Vänstern får inte lägga ner sin EU-kritik

maj 11, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Nätverket Vänster för Europa har i ett upprop talat om vad man vill med EU. Det är bra. Det hade varit ännu bättre om de hade låtit dialogen med oss som tillfrågades, men inte ville skriva på i nuvarande skick, pågå lite längre. Nu fick man inte så många nya undertecknare utöver dem som redan tidigare profilerat sig i denna riktning.
Mina invändningar gäller inte allt det goda som nätverket säger sig vilja ha. Kritiken gäller att det saknas tydliga ställningstaganden till det EU som existerar idag. Främst saknar jag nätverkets syn på EMU, som över huvud taget inte nämns i uppropet. Däremot sägs:

Den rika världen eller internationella institutioner ska inte påtvinga enskilda länder ensidiga och dogmatiska ekonomiska modeller.

Visst, vem gillar dogmatism? Problemet är att EU genom EMU just håller sig med en sådan ensidig och ganska dogmatisk ekonomisk modell. Det är väl starkt att säga att den ”påtvingats” medlemsländerna. Men det handlar ändå om tänkesätt, som vid skapelsen i Maastricht 1991 omfattades av en mycket liten elit av byråkrater och ekonomer, och som genomdrevs av en liten grupp toppolitiker i ett läge när den nya högern var som starkast.

Det fanns länge en bred enighet i Sverige, omfattade hela arbetarrörelsen och delar av den borgerliga vänstern, om grundprinciperna för den ekonomiska politiken: Finans- och penningpolitiken skulle samordnas med sikte på låg inflation och sunda offentliga finanser. Men den fulla sysselsättningen var det viktigaste målet. Förslag från höger om att riksbanker borde frikopplas från direktvalda politikers påverkan och att penningpolitiken borde drivas enbart utifrån inflations- eller penningmängdsmål avvisades. Som man kan se i en reservation till riksbanksutredningen var detta officiell socialdemokratisk politik i Sverige så sent som 1993.

Ett argument för svenskt medlemskap i EU, använt av Ingvar Carlsson och med stöd av ett särskilt Europaprogram som tagits fram inom EU: s samlade socialdemokrati 1994, var att Sverige blivit för litet och omvärldsberoende för att ensam kunna föra en effektiv ekonomisk politik för full sysselsättning. I stället skulle man inordna sig i ett EU omvandlat till en sysselsättningsunion, där man skulle bedriva en samordnad ekonomisk politik i enlighet med ”keynesianska” principer. Först om och när EMU på detta sätt omvandlats kunde ett svenskt medlemskap bli aktuellt.

Göran Persson framhöll också i sin bok Den som är satt i skuld är inte fri från 1997 vilken radikal omvandling EMU skulle innebära:

Inrättandet av en gemensam centralbank utgör en oerhört kraftfull förändring av den ekonomisk-politiska maktbalansen i Europa. Med införandet av en gemensam valuta tar medlemsländerna ett historiskt steg. När steget tagits finns ingen väg tillbaka. EMU: s gemensamma penningpolitik driver fram en gemensam finanspolitik. En gemensam finanspolitik handlar om att gemensamt fatta beslut om skatter och utgifter /…/ Om besluten om skatter och utgifter förs över till europeisk nivå är det frågan om en oerhörd förändring av förutsättningarna för vår samhällsmodell.

Insikten om att EMU inte i längden skulle fungera utan en sådan radikal omvandling i federal riktning fanns också hos nyliberaler, som av just det skälet förkastade EMU. De 10 nya medlemsstaterna betyder ett än mer ekonomiskt ojämlikt EU. Det kommer att ställa ännu större krav på omfördelning. Kostnaderna för att integrera Väst- och Östtyskland och svårigheterna att avveckla jordbrukspolitiken visar vad det handlar om. Särskilt i lågkonjunkturer kommer (de högst legitima!) kraven att öka på att pengar snabbt ska kunna fördelas om mellan olika delar av unionen.

Jasidan i EMU-omröstningen förra året försökte för död och pina sopa detta samband mellan gemensam valuta och behovet av federal finanspolitik under matten. Och tyvärr undviker också vänsternätverket att ta ställning till detta. Visserligen sägs i uppropet att det ”måste bli möjligt att bedriva en kraftfullare solidarisk politik inom EU” och att det därför krävs att de enskilda ländernas ekonomiska politik ”kompletteras med ett europeiskt perspektiv”. Man säger sig också vilja ”utveckla en federal modell” och ge mer makt till de folkvalda parlamenten. Men innebörden av detta är oklar. Inser nätverket att EMU kräver en gemensam EU-budget av minst samma relativa storleksordning som i USA? Står man bakom kravet från stora delar av vänstern i Europa att ECB måste underordnas en i EU-parlamentet förankrad gemensam ekonomisk politik?

Också jag är principiellt för en federal demokrati på europanivån. Men man måste inse farorna i att driva igenom den uppifrån och utan folklig förankring. Det måste få ta tid. En vänster som vill ha ett federalt Europa måste också tydligt avvisa EMU: s elitistiska grundidé: Att makten över den ekonomiska politiken skall flyttas från regeringar och parlament till indirekt valda experter i centralbanker och olika ”ekonomiska råd”, som skyddade från insyn antas kunna handla långsiktigt och stå emot väljarnas förment kortsiktigt populistiska krav. Detta är gamla högerargument mot allmän och lika rösträtt, om än i ny tappning. Så länge den konstruktionen finns kvar bör svensk vänster vara emot EMU-medlemskap, vilket inte ska hindra oss från att samarbeta med vänstern i övriga EU för att ändra systemet.

Min andra invändning mot uppropet gäller kravet på en ”gemensam och samordnad utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik”. Om uppropets vackra ord om ett pluralistiskt Europa, som arbetar för global rättvisa och river murarna mot omvärlden, hade framstått som ett realistiskt alternativ, så hade också jag kunnat skriva under på det. Men verkligheten i dagens EU är att starka krafter vill skapa en andra supermakt, som ihop med – eller i konkurrens med – USA skall styra världen. Europachauvinismen, synen på vår kristliga världsdel som civilisationens och humanitetens vagga, i sin mest makabra form symboliserad av den planerade helgonförklarandet av EU-fädrena, lever kvar. I det läget bör inte Sverige ge upp den grad av alliansfrihet och egna ställningstaganden i FN vi ännu har kvar.

EU har bidragit till att risken för storkrig i Europa för överskådlig framtid verkar liten. Östutvidgningen är ett stort framsteg, särskilt för de länder som under årtionden lidit under diktatur och ekonomisk stagnation. I och med detta steg mot ett alleuropeiskt samarbete bortfaller också ett starkt vänsterargumentet mot EU-medlemskapet. Kravet på att Sverige skall lämna EU bör skrotas. Men om vänstern lägger ner sin EU-kritik och börjar låta som middagstalarna i Bryssel, så gräver vi vår egen ideologiska grav.

Johan Lönnroth
Annonser

Entry filed under: Vänstern och EU.

Solidaritet med kommande generationer förutsätter miljöomställning i dag Våga diskutera heliga kor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,238 hits
maj 2004
M T O T F L S
« Apr   Jun »
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

%d bloggare gillar detta: