PPP-vägar-en lösning för fega politiker

juni 23, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Tidningen Gränsbrytning skrev i ett av sina senaste nummer positivt om att finansiera infrastrukturinvesteringar genom PPP-lösningar (Public-Private Partnership). På det reagerade Karin Svensson Smith (v), ledamot i riksdagens trafikutskott. Vi publicerar här hennes kritik av PPP-lösningar. Artikeln har tidigare varit publicerat i Gränsbrytning.
I nyhetsbrevet Gränsbrytning redovisas i okritiska ordalag tankarna om att förändra finansieringsformerna för infrastrukturbyggen genom att låta privata företag bygga vägar och järnvägar och sedan ersätta företagen med skattemedel, en modell som brukar kallas PPP, Public-Private Partnership (i artikeln försvenskat till OPS , Offentlig-Privat Samverkan).
Tyvärr berör artikeln endast i förbigående den rad av problem PPP-finansiering av infrastruktur orsakar, problem som i sin tur förklarar varför den svenska riksdagen hittills envist motsatt sig denna lösning:
PPP ger inga nya resurser. PPP är i praktiken bara ett annat sätt för staten att låna pengar. De effektivitetsvinster som sägs kunna uppnås genom att ett och samma konsortium får totalansvar för både byggande och drift av anläggningarna motverkas av bl a högre kapitalkostnader och komplicerade och dyra upphandlingsprocesser.

PPP saboterar miljöpolitiken. Ingen har hittills kunnat presentera en ersättningsmodell till anläggningsföretaget som inte i någon mån är kopplad till storleken på trafikarbetet. För järnvägen behöver detta inte vara ett stort problem, men på vägsidan innebär PPP att man för in incitament för att ytterligare öka trafikmängderna och därmed utsläpp, bullerproblem m m. Detta drabbar samhället i stort i form av ökad miljöproblem och andra sektorer genom att dessa tvingas ta på sig en större del av miljöansvaret än nödvändigt. Sammantaget leder PPP till välfärdsförluster, både ekonomiskt och miljömässigt.

PPP bakbinder kommande beslutsfattare. PPP innebär att man, precis som vid andra lånelösningar, binder upp budgetutrymme för kommande politiska beslutsfattare, dvs man gröper ur demokratin och rösträtten för våra barn (”Den som häftar i skuld är icke fri” som vår statsminister åtminstone förr brukade uttrycka det.) Bakbindningen är dock värre än vid annan upplåning. I fallet med den finska vägen Helsingfors-Lahtis, finns en klausul i avtalet mellan Skanska och finska staten som innebär att företaget har rätt till kompensation för politiska åtgärder (t ex höjda bensinskatter) som kan dämpa flödet av bilar! Tala om att sälja ut demokratin!

PPP skapar en gräddfil för anläggningsindustrin. I diskussionen brukar det hävdas att det är orimligt att dagens skattebetalare genom direktavskrivning ska betala hela kostnaden för vägbyggen som samhället kommer att dra nytta av under 50, 60, 100 år framåt. Med samma resonemang skulle man dock kunna försvara att mycket stora delar av de offentliga budgetarna finansierades med lån: hela utbildningssektorn, all forskningsverksamhet, en stor del av sjukvården (förlossningsvård måste väl t ex betraktas som en långsiktig investering som borde lånefinansieras?), inköp av mark för naturreservat m.m. När just infrastruktur via PPP lyfts ur den reguljära budgetprocessen undkommer dessa projekt den skärseld som alla andra utgifter utsätts för. Och när det är dags att betala väghållaren för anläggningen finns det ingen möjlighet att prioritera bort utgiften.
PPP som idé dök upp under Margret Thatchers tid som premiärminister i Storbritannien, den gången under beteckningen PFI, Private Finance Initiative. För Thatcher var PFI dock inte främst ett sätt att spara pengar utan ett ideologiskt projekt med syfte att krympa staten. PFI/PPP var inte förbehållet infrastruktur utan Thatcher byggde fängelser, sjukhus och köpte t o m jeepar till armén via PPP/PFI-finansiering. Det breda anslaget innebar dock att just infrastruktur inte specifikt kom att gynnas.
Det motstånd mot PPP som finns i riksdagen är också på sitt sätt ideologiskt. Vi som säger nej till PPP gör det för att vi anser att dagens beslutsfattare inte har rätt att inskränka framtida politikers handlingsmöjligheter genom att ytterligare låsa upp framtida budgetutrymme.
För oss är politik att våga prioritera. Att vilja bygga vägar istället för att utveckla skolan och vården är en respektabel ståndpunkt. Men vill man göra det så ska man dock våga säga det och vara beredd att ta det fulla politiska ansvaret för prioriteringen. PPP är ett sätt att smita från det ansvaret. PPP är en lösning för de fega politikerna.

Karin Svensson-Smith
Annonser

Entry filed under: Miljö- och klimatpolitik.

Arbete är kapital Svik inte miljön, Persson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,220 hits
juni 2004
M T O T F L S
« Maj   Jul »
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
282930  

%d bloggare gillar detta: