Värdesystemets parasiter

juli 3, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Här presenterar Vägval Vänster professor Dennis Töllborgs text skriven vid firandet av Ingrid Segerstedt-Wibergs 90-årsdag.
Hej Ingrid, trött? Ja, tacka fan för det. Jag skall försöka vara kort, men samtidigt mycket elak, inte minst mot de opportunister som denna dag, som så vanligt, infunnit sig: det är ju, som livet lärt oss och Afzelius så väl uttryckte, en sanning bland många andra, att i varje form av kamp, finns det några som när man lyckas, alltid råkar gå längst fram. Du vet, liksom jag, de där som driver dit vindarna blåser, de döda fiskar som flyter med strömmen, men som aldrig finns där när det blåser kuling och man ändå tvingas segla mot vinden, just för plikten att målet måste nås.

Jag läste av en slump en krönika Du skrev härom året i GU-journalen. Minns Du den? Rubriken var En vänlig form av dödsdom, och där använde Du Din makt både till att upprätta en man det neutrala Sverige genom handling en gång sände till döden, men också till att påminna oss om vad vi gör idag. Berättelsen börjar i 1934 och ger mig därför en föraning om att det var en betydelsefull händelse för väckandet av den glöd för det goda som alltjämt präglar Ditt liv. Jag tror att minnet är så starkt, inte bara för att vårt land sände en människa i döden utan för det inhumana, det fega i beslutet, det offentliga hyckleriet av maktens män och kvinnor, då som nu pragmatik har jag hört att de kallar det att allt detta väckte en insikt hos Dig om att man måste fajtas för det goda. Och att det goda faktiskt finns, inte bara är en abstraktion, en slags relativitet, utan att det finns såsom ett faktum. Liksom det onda.

Men äkta godhet hotar tydligen rikets säkerhet. De talar ju faktiskt om behovet av skydd för rikets säkerhet, de talar om demokratins rätt till självförsvar, när de inte vågar låta Ingrid läsa vad de antecknat om henne och hennes far. För dem själva blir denna allt mer uppenbara lögn en lögn som måste till, inte så mycket för nationen och dess välstånd definitivt inte för rikets säkerhet utan för självbilden, för den bild av landet och sin egen oundgänglighet, sin egen förträfflighet, den självbild de så omsorgsfullt byggt upp, hela tiden parasiterande på goda värden som demokrati, självförsvar, humanism, rättvisa, rättsstaten och inte minst offentlighetsprincipen, samtidigt ständigt livrädda för varje ambition att omvandla denna retorik till praktik. Kanske är det så enkelt som prinsessan Dianas bror hävdade i begravningstalet: äkta godhet är hotfullt för de som befinner sig på den motsatta sidan av spektrat. Jag har då inte någon annan förklaring till vad som hände då 1934 när vi med den heliga pragmatismen som ledgud praktiserade den vänliga formen av dödsdom, avvisande judiska flyktingar till de länder de flytt från -, än mindre någon till vad som händer idag. Obehaget när någon ropar att kejsaren saknar kläder är inte mindre starkt, bara för att det råkar röra sig om en sanning och handlar om vår samtid.

Det som förefaller stå på spel är kontrollen över ett system grundat på belöningar och beskydd. Inget är därför så farligt och så avslöjande för den politiska hegemonin som att bygga sociogram: gör det t ex runt den s k säkerhetstjänstkommissionen, eller vilket annat svårförståeligt fenomen Ni så önskar Ebbe Carlsson-affären, Corells FN-utnämning och hedersdoktorat vid juridiska institutionen i Stockholm eller Justitiekansler Starks förutsättningslösa utredning som fann att alla påståenden om åsiktsregistrering bara var rättshaveristiskt trams så finner Ni de mest spännande svar i all deras enkelhet. Retorik är här just bara retorik, värden är just bara instrument för manipulation, inget man har plikt gentemot: lojaliteten gäller mot den egna och vänners etablerade position, inte mot värden. Och nu, denna dag när vi står här i universitetets vackra aula, förefaller det dessutom som att t o m vetenskapssamhället kommit att överbefolkas av akademiker vars huvudsakliga roll är att genom sitt arbete stå till tjänst med auktoritet mot att åtminstone senare kunna få bli upptagen i de som bestämmers exklusiva sällskap. Så Ingrid, Du som hela tiden tillsammans med andra söker svar på vad som gjort Dig till medborgerligt opålitlig. Din medborgerliga opålitlighet ligger naturligtvis i att Du var och är så förbaskat korkad att Du vägrat acceptera spelets regler; bara att låta en galning som mig hålla tal i ett sådant här celebert sammanhang. Redan 1934, när Du som 23-årig ung kvinna på väg ut i livet får lära Dig hur ömsint vi redan då kunde utforma våra dödsdomar mot judar på flykt, redan då borde Du ändå haft omdöme nog att förstå. Så när Du inte lär av läxan, utan fortsätter att ta retoriken på allvar begår Du självklart, men Din bakgrund och med Din position, det ultimata förräderiet. Och då är Du definitionsmässigt farlig, rentav den allra farligaste.

Kanske är trots allt just detta den viktigaste lärdomen vi måste dra av vad som förekommer makt korrumperar alltid alla, och makt som tillåts utövas under sekretess är och kommer alltid att vara demokratins största fiende, just eftersom det är parlamentarismens främsta vän. Vi måste komma ihåg att ur statsmaktens perspektiv är dess egna aktioner per definition alltid legitima: statsmakten representerar lag och ordning som skydd mot anarki och kaos. Därför utgör också varje attack mot detta konsensus – varje form av alternativ till den förhärskande världsbilden – också en attack mot staten själv, och, naturligtvis, för de som i skydd av denna säkrats etablerad position också en attack mot den form av demokrati som garanterar dem själva ett anständigt liv. Och sådana attacker kan endast förklaras i termer av konspiration ja, de kan av dessa maktens män och kvinnor rentav endast förstås i form av konspiration en konspiration riktad mot staten eller det demokratiska samhället som makten föredrar att kalla det. Användningen av begreppet medborgerligt pålitlig känns därför lika naturligt för makthavare i den forna Sovjetdiktaturen och Pinochets Chile som i Sverige, ty det har samma innebörd i alla dessa samhällen, i praktiken innebärande att McCarthy i USA var lika självklart medborgerligt pålitlig som Chaplin inte var det, att Stalin i Sovjet var det lika självklart som att Solsjenitzyn inte var det, att Freivalds, Björk och Hellsvik är det lika självklart som att varken Torsten Leander eller Ingrid Segerstedt-Wiberg är det, att riksmarskalken och de forskare som låtit sig köpas är det lika självklart som att de som vägrar lära sig veta hut aldrig ens kan komma att bli det.

Ändå jag begriper inte. Hur många definitivt inte alla, men hur många – i den församling som samlats här idag för att hylla en kvinna och de värden hon så konsekvent tagit strid för, hur många av Er säger inte ständigt att Ni är emot krig, men kallar ändå med förakt i rösten de som demonstrerar mot vietnamkriget eller eu.s nya krigsmaskineri för ”yrkesdemonstranter”?

Hur många citerar inte med stolthet Voltaire, jag kanske ogillar din åsikt, men jag försvarar med näbbar och klor din rätt att uttala den, men tvekar inte att på ledarsidor döma ut de som ser en annan väg till ett anständigt liv än just Er väg, den enda vägen, som ”fanatiker” och landsförrädare, när de genom aktiv handling försöker ge våra ungdomar möjlighet till att mötas i t ex idrott och politik.

Hur många tar inte med upprördhet avstånd från hyckleriet, men välkomnar med tjusiga graser och djupa bugningar de som bär maktens titlar och som belönar maktens hantlangare med både utnämningar och penningar.

Hur många var med och demonstrerade med Ingrid mot Sverige som kärnvapennation, mot USA:s orättfärdiga Vietnamkrig, ty det var ett djupt orättfärdigt krig, hur gärna Ni nu än vill skriva om historien. Hur många tar tag i vardagsrasismen vid middagsbordet på de fina bjudningarna. Ja, hur många här närvarande orkade ens avstå från de goda franska bourgognevinerna, när Frankrike valde att pröva sina nya atomvapen ute bland de som inte hade makt att hindra detta?

Hur många reagerar med upprördhet över att makten säger att det handlar om demokratins rätt till självförsvar när Ingrid och alla de andra, gamla som unga, vägras få reda på vad det är i deras handlingar och karaktär som gör att de måste betraktas som medborgerligt opålitliga. Som medborgerligt opålitliga! Hur många här närvarande har skrivit på uppropet Ingrid ställt sig bakom? Jag hör Er viska i mitt öra: det är bra, fortsätt, men hör ingen av Er använda de gigantiska visselpipor Ni har till förfogande när jag tittar på och makten är närvarande bär Ni rånarmask.

Jag hör dem säga att man måste välja sina strider, men ser inte att de någonsin valt en enda. Vi känner dem väl, de som sätter sig själv framför andra, och som endast ser värdena som retoriska instrument för sin egen framgång. Jag kallar dem gärna värdesystemens parasiter det är de som när man lyckas, alltid råkar gå längst fram, men när stridslyckan plötsligt vänder, och man söker de främsta händer, inte längre finns kvar.

Jag förstår mig inte på dessa människor jag begriper helt enkelt inte.

En dag
skall de apolitiska
intellektuella
i mitt land
bli tillfrågade
av vårt folks enkla människor.

Man skall fråga dem
vad de gjorde
när landet långsamt
slocknade
som en flämtande låga,
tunn och ensam.

De kommer inte att tillfrågas
om sina kläder,
ej heller om dessa långa siestor
efter lunchen
ej heller om sina sterila
strider om ingenting
ej heller om sin ontologiska
sätt att komma över pengar.
Ingen kommer att fråga dem
om den grekiska mytologin,
ej heller om det äckel
de kände gentemot sig själva
när någon bland dem
var beredd att dö fegt.

Man kommer inte att fråga dem något
om deras absurda
undanflykter
uppvuxna i skuggan
av den fullständiga lögnen.

Den dagen kommer
de enkla människorna.
De som aldrig fick plats
i böckerna och dikterna
av de apolitiska intellektuella,
men som kom varje dag
för att lämna mjölk och bröd,
ägg och tortillas,
de som sydde kläderna åt dem
de som körde deras vagnar
de som skötte deras hundar och trädgårdar
och arbetade åt dem,
och de skall fråga:
”Vad gjorde ni när de fattiga led
och livets ömhet brann ut i dem?”

Apolitiska intellektuella
i mitt kära fosterland,
ni har inget svar att ge.
En tystnadens gam kommer att sluka
era inälvor.
Ert eget elände
skall gnaga er själ.
Och ni skall tiga
stumma i er skam.

(Otto Rene Castillo, Apolitiska intellektuella)

Jag var i Sydafrika för någon månad sedan. Redan före detta hade jag träffat en representant från Sanningskommissionen. Han berättade hur en tre-fyra svarta ungdomar hade kommit upp till kommissionen, bokstavligt talat fem i tolv, och anmält sig själva. Och vari består ert brott då, frågade de trötta ledamöterna. Vi gjorde ingenting, sa de. Vi stod passiva, och vi gjorde ingenting. De bar skuld, och de tog på sig sin skuld.

Vi talade mycket om detta. Vikten av att minnas sin historia, för att inte upprepa den, men också om vikten av att inte förblindas så av sin egen historia, eller rentav fördömandet av den, så att man i sin självgodhet inte ser vad som händer i vår samtid.

Så vad vet vi då? Jo, vi vet att Du Ingrid är en av många åtminstone potentiella landsförrädare, en såsom medborgerligt opålitlig registrerad medmänniska. Vi vet också innerst inne Ditt brott: det var och det är att Du lyssnade på de små, de maktlösa och de obehagliga och Du lyssnade på dem framför på etablissemanget. Du bröt då mot konventionens krav och satte därmed, liksom en gång din far, de med etablerad position på hal is. Med en dåres envishet har Du genom åren i handling visat att kejsaren har inga kläder. Däri består Ditt förräderi, däri består Din fara: Du satte moral framför konvention och utgjorde därmed den största fara inte för rikets säkerhet, inte för landet, inte för demokratin och inte gentemot rättsstaten, utan gentemot de med etablerad position och mot deras självbild. Det är därför Du är farlig det har med tiden blivit allt mer uppenbart att äkta godhet är hotfullt för de som befinner sig på den motsatta sidan av spektrat. Och vi har ännu inte nått den juridiska, än mindre den demokratiska, mognad i landet som kan tillåta Dig att sluta. Jag vet att Du är trött, och att Du har all rätt därtill, men Du måste faktiskt hänga i ett bra tag till, räkna med minst en tioårsperiod. Här borde ju universitet kunna göra en insats. Helst ser vi dig klonad det borde ju någon begåvad forskare på medicinarberget kunna hjälpa till med.

Dennis Töllborg
Annonser

Entry filed under: Kåserier.

Bygg sociogram så förklarar sig världen Kan världen åter bli förnuftig?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Blog Stats

  • 7,590 hits
juli 2004
M T O T F L S
« Jun   Aug »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

%d bloggare gillar detta: