå millenniemålen (skola för alla barn exempelvis, eller utbyggnad av dricksvatten och avlopp). Tanken är att eftersom Världsbanken och IMF givits makt av den rika världen, bör radikala krafter utnyttja denna deras maktposition till att ställa goda krav. Därmed skulle Världsbanken och IMF tvingas till att spela en god roll för den globala utvecklingen.

Jag tror emellertid att bägge dessa ståndpunkter är felaktiga. Att kräva ”goda” krav av Världsbanken och IMF är att bortse från att ett av de grundläggande problemen i dagens världsordning: att internationella institutioner, som styrs av Nord, har makt att bestämma den politik som regeringar i Syd och Öst får föra. Men att lägga ner institutionerna avhänder oss två institutioner som – om vettiga – behövs för att åter få världen förnuftig.

Så vad göra? Svaret är enkelt, i alla fall i teorin. Världsbanken och IMF bör fylla de roller som världssamfundet en gång för 60 år sedan tänkte sig för dem: att tillhandahålla pengar för utveckling, att skapa förutsättningar för stabilitet och hög sysselsättning. Detta bör vara dessa institutioners enda uppgifter, allt annat bör de avstå ifrån. Då kan vi inte kräva ”goda” villkor för skuldlättnad eftersom Världsbanken inte längre ska vara den centrala institutionen för skuldlättnad, ej heller ge lån till fattiga länder som i stället ska ha gåvobistånd. Och IMF måste sluta kräva avregleringar och öppnade finansmarknader utan i stället verka för den stabilitet som ursprungligen var avsikten, en stabilitet som verkligen inte blivit självklar i den globala ekonomin.

Samtidigt behöver vi nya institutioner för att ta hand om några av de tunga globala frågorna. Så bör vi skapa ett organ för att införa och ta hand om avgifter på utsläpp av växthusgaser. Likaså behövs en institution som inför och tar hand om avgifter för att kasta lite grus i den hysteriska kasinoekonomins maskineri. Med sådana nya institutioner kommer klimatproblemen att bromsas och spekulationsekonomin att stävjas, samtidigt som världssamfundet får finansiella resurser att satsa på en ny Marshallplan. Då kanske världen åter kan uppfattas som förnuftig.

Kenneth Hermele
Ekonom och författare. I höst kommer hans nya bok Världens oordning. 60 år med Världsbanken och IMF, Agora/Forum Syd.

Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Värdesystemets parasiter Dags för en grön vänster

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,057 hits
juli 2004
M T O T F L S
« Jun   Aug »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

%d bloggare gillar detta: