Våga diskutera heliga kor

maj 15, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Finns verkligen det kommunala självstyret? Efter att läst Kommun- och Landstingsförbundets rapport om läget i kommun- och landstingssektorn vill Dan Gahnström väcka debatten om den generella välfärdens finansiering, statens iver att detaljstyra kommuner och landsting och prioriteringen av socialförsäkringssystemet.
Kommun- och landstingssektorn brottas med stora ekonomiska och därmed verksamhetsmässiga problem. Inkomsterna minskar samtidigt som pensionsutbetalningarna och sjukfrånvarons kostnader blir allt större. Till det ska läggas att kommunernas och landstingens kostnader ökar som följd av en allt äldre befolkning.

På onsdagen presenterade kommunförbundet och landstingsförbundet en omfattande rapport som ger bilden av en mörk utveckling hos förbundens medlemmar. Ett stort problem i sammanhanget är att de enskilda kommunerna och landstingen har ett lindrigt uttryckt begränsat handlingsutrymme. Den av staten lagstadgade och reglerade delen av kommun- och landstingssektorns verksamheter uppgår till 90 procent av kostnaderna. Det betyder att den kommunala självstyrelsen i praktiken är ytterst begränsad. Frågan är om inte kommunernas och landstingens ledande politiker mer ska betraktas som hårt styrda statstjänstemän än av folket valda kommunpolitiker?

Ett annat stort problem som lokal- och regionpolitiker möter är personalens och medborgargruppers oförståelse för förändringar. När lokala politiker t.ex. försöker flytta medel och verksamheter på grund av volymförändringar så möts de som regel av omfattande protester. Ett exempel är förhållandet mellan grundskolan och gymnasierna. Antalet grundskoleelever minskar medan ungdomar i gymnasieåldern ökar. Trots detta har kommunerna stora svårigheter att styra om resurserna, enligt rapporten. 61 procent av landets kommuner uppger att de inte förmår förändra utifrån objektiva förändringar i befolkningsstrukturen.

I rapporten slås fast att det kommunala uppdraget ökat markant under den senaste tioårsperioden. Nettokostnaderna har ökat med 31 miljarder kronor (11 procent) och då är inte ökade lönekostnaderna inräknade. Problemet är att under samma period har det kommunala uppdraget utvidgats till motsvarande 50 miljarder. Det betyder i klartext att kommunerna och landstingen tvingats spara och effektivisera för motsvarande 19 miljarder kronor. Det har skett i en sektor som perioden före dess tvingades igenom ett stålbad när landets finanser sanerades efter borgerligt vanstyre och krascher inom fastighets- och värdepapperbranschen.

Förbundens rapport är dyster. Att påstå något annat är inte trovärdigt. Men det betyder inte att allt är hopplöst. Fast då krävs modet att våga erkänna att allt inte kan lösas efter gamla modeller. Vi måste våga ifrågasätta en rad så kallade heliga kor.
– Den generella välfärdens ramar bör aktualiseras. Var det t.ex. rimligt att genomföra en till stor del ofinansierad maxtaxereform inom barnomsorgen som innebar minskade nettokostnader för höginkomsttagare med flera tusenlappar i månaden? Reformen har utan tvekan inneburit kvalitetsförsämringar inom barnomsorg och förskola och dessutom skapat ytterligare ekonomiska problem för kommunerna.
– Är det rimligt att prioritera ersättningsnivån i socialförsäkringssystemet samtidigt som verksamheterna i offentlig sektor i praktiken sätts på undantag? Stora grupper börjar allt mer ifrågasätta vad skattemedel används till när inte kvalitén i skola, vård och omsorg når upp till en anständig nivå.
– Regeringens och riksdagens iver vad gäller rättighetslagstiftning och detaljstyrning bör begränsas. När 90 procent av kommunernas kostnader fastställts av statsmakten finns egentligen inget annat handlingsutrymme, om inte skatter och avgifter ska ökas, än att ge sig på kultur- och fritidssektorn, de tekniska verksamheterna och kollektivtrafiken.

Det finns en rad andra idéer som bör diskuteras. Som t.ex. möjligheten att vissa kommunala utförarverksamheter övergår i andra kollektivt organiserade former. Stora delar av kultur- och idrottslivet drivs med framgång på det sättet och ger inte bara människor inflytande och delaktighet utan är också direkt folkhälsobefrämjande.

Det är dags att vänstern tar sig an framtidsfrågorna med kraft och entusiasm. En i det sammanhanget helt avgörande fråga är kommun- och landstingsverksamheternas framtida finansiering.

Dan Gahnström
Annonser

Entry filed under: Välfärd och Allmännytta.

Vänstern får inte lägga ner sin EU-kritik Från Moder Jord till Fader Terror

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,515 hits
maj 2004
M T O T F L S
« Apr   Jun »
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

%d bloggare gillar detta: