Mellan hopp och förtvivlan

juli 1, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Midsommaren håller när detta skrivs att sakta men målmedvetet på regna bort, vi har återinträtt den långa marschen mot höstrusk och fimbulvinterns föraning och vi svenska fotbollsfans är ännu några timmar i den lyckliga belägenheten att ha alla våra krossade illusioner framför
oss. Där mellan hopp och förtvivlan kan det väl vara på sin plats att summera halvåret som gått. ”Verkligheten sedd genom ett temperament” kunde vara en lämplig överskrift för denna subjektiva, orättvisa och egotrippade betraktelse.
I kommunen, där jag efter femton års ”hederligt arbete” inom vården och tre barns uppbringande, numera har min huvudsakliga gärning som kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande, har våren varit som den
slitna liknelsen om lugnet före stormen. Flera års goda resultat har inte fått oss att budgetera för en evig kommunal högkonjunktur vilket fungerat lite som stötdämpare när nu skatteintäktsprognoserna faller brantare än oddsen för fransk seger i fotbolls-EM. Vi har en resultatprognos på knappa två miljoner i en omsättning på nästan en halv miljard. I det läget är det bra att ha lite fler verktyg i lådan och det har vi skaffat oss genom att vi sänkt skatten tre år i rad och betalat bort alla långfristiga lån, vilket gör att både skattjusteringar och lånemöjligheter finns.

Samtidigt har vi avsatt 58 miljoner för att inte ökade ensionsutbetalningar måste tas ur driftbudgeten samt avsatt 20 plus 20 miljoner för dels osäkra borgensåtaganden i form av bostadsrättsföreningar byggda i skarven mellan 80- och 90-tal, dels för framtida underhåll när sikten klarnat för hur
äldreomsorgsboendet ska omstruktureras. I dagarna har också utbildning- och fritidsnämnden satt ner den berömda foten och tagit ett strukturbeslut om hur vi ska hantera problematiken med att vi har skolor som för ett tag sedan härbärgerade 2.000 elever i grundskolan och inom några år har mindre än hälften av dessa. Men vårbudgetens indragning under löpande verksamhetsår på 3,5 miljoner var inte bra, men än värre är arbetslösheten som både ger de stadigt sjunkande prognoserna för skatteintäkterna samtidigt som socialbidragskostnaderna börjar dra iväg.

Nu stundar dock höstens budgetarbete och kraven på kreativa lösningar för att även i fortsättningen både klara ekonomi och verksamhet ökar. Indira Gandhi sade en gång apropå problematiken med befolkningsökningen att de var ”tvungna att springa bara för att stå stilla”. Vi kan säga samma sak, delvis p.g.a. motsatt skäl. Att få ihop ökande krav och ibland även ökande behov med allt knappare resurser samtidigt som vårt mål är högre löner ikvinnodominerade yrken, bort med oönskade deltider och inte minst en allmän arbetstidsförkortning känns som att söka finna cirkelns kvadratur.
Men å andra sidan; hur många kommuner i världen av vår storlek har mer resurser för att lösa sina problem än vi har?

Detta halvår har även för min egen del inneburit insteg i Vänsterpartiets partistyrelse. Mer om det senare, men först lite bakgrund. Jag är en närmast bokstavligen outhärdligt rationell och resultatorienterad person. Det är långt ifrån alltid av godo, som de flesta andra egenskaper finns det både en fram- och baksida av detta. Nåväl, så är det i alla fall.

Jag deltog i en kongress på 80-talet men beslöt mig därefter att det inte var min sorts arena för politiskt arbete. Hur kunde ett par hundra vuxna människor tillbringa flera dagar med att diskutera uttalanden om olika länder som just ingen skulle läsa, partiprogram med samma öde och ställa politiska krav man inte hade vare sig makt eller myndighet (eller för all del samhällsekonomiskt utrymme) till att genomföra? Det övergick mitt förstånd så jag valde med glädje bort detta för att vi istället skulle försöka bli en för Vänstern ovanligt stor groda i en förvisso liten damm. Dock, med kongress på hemmaplan i Västerås år 2000 så tyckte jag det kunde vara intressant att se hur partiet säkert mognat under dessa decennier med all den samlade politiska erfarenhet som aggregerats. Men, förlåt mig, det var värre än någonsin. En överbudspolitik som jag aldrig tror mig ha sett maken till utan att partistyrelsen ville eller kunde agera. Många inlägg som jag upplevde kunde varit hämtade från det yviga 70-talet och då ska man märka att de var malplacerade redan då. Rationaliteten och förvisso resultatorienteringen lyste med sin frånvaro. Eller snarare; jag upplevde att politiska resultat definierades som att få in en eller annan ”bra” skrivning eller ett eller annat ”bra” krav inskrivet eller en eller annan misshaglig person utmanövrerad. Politiska resultat i form av konkreta förändringar i människors vardag var liksom inte ett ämne på schemat.

Nåväl, med våra 44% i kommunalvalet 1998 trodde jag att vi kanske hade något intressant att berätta om hur man vinner val men också hur man faktiskt styr en kommun – något vi ju inte haft så stor partierfarenhet av genom historien. Men jag trodde också att vi rimligen nått ett maximum för hur stor skillnaden kunde vara mellan lokalt och centralt resultat. (Det
sistnämnda visade sig vara fel; medan Vänsterpartiet tappade var fjärde väljare i riksdagsvalet 2002 ökade vi ytterligare 10 procentenheter så att vår ökning var större än partiets totala resultat!). I alla fall ledde detta till att jag både kandiderade till ännu en kongress och även till partistyrelsen och som alla förstår har det varit en omtumlande vår. Att
efter nu 27 års medlemsskap, träget arbete för detta parti bokstavligen varje dag och inte helt utan framgång, bli utmålad som fraktionist och tillbringa långa timmar i partiets ledande organ, till och med mitt under vad som borde vara brinnande valrörelse, med att i osedvanligt hätska ordalag debattera – inte politiska sakfrågor som vi kan påverka – utan
uttalanden om Vägval Vänster och internationella frågor….

Jag måste erkänna att jag nog trott att såväl den konkreta politiken ochde många andra interna problem vi har skulle ta större plats och diverse uttalanden och frågan om partiskatt(!) mindre. Den förhoppning jag när och måste nära är att detta är undantag och att från hösten kommer de stora och svåra politiska frågorna att ta över formdebatterna och uttalandena. Efter fattig förmåga är det i alla fall min ambition att i partistyrelsen bidra till att så ska bli fallet. Men å andra sidan: om vi trots ovanstående beskrivning kan ha stöd av
åtminstone var tionde väljare – hur bra ska det inte bli om partistyrelsen förmår höja blicken och på allvar kreera rollen som partiets ledning?!

Nåväl, det här är min subjektiva betraktelse över både historien och nuet och andra har säkert andra bilder, vilket jag förstås respekterar och att diskutera de bilderna vore intressant; däremot ännu en formdebatt vore en för mycket.

Stig Henriksson

Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Måste inte den ekonomiska tillväxten ingå i ett kretslopp? Brev till Ordfront Magasin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,062 hits
juli 2004
M T O T F L S
« Jun   Aug »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

%d bloggare gillar detta: