Krisen i demokratiseringsarbetet och vägen vidare

maj 29, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Står det traditionella demokratiseringsarbetet vid vägs ände? Kan vänstern dra lärdom av de exempel som finns för att förnya demokratiseringsarbetet i tredje världen? Olle Törnquist efterlyser en ny agenda och pekar på exempel från sina studier av kampen för demokrati i Indonesien.
Vänsterns förnyelse beror till stor del på, om en sådan fördjupad demokrati som vi vill ha kan bli ett effektivt medel i arbetet för såväl jämlik som ekologiskt hållbar välfärd. Numera står demokratifrågan i centrum även i fattiga länder. Det finns mycket att lära av spännande experiment i t.ex. Porto Alegre och Kerala. Jag vill gärna återkomma till det. Men eftersom läget är ännu tuffare i u-länderna än här hemma, måste vi också ta ansvar för hur demokratibiståndet fungerar. Den här artikeln handlar därför både om hur demokratiseringen i u-länderna gått i baklås utan att det finns ett realistiskt alternativ och hur förnyelseinriktade krafter försöker utveckla ett sådant. Kanske kan vi också ha nytta av deras metod, för egen del och i solidaritetsarbetet.

Den vanliga demokratiseringen vid vägs ände
I princip är numera nästan alla i Skandinavien överens om, att människorättsbaserad demokrati är en förutsättning i kampen mot fattigdom och rovdrift i u-länderna – men i praktiken är många tveksamma. Att kungen försvarade Bruneis diktatur på grundval av ett grumligt UD-material är ett exempel; att Sida nyligen arrangerade en stor internationell konferens om fattigdomsbekämpning utan att sätta demokratifrågan i centrum är ett annat. Kan man verkligen introducera demokrati och använda den i kampen mot fattigdom när bristen på folkstyre hänger samman med underutvecklingen? I snart två decennier har det etablerade västliga biståndet främjat en kompromiss mellan demokrati och elitstyrd tillväxt. Auktoritära kapitalägare, byråkrater och militärer har fått behålla sina positioner och tillgångar under förutsättning att de gett visst utrymme för mänskliga rättigheter, ett självständigt civilt samhälle, rättssamhälle, korruptionsbekämpning och fria val. Förhoppningen har varit, att man på så vi skulle kunna förena liberal demokrati och ekonomisk utveckling.

Nu tyder mycket forskning på, att denna modell kommit till vägs ände. Viktiga friheter har förvisso etablerats på bekostnad av auktoritär statlig modernisering. Men samtidigt har västvärldens interventioner och nyliberalism undergrävt förutsättningarna för demokratisk utveckling. Betingelserna för nationellt oberoende, väl fungerade statliga institutioner och representativa folkliga organisationer och partier har försvagats. Civilsamhället lever inte upp till förväntningarna. Halvauktoritära regimer återvänder, och korruption och maktmissbruk består. Demokratisk utveckling tycks kräva, att de gamla krafterna besegras innan de inkluderas. Annars har vanligt folk svårt att använda demokratiska medel för att bekämpa förtryck, fattigdom och ekologiskt vanstyre.

Brist på kraftfullt alternativ
Om det avgörande hindret är att den gamla eliten fortsätter att dominera borde det naturliga vara att satsa mer på de folkliga demokratirörelser som mobiliserar på grästrotsnivå. Problemet är bara att dessa ofta är marginaliserade och inte utgör ett omedelbart alternativ. Globaliseringskritiker som hyllar direkt demokrati och det folkliga deltagandet i Porto Alegre pekar på något viktigt. Men de undervärderar de politiska krafter som möjliggjorde dessa framsteg. Om vi riktar blickarna mot ett mer ”typiskt” u-land som Indonesien, finner vi till och med, att inga av de folkliga krafter som störtade Suharto-regimen har någon som helst reell representation i årets parlament- och presidentval. Det innebär inte att kampen för mänskliga rättigheter och meningsfull demokrati har upphört – ”bara” att den avpolitiserats och hänvisats till civilsamhället. Varför det blivit så är en annan historia, som vi får återkomma till en senare artikel. Men det är detta som måste ändras om de pro-demokratiska krafterna ska bli ett verkligt alternativ.

Fokus på om demokratin fungerar för vanligt folk
Ett grundläggande hinder bland både aktivister och bidragsgivare är bristen på omfattande och tillförlitlig kunskap om de lokala förhållanden, rörelser och drömmar som är grogrunden för demokratiska alternativ. Dagens barometrar, expertutlåtanden och recept har ofta svag empirisk grund. En åsikt blir så god som en annan. Finns det något positivt alternativ?

Just nu försöker förnyelseinriktade pro-demokrater i Indonesien bidra till ett alternativt förhållningssätt, som jag har glädjen att vägleda. Vi har lyckats få pengar från NORAD, och Sida plus Ford- och Soros Foundation, men i huvudsak bygger vi på insatser från hundratals demokratiska organisationer och experter runt om i landet. Fungerar modellen hoppas vi kunna anpassa den även till andra kontexter. Kanske också något för Sverige?

Men först är vi förstås intresserade av hur det ska gå för den nyfödda tredje största demokratin i världen, Indonesien. Om den kunde stabiliseras och fördjupas skulle det vara en historisk landvinning av betydelse långt utanför landets egna gränser. Och då är frågan är inte bara vad demokratirörelsen själv ska prioritera utan även vad utländska vänner som de i Norge, Sverige och EU ska stödja.

Vår huvudfråga är i vilken grad demokratiska medel – som till exempel yttrande och organisationsfrihet, partier och ett oavhängigt rättsväsende – faktiskt bidrar till att främja demokratins mål, det vill säga folklig kontroll av offentliga angelägenheter på grundval av politisk jämlikhet. Så gör man även i det svenska demokratirådets verksamhet och i en skolbildande brittisk demokratiundersökning.

Vi tar dock ytterligare tre steg framåt. Först frågar vi inte bara hur de existerande rättigheterna och institutionerna fungerar utan även hur väl de är spridda i landet som helhet och i vad mån de inkluderar viktiga offentliga angelägenheter som t.ex. jämlikhet mellan könen (som annars kan bedömas som en privat fråga) eller kontroll av statsbudgeten (så att den inte helt styrs av banker och IMF). Därefter, och ännu viktigare, studerar vi också folks kapacitet och förmåga att verkligen använda sig av de demokratiska verktygen, eller att missbruka dem. På så vis kombinerar vi den vanliga fokuseringen på institutioner med det alternativa intresset för folkliga sociala rörelser. Med andra ord tar vi inte bara ’tempen’ på demokratin utan studerar också dess drivkrafter och motståndare.

Aktivisternas egna erfarenheter
Slutligen går vi tvärs emot det vanliga sättet att kompensera bristen på tillförlitliga data – speciellt i u-länder som Indonesien – med att förlita sig på centralt placerade experters bedömningar. Istället för att fråga elitens experter intervjuar vi 2×400 erfarna och reflekterande demokratiaktivister inom olika sakområden i drygt 30 provinser. Tanken är, att dessa informatörer är de bästa och viktigaste källorna om man vill främja mer substantiell demokrati. Oss veterligen har ingen liknande studie utförts tidigare.

Efter en kvalitetstest från landets ledande expertis presenteras nu resultaten från den första undersökningsomgången från 2003 i media och på diverse möten. Ännu är inte bilden komplett. (Hittills har vi frågat aktivister med erfarenhet från arbete bland bönder, arbetare och städernas fattiga liksom i frågor om mänskliga rättigheter, korruption och religiösa konflikter. Under den andra intervjurundan, som inleds i juni, ska vi bl.a. fråga aktivister inom media, utbildning, och statsförvaltning liksom de med fokus på kön och försök att bilda bättre politiska organisationer.) Men redan nu finns det mycket att lära av de lokala demokratiexperterna.

Friheterna bäst och den politiska representationen säms
Först nyanserar de erfarna aktivisterna dagens vanliga påstående, att försöken att introducera demokrati i ett så auktoritärt land som Indonesien är dömt att misslyckas. Den tesen bereder väg för auktoritära lösningar – i värsta fall under ledning av någon av de före detta generaler som nu kandiderat till presidentposten. En rad friheter och det civila samhället bedöms faktiskt fungera rimligt väl, utom förstås i Aceh och Papua. Däremot fortsätter våldet och det är illa ställt med rättsväsendet, den civila och militära administrationen, de styrande organen och speciellt det representativa systemet. ”Värstingarna” inkluderar naturligtvis de rättighetsproblem och den rättsröta och korruption som ofta uppmärksammats. Men bristen på fungerade representation av vitala intressen och idéer bland befolkningen via partier, organisationer och politiker är etter värre och har ägnats mindre uppmärksamhet. Dessutom ökar gapet mellan de goda friheterna och de dåliga verktygen. En kris är i antågande. Och eftersom representationen fungerar så illa finns det få möjligheter att förbättra situationen på demokratisk väg.

Demokratirörelsen isolerad i civilsamhället och politiskt ineffektiv
Vidare måste demokratirörelsens kapacitet att använda och förbättra de strategiska rättigheterna och institutionerna stärkas. Den fortsatt kritiska inställningen till stat, val och partier är i sak riktig men samtidigt lämnas fältet fritt för överheten. Två tredjedelar av rörelsen prioriterar istället direktdemokrati i civilsamhället, delvis kompletterat med påtryckningar och lobbying. De flesta grupperna samarbetar bara via lösa nätverk och saknar bas i breda folkliga organisationer. Enskilda frågor och specifika intressen dominerar och det råder brist på ideologier (i motsats till absoluta sanningar) varigenom dessa kan kombineras, prioriteras och bilda grund för politiska program. Nu riktar sig t.ex. den hetaste kampanjen, med västerländskt demokratistöd, mot korrupta politiker, utan att något alternativ anges. Vidare slutar ofta genvägar via populära ledare eller etablerade partier med att aktivisterna marginaliseras eller duperas, i brist på egen organiserad bas och strategi. Lovande frön till en bredare agenda – inklusive en grön vänster – saknar grogrund i det slags breddning av arbetarrörelsen i allians med liberal medelklass som varit så viktigt i andra demokratiseringsprocesser, senast i Brasilien.

Eliten har tagit över demokratin för egna syften
Slutligen uppger de lokala demokratiexperterna, att utrymmet för demokratisk ingenjörskonst minskat drastiskt. Det internationella samfundet sätter terroristbekämpning före demokratisering. En utvidgad indonesisk elit har tagit över demokratins medel och använder sig av dem utan att främja demokratins mål. Till och med milisgrupper spelar med. I Latinamerika och Sydeuropa har tidigare härskare kunnat överleva i en utvidgad privat sektor genom att låta andra ta över en begränsad demokrati. I Indonesien överlever nu uppenbarligen inte bara härskarna utan även symbiosen mellan ekonomisk, militär och byråkratisk makt – och detta inom ramen för en decentraliserad stat och elitdominerad demokrati. Följaktligen fortsätter övergreppen, rättsrötan och korruptionen, om än i mer legitima former än tidigare.

Behovet av en ny agenda
Det finns ingen anledning att dölja, att den övergripande målsättningen med undersökningen inte bara är vetenskaplig utan även att ta fram bästa möjliga fakta- och diskussionsunderlag för att demokratirörelsen ska kunna utveckla ett bredare samarbete för en ”ny politik” inför nästa val 2009. Det är för tidigt att säga om vår metod kan användas även på andra håll eller om ens arbetet i Indonesien blir rimligt framgångsrikt. Men om undersökningen har rätt i, att den eftersatta politiska representationen av folks intressen och idéer är av strategisk betydelse, att de genuint demokratiska krafterna i civilsamhället måste stärkas i förhållande till politiken, och att en utvidgad elit kan upprätthålla det gamla maktmissbruket genom att lägga beslag på demokratin – då krävs det i alla händelser en förnyad agenda, skarpare prioriteringar och mer resurser inom både demokratirörelsen och demokratibiståndet.

(Mer information finns på http://www.sum.uio.no/research/democracy/network/ – från mitten av juni i mer komplett form på http://www.demos.or.id)

(Olle Törnquist är Professor i Statskunskap och Utvecklingsforskning vid Oslo Universitet (tidigare vid Uppsala Universitet). Han studerar framförallt radikal politik och demokratiproblem. Privat har han mest varit aktiv i oberoende socialistsikt kultur och solidaritetsarbete. Han lämnade VPK efter övergreppen på den Himmelska Fridens Torg 1989 och förblev partipolitiskt oorganiserad tills för något år sedan, då han gick med i (s) för att kunna påverka de lokala frågorna i hemortskommunen Sotenäs i Bohuslän).

Olle Törnquist
Annonser

Entry filed under: Demokratiutveckling.

Världen är föränderlig Varför händer det så lite – När vi vet så mycket?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,057 hits
maj 2004
M T O T F L S
« Apr   Jun »
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

%d bloggare gillar detta: