Har något hänt?

maj 5, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Under alla mina år i partiet (24 år) präglades tillvaron av tre stora konfliktfrågor, förhållandet till de socialistiska staterna, samarbetet med socialdemokraterna och ett reellt inflytande i
politiken. Alla visste att detta i stort var skiljelinjerna mellan oss som ville hitta en väg bort
från kommunismen och de som höll fast vid den traditionella ideologin. På 1980-talet var det fortfarande osäkert var majoriteten i partiet befann sig så alla beslut som skulle leda till öppen konflikt sattes aldrig upp på dagordningen. Ungefär som i ett äktenskap på upphällningen, för just nu är det fel tid för skilsmässa, mamma fyller snart 70 år, sedan skall barnen konfirmeras, och så kommer sommarlovet och julfirandet. I partiet var det stundande val eller en kongress som inte fick belastas med en uppslitande intern debatt.
1990 gick det inte längre att trycka ner alla meningsskiljande frågor. Upplösningen av Sovjetunionen och sanningen om hur det stod till med kommunismen i dessa stater hann till sist upp partiet. Kongressen i maj 1990 beslutade under stor vånda att stryka ordet
kommunisterna i partinamnet. Segern var knappast möjliga – ett par röster – och då var det
flera kommunister som röstat för namnbyte av rent taktiska skäl. När rösträkningen var klar storgrät kommunisterna som i talarstolen lovat att aldrig svika det kommunistiska målet. De
Isade sig veta att det bara var en tidsfråga innan den kommunistiska ideologin åter skulle vara rumsren och vinna mark. Det var samma kommunister som nu leder partiet.
Efter namnbytarkongressen återgick det mesta till den vanliga ordningen. Förnyarna hade
vunnit en stor seger genom namnbytet därför måste traditionalisterna/kommunisterna få nästa seger genom total kontroll av partistyrelsen. Och så var allt vid det gamla igen.
Nu snart femton år efteråt har de flesta glömt alla turer och valet av Gudrun Schyman till partiordförande framstår för många som en seger för förnyarna. Men Gudrun var
traditionalisternas och kommunisternas kandidat. Att hon under senare delen av 90-talet anslöt sig till förnyarna tror jag berodde på en felbedömning av var makten fanns.
Vänsterpartiets väg under de senaste decennierna bort från den gamla kommunistiska
ortodoxa läran har alltid haft en inbyggd bumerangeffekt. De steg som partiet tog under 90-
talet mot friare åsiktsutbyte inom partiet och ökat ansvar för dagspolitiken, verkar nu gå i stå.
Den senaste kongressens antagna partiprogram och val av partistyrelse har fört tillbaka partiet till en kurs som kan liknas vid den partiet hade innan namnbytet. Jag har inte kunnat hitta en enda ny och framåtsträvande tanke i den av kongressen antagna ordmassan.
Frågan om förhållandet till de socialistiska staterna har eliminerat sig själv men kvar finns konflikterna om förhållandet till socialdemokratin och om partiet vill och förmår att ta fullt politiskt ansvar genom att ingå i en socialdemokratiskt ledd regering. När det gäller
inställningen till socialdemokraterna finns det en gammal kultur i partiet som tycks överleva det mesta. Det vanligast förekommande stollepåståendet är att ”socialdemokraterna kommer till sist att avslöja sig själva” de är egentligen i kapitalets tjänst istället för i folkets. Och när människor väl har insett detta så kommer vänsterpartiet att få majoritet. Det gäller bara att vänta på rätt tid.
Under 80-talet när jag ingick i vänsterpartiets riksdagsgrupp var det inte ovanligt att
verkställande utskottet uppenbarade sig i riksdagshuset för att läxa upp oss som var alltför samarbetsvilliga med socialdemokraterna. Då fick vi höra att om vänsterpartiet tog ansvar för regeringspolitiken så var det samtidigt ett godkännande av rådande samhällsordning. På så
sätt blev partiet komprometterat och det folkliga upproret skulle fördröjas. Idag använder inte partiledningen samma ordval när de skall motivera varför vänsterpartiet inte skall kräva platser i den socialdemokratiska regeringen, men grunden för inställningen tycks vara
densamma som tidigare. Självklart är det enklare och angenämare att föra fram krav som sex timmars arbetsdag med full kompensation, än att förklara varför detta krav är ogenomförbart.

Det är också trevligare att föra fram krav som inte kan förverkligas utan en total förändring av hela samhället, än att försöka pussla ihop de befintliga delarna i vårt system.
Den infekterade frågan om vänsterpartiets förhållande till de socialistiska staterna löste sig
själv när Sovjet föll samman. Men kvar är frågan om partiets inställning till kommunismen. När partiets ledning får frågan om hur de kan kalla sig kommunister svarar de enhälligt ”att
det handlar om en vision om det klasslösa samhället”. Visionen kan nog försvaras men det är vägen dit som är oklar och därmed inger skäl att känna olust och för säkerhets skull se till att alltid ha sockerbitar i fickorna.
De tre stora konfliktfrågorna – förhållandet till socialdemokratin och till kommunismen och partiets vilja till reellt ansvar och inflytande, lever ännu kvar i partiet. Så vad har egentligen i grunden förändrats under 90-talet? Och vad innebar i praktiken den breddning och öppning av partiet som tillskrivs epoken Schyman? Inför partiets katastrofval1991 när det från partistyrelsen utgick ett påbud om förnyelse, öppenhet och breddning så innebar detta i praktiken ett valsamarbete med trotskisterna och att en organiserad socialdemokrat, Sven Grassman, sattes upp på valsedeln till riksdagen. Denna ”förnyelse” backades ivrigt upp av Schyman. Vad består de praktiska och politiska förändringarna i under 90-talet? En fingervisning om inställningen till en bred debatt och åsiktsfrihet inom partiet blir partimajoritetens inställning till debatten om det alternativa partiprogrammet och debattsidan Vägval Vänster på nätet. Det är svårt att bortse från att den nuvarande ledningen i partiet lade ner tidningen Ny Dag för att den var politiskt olydig och ärkekommunisterna drog sig inte ens för att säga att tidningen var en ”kräftsvulst” inom partiet.
Jag förstår om många säger att detta tillhör historien nu och att partiet har gjort upp med det gamla. Men problemet är att partiet i sin uppgörelse med det gamla aldrig har gjort upp med kommunismen. Och så länge visionen om den kommunistiska återuppståndelsen har majoritet inom partiet kommer aldrig partiet att kunna enas om att kräva regeringsposter i en socialdemokratiskt ledd regering och ta fullt ansvar för dagspolitiken.

Margo Ingvardsson
Annonser

Entry filed under: Vänsterns Vägval.

I jakt på den deltagande demokratin Allmän vårdplikt för försvar av det civila samhället

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,325 hits
maj 2004
M T O T F L S
« Apr   Jun »
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

%d bloggare gillar detta: