Vänsterns utrikespolitik måste omdanas

juni 8, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Mokrane Ourad, Helsingborg, funderar över Vänsterpartiets utrikes- och EU-politik. Och menar att det råder inkonsekvens inom båda områdena.
Vi har länge stöttat alla befrielserörelser och motståndskamper utan att bry oss om vilken agenda de har. Vad dessa rörelser har för plan/program efter befrielsen, har vi aldrig funderat över. Att dessa rörelser faktisk ibland, om inte oftast, ersätter en brutal regim med en ännu brutalare sådan har aldrig varit ett bekymmer för oss. I vår patetiska och ibland hycklande strävan att vara politiskt korrekta, har vi en tendens att stödja regimer inte folken. Vi tror oss stödja det kubanska folket genom Fidel Castro; det palestinska folket genom Arafat och det irakiska folket genom att uttala vårt samtycke för halshuggare bara för att de bekämpar den amerikanska ockupationen. Devisen ”min fiendes fiende är min vän” har aldrig slagit så fel som när det gäller USA: s nuvarande fiender. Denna devis gäller för våra ”revolutionärer” som betraktar Amerika som vår fiende nr 1. Sedan demokratiseringen av de flesta av latinamerikanskas länder, råder det en sorts abstinensbesvär hos våra Palatsrevolutionärer. Man måste hitta några USA fiender att stödja, även om dessa grupperingar är en del av den Islamistiska Internationalen!

De som tittar på CNN, eller BBC World, har säkert sett de högsta civila och militära befattningshavare, i direktsändning, stå i givakt och snällt svara på de folkvalda senatorernas frågor i den amerikanska senatens Ad Hoc kommission. ”Höken” Rumsfelt satt där framför John Mc Cain och Ted Kennedy och vred besvärat händerna inför folkets företrädare.

Läsaren får inte ledas att tro att undertecknad skulle vara en stor USA-påhejare. Tvärtom, jag angriper ofta USA. Det gör jag från vänster. Mina vapen heter demokrati, mänskliga rättigheter, social rättvisa och frihet. Dessa värden står inte i USA: s nuvarande fienders agenda. För mig, är Bush administrationen under all kritik. Å andra sidan, är det snart presidentval i USA, och det amerikanska folket kan välja att skicka honom hem till Texas. Jag hoppas att amerikanerna tar sitt förnuft till fånga och gör det.

Vi är också ett fredens parti! Men är vi verkligen det? När man begrunda det obestridliga faktum att inga krig någonsin har utbrutit mellan två demokratiska stater.

Sten Andersson, är i mina ögon, en av de mest misslyckade utrikesministrar Sverige har någonsin haft; stor anhängare av tyst diplomati och Folkrätten, hävdade in i det sista (början på 90: talet) att de baltiska staterna var en del av Sovjetunionen. Sten Andersson struntade blankt i de baltiska folkens vilja att lösgöra sig från Sovjetstaten. Han tyckte att det var mer rätt (folkligt) att hävda Sovjetunionens territoriella integritet, än att försvara de baltiska folkens självbestämmande rätt.

Några av våra mest framträdande utrikespolitiker har en tendens att göra Folkrätten till staternas rätt att härja fritt i dem territorier de behärskar utan inblandning av det internationella samfundet. En sak är dock säker: Folkrätten bör omdefinieras så att den verkligen blir en Folkrätt, och inte ett vapen i diktatorers händer. Makttörstiga despoter ska inte kunna hävda Folkrätten för att kuva sina folk. Det demokratiska samfundets ansvar är stort. Vi kan inte och får inte ge legitimitet åt envåldshärskare, diktatorer, valfuskare och folkplågare bara för att deras maktmedel har kontroll över ett territorium.

Än en gång vill jag hävda att dessa rättsmedel enbart kan fungera då de ska verka som medel för att lösa konflikter mellan två demokratiska stater. De fungerar sällan mellan två odemokratiska stater, eller mellan en demokratisk och en odemokratisk stat. Det är därför jag vill poängtera att demokrati är det enda svaret på att undvika konflikter i världen.

Demokrati, fred och social rättvisa (socialism) går i hand i hand och fy skam åt dem som vill få oss att tro annat. Den som inte stödjer en demokratisk utveckling i världen ska inte hyckla om en fredlig sådan.

Endast demokratiska stater förstår sig på fredliga medel för att lösa konflikter. Vi måste lära oss att önska åt andra det vi inte kan leva utan: demokrati och mänskliga rättigheter. Det bör vara Vänsterpartiets doktrin i sina relationer i utrikespolitiska samanhang.

Vår EU-politik är kantad av moment 22 inslag. Man måste vara blind, eller tro att folk är dumma för att inte, åtminstone försöka, att omdana den.

Vi är snart det enda parti inom unionen som lever i en paradox: Vi vill lämna EU, men vi vill vara med och påverka dess framtid! Denna inställning ger våra politiska motståndare all den kraft och de argument som behövs för att begränsa vårt inflytande i EU-frågorna. De kan själva sätta dagordningen i allt som har med Sveriges EU-medlemskap att göra. Våra medlemmar, våra väljare och folket i allmänhet har rätt att kräva en logisk och hållbar EU-politik av oss. Sverige har gjort så många anpassningar till EU att det skulle vara oerhört svårt att vrida klockan tillbaka till före 1994.

Vi har krävt och kräver att resultatet i EMU-omröstningen ska respekteras. Å andra sidan, verkar det som om vi har svårt att respektera svenska folkets vilja att rösta in Sverige i EU 1994. Vi måste vara noga på att skilja mellan svenska folkets negativa inställning till EMU, en inställning vi ska glädjas åt, och ett eventuellt utträde ur EU. Förutom det faktum att demokrati à la carte aldrig har fungerat, gör partiet ingenting för att få till stånd en folkomröstning om Sveriges utträde ur Unionen. Ju längre tiden går, desto svårare blir det att lämna EU.

Ett enkelt samtal med någon av våra EU-parlamentariker blottar ännu en paradox. Frågar man om EU-parlamentarikern gör sitt bästa för att göra EU bättre, är svaret ett rungande ja. Vad betyder det? Logiskt sett, är EU, tack var våra EU-parlamentariker, på bättringsvägen. Eftersom det kommer att dröja länge innan Vänsterpartiet har majoritet i Riksdagen för att få tillstånd en folkomröstning, ska våra EU-parlamentariker och deras efterträdare, teoretiskt sett, ha gjort EU mycket bättre än dagens Union. Men eftersom partiet har varit konsekvent i sin EU-linje och behållit utträdeskravet, kommer Sverige att lämna EU när den är som bäst! Är det inte synd?

Ytterligare en paradox. Ta det där med den nya konstitutionen. Vi gläds åt en utträdesparagraf, men vi tänker rösta nej till den. Nu menar jag inte alls att vi ska stödja konstitutionsförslaget, men å andra sidan, är det inte fritt fram att plocka det som passar i texten. Man antar förslaget som det är, eller förkastar man rubbet.

Istället för att satsa på orealistiska krav vilka dessutom inte har stöd hos flertalet av landets medborgare, borde vi förena oss med de progressiva krafterna inom Unionen. Dessa syftar till att göra EU till en progressiv, solidarisk, global, demokratisk, öppen, miljöinriktad, och feministisk Union till glädje och nytta för dess medborgare och grannländer.

För övrigt, anser jag att Sverige, liksom alla EU-länder ska anordna en folkomröstning om den nya konstitutionen.

Mokrane Ourad
Annonser

Entry filed under: Vänstern och EU.

Den Tredje Vänstern Varför sånt liv om miljöskatter och rädsla för att sätta ner foten i klimatfrågan?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,238 hits
juni 2004
M T O T F L S
« Maj   Jul »
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
282930  

%d bloggare gillar detta: