Brev till Ordfront Magasin

juli 3, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

1998 erhöll jag Föreningen Ordfronts Demokratipris. Jag kände och har känt en stor stolthet över denna utmärkelse. För mig var det ett uttryck för uppskattning av att jag håller lojalitet mot värden framför lojalitet mot person, att jag helt enkelt försökt att vara konsekvent i min demokratisyn och varit noggrann och ärlig både i min vetenskapliga gärning och i min relation till omvärlden, och det även om det skulle föranleda obehag för min närmaste omgivning, vetenskapsvärlden eller några potentater.
Jag betraktar mig själv som fanatisk demokrat. Demokrati är för mig inte en kvantitativ form, utan ett kvalitativt begrepp, innefattande en transparent diskurs där samtliga berörda har möjlighet att delta, och där diskursen kräver av deltagarna inte bara begriplighet och sanning utan också korrekthet och ärlighet. Man måste helt enkelt ha åtminstone ambitionen att retorik och praktik sammanfaller. Och dessa kvalitetsbegrepp innefattar också att man tar fullt ansvar för sina gärningar, och rättar till det man ställt till med, när man någon gång – av ondska eller, som det vanligen är, av slarv och okunskap – ställt till någonting.

Detta gäller naturligtvis i än högre grad rättsstaten. När jag och Torsten drev frågan om diskvalificeringen av honom från ett arbete såsom snickare på ett för allmänheten öppet marinmuseum (i Karlskrona, har jag förstått numera måste påpekas), såsom varande ”medborgerligt opålitlig”, var det helt enkelt för att vi ville tvinga fram kunskap om falskheten i systemet. Vi valde att göra det kring frågan om dåvarande PKK § 13 – regeln om att ingen i vart fall skulle dömas ohörd, ens när Säkerhetspolisen stod för anklagelseakten. Målet nåddes efter många års, väldigt ensam, kamp – innan uppgift utlämnas i registerkontrollärende sker numera i näst intill 100 % av fallen s k kommunikation. Det innebär att den berörde får möjlighet att ta del av och bemöta uppgifterna innan de lämnas ut. Detta, som inneburit att från en topp om nästan 95 % där utlämnande skedde, sedan s k utfall (dvs uppgift återfunnits i säkerhetspolisens register rörande den kontrollerade) skett, är siffran idag under 5 % (1999: 4,8 % och 2000: 3,14 %), har varit en oerhört central rättssäkerhetsvinst, både för de kontrollerade, för den kontrollbegärande och t o m för kvalitén på svenskt säkerhetsskydd, ja t o m för SÄPO. Framgången är här entydigt beroende av att Torsten, utan varje egenintresse, ställde upp och att vi konsekvent var jättenoga med att aldrig någonsin kunna beslås med fel, överdrifter eller tendentiösa påståenden, samtidigt som vi båda, på ett sätt som bara kan prägla två personer som saknar självbevarelsedrift, aldrig var till salu. Detta var vad jag trodde jag erhöll Ordfronts Demokratipris för, och det var då en stor belöning, som jag uppskattade mycket.

När vi offentliggjorde Leanderakten var både jag och Torsten i första hand inte så upprörda över vad som stod i akten. Innehållet var naturligtvis trivialt, så trivialt att det t o m var förvånande, men det vi båda var mest upprörda över var lögnen – maktens falskhet, och de belöningar som utdelats till de maktens hantlangare, varav Hans Corell är den mest kände och senare också högst belönande, som framförde dessa lögner. Det var chockerande, t o m för oss som ändå blivit rätt luttrade under åren, och det var chockerande för väldigt många svenskar. Det var därför viktigt, för att försvara demokratin och rättsstaten, att kompromisslöst kräva ansvarsutkrävande av dessa. Som en av de ansvariga för utbildningen av nya jurister var det dessutom en egen etisk plikt, som jag uppfattade och alltjämt uppfattar det, att med kraft markera för studenterna vad som går an och vad som absolut inte går an. Med tanke på att prismotiveringen gick utöver arbetet med Leanderfallet, och det var Ert demokratipris, uppfattade jag det som att även Ni ansåg att detta var ett viktigt bidrag för att bevara och utveckla vårt lands demokrati.

Leanderfallet utlöste, som bekant, en rad utredningar, och det långt före den s k Säkerhetstjänstkommissionen – inte bara Registernämndens oerhört viktiga första utredning, som ledde fram till att de hemliga registreringsgrunderna offentliggjordes, utan redan i slutet av åttiotalet kom en rad utredningar i efterdyningarna av min avhandling, Leanderfallet och buggningsrättegången (ni vet, den där buggningen som några blev dömda för i slutet av åttiotalet. Minns också Anders Björk och Underrättelsenämndens utredning, där man hade skojigt åt att man satte buggar i sängbenet hos folk, något som Säkerhetstjänstkommissionen inte ens berör, för att istället framhålla att man inte funnit belägg för att buggning förekommit efter mitten av sjuttiotalet!). Här skall bara nämnas SÄPO-kommittéernas utredningar, till vilka jag återkommer strax.

Äras m a o de som äras bör!

Därmed är vi över till det som får mig att återlämna priset. En professor i kriminologi, Janne Flyghed, pretenderade i ett av Era höstnummer, med en stortuppslagen förstasida med (det tendentiösa) påståendet att 500.000 var registrerade av SÄPO, redovisa innehållet i Säkerhetstjänstkommissionens rapporter. Han framhöll samtidigt sin egen betydelse för att denna utredning, som med hans ord presterat ”ett unikt och mycket ambitiöst arbete”, kommit till stånd (för en avvikande uppfattning, se Christer Jönsson, Sanning och konsekvens?, s 30). Jag, som arbetat med dessa frågor i över 25 år, kan tyvärr inte dela Flygheds och Ordfronts uppfattning – jag hade önskat att det blivit så, och gjorde med boken Medborgerligt pålitlig? (1999) vad jag kunde för att ge åtminstone grundkunskap till forskarna och kommissionen. Men därvidlag misslyckades jag alltså, men det är något man får leva med. Däremot skall man inte behöva leva med de anmärkningsvärda felaktigheter som återfinns i artikeln. Jag tänker då inte i första hand på att det anges att Leanders anställning var på armémuseum i Kristianstad (när det var på marinmuseum i Karlskrona). Denna uppgift får mig bara att fundera än en gång över var författaren varit under alla dessa år. Det är värre att Flyghed, fullständigt grundlöst, påstår att utredningen varit en framgång, och kommit med något nytt, när sanningen är att utredningen närmast totalt havererat och inte tillfört något som inte redan tidigare var
bekant; mer än ytterligare empiri. Låt mig ge några av de mer centrala exemplen (som kan mångfaldigas);

* telefonavlyssningen, där det redan i slutet av åttiotalet i offentlig utredning slogs fast att begäran om sådan sällan eller aldrig avslås (SOU 1989:18, s 64; alltså inget nytt här),
* att beslut i dessa frågor fattas slentrianmässigt (se buggningsutredningens reservation, SOU 1998:46, s 518),
* att granskningsorganen ö h t inte tagit sin uppgift på allvar (jfr SOU 1989:18, s 30),
* antalet skyddsklassplacerade tjänster (jfr SOU 1990:51, s 233 – varför har de lata i säkerhetstjänstkommissionen inte ens följt upp denna beräkning, uppgifterna är ju när utredningen kom mer än tio år gamla: var det ointressant att studera dessa tendenser och säga hur det är idag?),
* de slappa registreringsgrunder (jfr Registernämndens första rapport den 16 december 1998)
* etc.

Det allvarliga med detta är ju att utredningen, tvärtemot vad Flyghed säkerligen uppriktigt tror (men att tro är som bekant att inte veta!) inte förde oss ett enda steg längre, när det gäller att säkra grundläggande anständig och hederlig behandling av våra medmänniskor, till förhindrande av att historien annars låter sig upprepas. Istället kommer utredningens omfattning, och de lata och okunniga som promotar densamma, att ge allmänheten intryck av att nu är allt bra. Och detta är ju inte sant, något som redan visat sig i ett antal skandaler. Skandalerna kan vi säkert leva med, men bakom varje sådan skandal finns en eller flera människor som lider, t ex Ylmaz Murad – och de förorsakas denna dag som idag är och i framtiden detta, just genom att utredningen, nu tillsammans med Flyghed och Ordfront, så nogsamt undvek att ö h t ta upp något som kunde verka hotfullt för de som idag innehar den politiska och polisiära makten. De valde helt enkelt att välja sina strider – och detta var en strid man inte skulle välja, om man föredrog att sätta sig själv framför andra.

Jag har, vilket jag inte ens trodde jag skulle behöva, påpekat felaktigheterna för Er, och jag har tagit för självklart att Ni, eftersom Flyghed själv inte avser att rätta något utan tvärtom hävdar att artikeln i allt väsentligt är korrekt (se decembernumret innevarande år), skulle ”återkalla fullmakten på sätt som korresponderar mot dess utgivande”, eller översatt till en värdenorm, rätta till den falska verklighetsbild Ni (antagligen mot bättre vetande) medverkat till att sprida. Ni har då erbjudit mig att skriva en debattartikel på temat. Men skall notoriska fakta debatteras, bara för att journalister, redaktörer, vänsterkarriarister eller nyttomaximerare i största allmänhet är för lata för att informera sig om de rätta förhållandena? Skall vi acceptera dessa felaktigheter och bara se det hela som någon form av underhållning – ett slags bingolotto för intellektuella? Jag tycker inte det – jag tycker frågan är för allvarlig och jag tycker att har man ställt till med någonting, med eller utan avsikt, så har man en självklar plikt att själv rätta till detta. Jag trodde också att det var bl a för att jag genom handling konsekvent ihärdat i nolltolerans även mot de starka, varesig de är näringslivets, politikens eller akademins företrädare, när de ljuger var det som förärade mig priset.

Jag inser nu att så var det naturligtvis inte: Ni ville helt enkelt haka på den tillfälliga popularitet som under en tid drabbade mig, och förstod aldrig att min lojalitet står mot värden, inte mot person, och det oavsett om denna person är juridisk (som Ordfront) eller fysisk (som medlemmarna i Säkerhetstjänstkommissionen).

Inte så lite naivt, tänker säkert allt för många, men det bjuder jag på. Jag återkallar fullmakten, och återsänder Ert pris. Jag är nämligen inte till salu.

Göteborg 25 november 2003

Dennis Töllborg
Juris doktor, professor

Fotnot. Ordfront har återkommit med ett ”erbjudande” att i debattera de ovan nämnda notoriska fakta. Trots att jag hjälpt till med till och med sidhänvisningar, har Ordfront alltså inte ens kunnat göra en egen rättelse. Här är, för Ordfront och för läsarens egen bekvämlighet, dessa återgivna nedan. För den som är genuint intresserad finns massor av vetenskaplig och annan litteratur från sjuttio-, åttio- och nittiotalet. Ett enkelt sätt att finna dessa är att se litteraturhänvisningar i mina böcker. Här är, för läsarens bekvämlighet, de notoriska fakta som anges som några exempel i mitt brev:

* SOU 1989:18 Säkerhetspolisens arbetsmetoder, s 64: ”Det händer sällan eller aldrig att en framställning om avlyssning avslås av domstolen.” För tidigare diskussion i vetenskapliga arbeten, se bl a Töllborg, Under Cover (Norstedts Juridik 1991), National Security and the Rule of Law (Centrum för Europaforskning 1998) samt Medborgerligt pålitlig? (Norstedts Juridik 1999) etc, dock aldrig något i t ex Flygheds arbeten.

* SOU 1998:46 Om buggning och andra hemliga tvångsmedel, s 518: ”I ett system där det inte finns någon insyn är det ofrånkomligt att detta på sikt leder till att de som deltar i beslutfattandet anpassar sig till varandra och får en gemensam syn på vad som krävs för ett beslut om t ex hemlig telefonavlyssning. I detta ligger en risk att prövningen sker på ett allt mer slentrianmässigt sätt. En vetskap om att den enskilde i efterhand skall få kännedom om det som beslutas
medför att den prövning som skall göras sker på ett mer ansvarsfullt sätt.” För tidigare diskussion i denna fråga, se bl a Töllborg, Personalkontroll (Symposion 1986), Under Cover (Norstedts Juridik 1991), Medborgerligt pålitlig? (Norstedts Juridik 1999) etc, dock aldrig något i t ex Flygheds arbeten.

* SOU 1989:18 Säkerhetspolisens arbetsmetoder, s 30: ”Man har inom SÄPO lärt sig att leva i gråzonen och undandra sig insyn från statsmakter och tillsynsmyndigheter när verksamhetens laglighet eller försvarbarhet i övrigt kan ifrågasättas. Inga protokoll med rättsligt tveksamma beslut lyser JO eller JK i ögonen när de någon gång företar inspektion på SÄPO. Då ligger det naturligtvis också nära till hands att den som inspekterar inte heller på andra vägar lyckas upptäcka missförhållanden som det är hans uppgift att ta itu med. Med den kunskap jag under mitt utredningsarbete fått om SÄPO:s sätt att arbeta är jagför min del inte det minsta förvånad över att varken inspekterande myndigheter, parlamentariska ledamöter i RPS styrelse eller särskilt tillsatta kommissioner såsom Edenman-kommissionen upptäckt några tvivelaktiga eller olagliga beslut eller förfaranden av det slag jag här har berört genom att lyssna på föredragningar av tjänstemän hos SÄPO eller genom att gå igenom handlingar hos myndigheten. För att inte göra SÄPO orätt vill jag dock tillägga att jag hos jurister med uppgift att granska rättsenligheten hos säkerhetspolisens beslut eller åtgärder ibland stött på något av attityden: Det är nog lika bra att vi inte får veta så mycket. När det gäller en verksamhet som ytterst handlar om rikets säkerhet är det kanske inte alltid möjligt att fullt ut upprätthålla normala standards. Denna utredning och den därpå följande SÄPO-kommittén’s är klart påverkad av Leanderfallet, som avgjordes av Europadomstolen 1987, och av min avhandling (Personalkontroll 1986). För tidigare
diskussion i vetenskapliga arbeten, se bl a redan ovan nämnda arbeten, dock aldrig något i t ex Flygheds arbeten.

* SOU 1990:51 Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personalkontroll och meddelarfrihet, s 233: ”Av bl a den enkätundersökning som kommittén har genomfört kan utläsas att det för närvarande finns ca 1.000 tjänster (motsvarande) i skyddsklass 1A, 10.000 i skyddsklass 1B och 400.000 i skyddsklass 2. Av uppgifter från SÄPO:s personalkontrollrotel framgår att antalet personalkontroller i resp. skyddsklass år 1989 var ca 500, 5.500, resp. 116.000. – Antalet ärenden där uppgifter lämnades ut var ca 100; i ett tiotal ärenden fanns uppgifter, som emellertid styrelsen beslutade att inte lämna ut.” För uppföljning av antalet kontroller och s k utfall, se framförallt Töllborg, Medborgerligt pålilig? (Norstedts Juridik 1999). Registernämndens rapport finns i stencilform och heter formellt Personalkontroll den 1 oktober 1969-den 30 juni 1996. Rapport till regeringen av Registernämnden beslutad den 16 december 1998. Rapporten, som var en omedelbar konsekvens av att Leanderakten offentliggjordes i november 1997, redovisar in extenso de tidigare hemliga tillämpningsföreskrifter, där regeringen uttryckligen anger vilka som skall registreras. Det är första gången dessa offentliggörs, och det var Registernämnden, med dess dåvarande ordförande Carl Anton Spak, som de facto satte regeringen i en sådan position att ett offentliggörande var nödvändigt. Det var både modigt och betydelsefullt. Registernämndens rapport kan rekvireras från Registernämnden och från Justitiedepartementet. De tidigare hemliga föreskrifterna och den säkerhetspolisiära praktiken är återgivna i Töllborg, Medborgerligt pålitlig? (Norstedts Juridik 1999) s 52-106. Båda dessa arbeten föregår alltså Säkerhetstjänstkommissionens redovisning, som inte tillför något nytt, varken i sak eller i analys.

* Slutligen så Christer Jönssons Sanning och konsekvens? (HSFR 2001), s 30, där Janne Flygheds bidrag direkt berörs: ”Samtidigt kom forskningsprogrammet i medias strålkastarljus genom Janne Flygheds ”avhopp” (Jönssons citationstecken, DT). Anledningen till att jag använder citationstecken är att Flyghed inte hade påbörjat sin medverkan i Karl Molins projekt men hamnade i den avundsvärda situationen, att han kunde välja mellan medverkan i detta projekt och ett annat externfinansierat projekt med bättre forskningsvillkor och säkrare publiceringsmöjligheter.” Jag antar, och hoppas, att det är fler än jag som menare att detta ger en något annorlunda bild av Flygheds bidrag till ”kampen för saken”, än den beskrivning som Flyghed själv ger av sin egen betydelse i den artikel som Ordfront så omdömeslöst nu en gång publicerade. Det huvudsakliga arbetet i den s k Säkerhetstjänstkommissionen utfördes av ordinarie personal i SÄPO:s arkiv. När det gäller författandet av textmassan är det framförallt tre personer som stått för det mest omfattande arbetet: Lars-Olof Lampers, Magnus Hjort och Ulf Eliasson. De har gjort ett bra arbete, såtillvida att de tillfört ytterligare empiri till stöd för det vi redan visste. Det är tillräckligt bra på den kunskapsnivå de befann sig. Hjort och Eliasson är båda forskarstuderande, dvs
befinner sig i en utbildningsfas, och Lars-Olof Lampers var i vart fall vid tillfället inte ens klar med sin akademiska grundutbildning, alltså inte ens forskarstuderande. Ingen av dem kan alltså kallas forskare i vedertagen mening, vilket inte hindrar att de kan producera väl så bra kunskap och även borde kunnat höja ambitionsnivån till åtminstone nivån samband. Det har säkert funnits skäl, rentav godtagbara sådana, till att ingen i kommissionen orkade detta, utan bara tuggade om redan kända fakta, och belade den med ytterligare empiri. Ett sätt att skaffa djupare kunskap om bakgrunden till SÄPO:s arbetssätt och inriktning, likväl som till Säkerhetstjänstkommissionens misslyckande och Flygheds märkliga artikel, vore att bygga sociogram. Jag har föreslagit detta vid upprepade tillfällen (se bifogade uppsatser: Om detta må Ni inte berätta, Festskrift till Anna Christensen 2000, samt Värdesystemets parasiter, tal till Ingrid Segerstedt-Wiberg på hennes 90-årsdag 2001), båda publicerade på annan plats i denna tidning. Man kan fråga sig varför jag inte i egen forskning gjort detta. Svaret är att jag påbörjat arbetet, men att det kommer att ta lång tid eftersom jag inte längre kan söka statliga forskningsbidrag, och utrymmet för egen forskning i professors tjänst numera är ytterligt begränsad. Varje hjälp, varje stöd, såväl ekonomiskt som än hellre personellt, välkomnas alltså. Men då får Ni vara beredda på att det är ett högt personligt pris att betala! För geschäft sysslar jag inte med, och kritik är välkommen i Sverige endast så länge den är substanslös.

Dennis Töllborg
Annonser

Entry filed under: Demokratiutveckling.

Mellan hopp och förtvivlan Bygg sociogram så förklarar sig världen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,054 hits
juli 2004
M T O T F L S
« Jun   Aug »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

%d bloggare gillar detta: