Arbete är kapital

juni 23, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Alla slåss vi om det samlade löneutrymmet – män och kvinnor, unga och gamla, utbildade och mindre utbildade, företagsledare och högre tjänstemän. Och arbetare och lägre tjänstemän. Också aktieägare vill förstås ha sin beskärda del av ett företags samlade överskott i form av inflytande, värdetillväxt på aktierna och avkastning. Det jag talar om är alltså de samhälleliga krafter som kämpar om den samlade produktionsförmögenheten. Arbete är nämligen kapital. Vi slåss om arbetets och därmed produktionens frukter.
Verkställande direktörer i det svenska näringslivet, i börsbolagen, har inkomster på genomsnittligt bortåt sju miljoner kronor per år. Rent statistiskt är vissa av dessa verkställande direktörer mediokra ledare. De mediokra har därför löner som de knappast förtjänar. Det är inte nödvändigtvis deras fel. Låt mig därför inte skuldbelägga. I Sverige skuldbelägger vi inte i onödan. Det som kan beläggas är att en företagsledare i ett börsbolag redan efter ett års arbete kan betrakta sig som miljonär.

Därmed inte nog. Verkställande direktörernas löner kompletteras ofta med olika slag av incitamentsprogram. Lönen är alltså inte incitament nog.

Det är däremot fortfarande sällsynt att alla anställda i företag får tillgodogöra sig de generösa incitamentspaketen. Märkligt nog fördelas incitamentspaketen i proportion till inkomsterna. De med de högsta inkomsterna tilldelas de vidlyftigaste paketen. De med något lägre inkomster erhåller ett litet oansenligare paket. De som står längst ner på lönelistan bjuds inget extra paket alls.

Många av dessa stora näringslivets ledare har därutöver pensionsavtal med rätt till ålderspension på 70 procent av inkomsterna från låg pensionsålder. Det avgörande motivet för de låga pensionsåldrarna är att ledararbetet anses energiuttömmande. Ledarskap är en slakgörande syssla.

Låt mig nu först som sist slå fast: Jag har ingenting emot varken höga löner, incitamentsprogram, väl tilltagna ålderspensioner eller tidig pensionsålder. Finns kassa finns inget principiellt hinder. Enligt min mening ligger problemen på ett annat plan. Problemen är framförallt tre:

För det första: Det jag vänder mig mot är denna elitgrupps återkommande krav på andra, det vill säga att just de personerna med de högsta lönerna, de generösaste incitamentspaketen, de bästa ålderspensionerna och den relativt låga pensionsåldern, skall predika om vilka löner, incitament, pensioner, pensionsåldrar och sjukersättningsnivåer vi andra bör komma i åtnjutande av.

För det andra: Ett av argumenten för höga löner och tidiga pensionsåldrar är att de högst avlönade har fysiskt och psykiskt krävande arbeten. Min ståndpunkt är följande: Att vara chef för en AP-fond, en bank eller ett tillverkningsföretag på börsen är inte mera fysiskt och psykiskt krävande än det arbete som utförs av ett vårdbiträde inom sjuk- eller äldreomsorgen. Snarare är det tvärt om. En vd för ett börsbolag har vanligen därtill flera andra uppdrag inte bara i näringslivet utan också inom både den ideella sektorn och till och med inom staten, vilket rimligen tyder på att själva vd-sysslan knappast tar dygnets alla 24 timmar.

För det tredje: Den politiska vänstern har i över hundra år drivit tesen att kampens kärna ligger i tesen arbete mot kapital. Den tesen tillhör enligt min mening gårdagen och bör därför elimineras.

Min tes är att arbete är kapital. Det har nämligen alltid förvånat mig att vi anställda utan nämnvärt knot finner oss i att arbeta för nålpengar i till exempel ett börsbolag där verkställande direktören ges miljoner och åter miljoner för långt ifrån alltid gott och gediget arbete. Från bittida till sent arbetar vi anställda till och med för ägare som vi aldrig sett skymten av.

Å andra sidan: Under hundra år har den politiska vänstern – och som anser sig stå på de arbetandes sida – vid högtidliga tillfällen marscherat på gatorna under plakat där det står: Arbete mot kapital. Sådant plakat är gårdagen.

Analyserar vi i stället samhället utifrån tesen att arbete är kapital finner vi snart att vi anställda bör ges ökat inflytande över och därmed ta på oss ökat ansvar för det kapital som arbete genererar – lönen, pensionstillgångar, sjukersättningsnivåer, skatter, diverse avgifter, mm. För framtiden räcker det alltså inte med den lönekamp som tillhör 1900-talet. Under 2000-talet behöver vi en kamp om den samlade produktionsförmögenheten. Den samlade produktionsförmögenheten bör naturligtvis handhas av de händer som arbetat ihop den.

Att först arbeta ihop en förmögenhet till andra och därpå driva tesen om arbete mot kapital är enligt min mening inte annat än kontraproduktivt och tecken på bristande analys. Att genom arbete och produktion skapa förmögenheter till andra är just en bekräftelse på tesen att arbete är kapital är den riktiga. Låt oss alltså tänka – och agera – utifrån följande faktum: Att arbete är kapital.

Gunvall Grip
Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Skrockandets härskarteknik och Tiger i Sjumilaskogen PPP-vägar-en lösning för fega politiker

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,228 hits
juni 2004
M T O T F L S
« Maj   Jul »
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
282930  

%d bloggare gillar detta: