Bygg sociogram så förklarar sig världen

juli 3, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Vägval Vänster publicerar här två ganska omfattande artiklar av Dennis Töllborg, professor i rättsvetenskap och välkänd för sitt arbete i det uppmärksammade Leanderfallet några år tillbaka. Artiklarna hänger samman, men det opublicerade brevet till Ordfront med motiveringen till varför Töllborg väljer att återlämna föreningen Ordfronts demokratipris är central.
”Värdesystemets parasiter” skrevs i anslutning till Ingrid Segerstedt-Wibergs 90-årsdag. En tredje artikel: ”Om detta må ni inte berätta” är på gång. I en inledande ingress låter vi professor Töllborg själv sammanfatta sina texter.
Johan, en av de goda jag mött bland alla onda, frågar mig om jag inte kan skriva något för Vägval Vänster. Det känns inte självklart – bara en som Johan kan övertala mig. Tillsammans med att mitt svarta hjärta plötsligt inser chansen att få publicerat den rättelse Ordfront Magasin bad mig skriva, när de var för lata för att själv rätta till alla slappa ytligheter och felaktigheter om Säkerhetstjänstkommissionen och dess rapporter de valt att använda höstens temanummer 2003 till. En rättelse de sedan vägrade att ta in, när jag till slut lade en natt på att författa det de efterlyst. De svarade faktiskt inte ens – makten är sig lik, kritik är alltid välkommen, så länge den inte är korrekt. Sekteristiska strebrar är sig lika, varesig de är på höger eller vänsterkanten, och varesig det handlar om 50-60-åringar i 2000-talets början eller samma 20-30-åringar i sextiotalets slut. Plötsligt minns jag känslan av illamående gentemot dessa som alltid såg andra som objekt, aldrig som
subjekt, och där kampen för det goda alltid fick stå tillbaka för
något odefinierbart högre stalinistiskt, eller maoistiskt, värde. Och lika plötsligt börjar jag förstå Säkerhetspolisen.

Själv blev jag efter det att Leanderaktens offentliggörande
exploderade i det juridiska och politiska etablissemangets knä
utnyttjad som en nyttig idiot, både från vänsterhåll och från forskare som plötsligt såg en ny inkomstkälla, när Freivalds och Persson vädjade till forskarsamhället för att få lugn och ro. Säkerligen blev jag också utnyttjad av underrättelseorganen – intelligence är inte en juridisk term för en association befolkad av förståndshandikappade eller empatilösa. Det finns en och annan begåvning även i
underrättelsevärlden, begåvningar som förstår att hegemonisk makt är detsamma som samhällelig kontroll, och som förstår att utnyttja denna kunskap. Och man behöver inte var särskilt intellektuellt framstående för att förstå att vetenskaplig legitimitet väger tungt i den kampen,
och att det finns gott om nyttomaximerare inte bara inom politiken och ekonomin, utan också bland de som föredrar att kalla sig forskare.

Jag bär naturligtvis själv viss skuld. Transparens, öppenhet och total ärlighet var mitt och Torstens vapen i kampen för det vi uppfattade som det goda samhället. Men det som en gång var vår kvalité blev nu vår största svaghet. Här hyser jag faktiskt, om än motvilligt, viss beundran för makten, oavsett om den befinner sig innanför Slussen eller på Kungsholmen. De vann ju ändå till slut, med vänsterns stora bistånd, och inte ett ord höjdes på vägen när Bergenstrand till slut
kunde tillträda den efterlängtade tjänsten som SÄPO-chef. Alla, inte minst vänstern, hade ju ändå glömt, och kunde inte se ens Ylmaz Murad!

Framför sig såg de bara sig själva, sina egna akter och längtan efter att själv få casha in 400.000, professorstiteln eller göra språng i kanslihuskarriären eller på TV-huset.

Själv var jag så naiv att jag trodde empirin talade sitt eget tydliga språk. Så jag skrev en bok (Medborgerligt pålitlig?, 1999), och tillsammans med Registernämndens första, banbrytande, rapport borde slaget vara över. Det egna uppvaknandet kom väl när Säkerhetstjänstkommissionen ledamöter började formulera sig, och det blev allt tydligare att t o m Vänsterpartiet, åtminstone Schyman, valt att nogsamt tillse att den var i avsaknad av varje form av kompetens.
Om inte annat stod det klart för mig i samma ögonblick
Säkerhetstjänstkommissionen bad mig komma och tala om ”Demokratins rätt till självförsvar”, och jag undrade om det var mot Ingrid Segerstedt-Wiberg de då menade. De blev förbannade, och jag fick höra att jag, till skillnad från dem, ”inte tog mitt samhälleliga ansvar”.

Strax senare drog HSFR utan varsel, utan förklaring och utan någon som ens i efterhand kan återfinnas ha tagit beslutet, mina forskningspengar. Återigen känner jag illamående, senare förstärkt av att vänsterpopulister började kalla kommissionen för ”Sanningskommissionen”. (Var det inte 1984 Orwell kallade boken?)

Uppvaknandet slog mig rakt i magen när jag plötsligt insåg att ingen annan orkade se – inte ens vänstern hade ett minne som sträckte sig längre tillbaka än till den egna personen. Jag försökte återigen få Er att vakna, först med essän i festskriften till Anna Christensen (Om detta må Ni inte berätta, mycket uppmärksammad utomlands, men inte ett ord här hemma. Känslan av svek, det brutala uppvaknandet och bitterheten som väller fram när man plötsligt inser att ens arbete varit totalt förgäves präglar därför mitt tal till Ingrid Segerstedt-Wiberg på hennes 90-årsdag (Värdesystemets parasiter). Numera skriver jag bara för en utländsk publik, och funderar allt mer över denna märkliga feodala demokrati vi lever i.

Mänskliga rättigheter, juridik, politik och det goda handlar nämligen inte om vad man säger, inte heller om vad man skriver – det handlar om vad man gör. Och Säkerhetstjänstkommissionen, och i än högre grad den
nyttomaximerande vänstern, har gjort medmänniskor, och vetenskapen, och samhället mer ont än vad Säkerhetspolisen i all sin verksamhet någonsin åstadkom. För egen vinnings skull lät de trivialisera allt det lidande människor blivit, och blir, utsatta för – man såg demaldrig, de var aldrig subjekt, de var och förblev bara objekt. Således inte en rad om Ylmaz Murad, inte en antydan till sociogram, inte enrad om Corell, Bergenstrand och de andra potentaternas lögner och
vilken inverkan det kan ha haft på Säkerhetspolisens uppfattning om vad som går an och vad som inte går an, inte en rad som kunde störa varken makten eller dess hantlangare.

Därför dessa texter, och denna inledning. Och försök tränga Er igenom allt, och se helheten. Och börja bygg sociogram – då förklarar sig plötsligt världen.

Dennis Töllborg

Professor i rättsvetenskap

Annonser

Entry filed under: Demokratiutveckling.

Brev till Ordfront Magasin Värdesystemets parasiter

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Blog Stats

  • 7,590 hits
juli 2004
M T O T F L S
« Jun   Aug »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

%d bloggare gillar detta: