I jakt på den deltagande demokratin

maj 4, 2004 at 12:01 f m 3 kommentarer

Nyligen såg jag en satirteckning som satte fingret på ett obehagligt politiskt argument som jag gått och stört mig på en längre tid. En man håller en liten utlänning – stora, svarta mustascher och rädda ögon – tätt tryckt mot sig under sin stora rock. En förbipasserande tittar och frågar vad utlänningen är rädd för. Mannen svarar något i stil med: ”Att socialkontoret skall få tag på honom och ge honom en massa socialbidrag så han bli bidragsberoende och apatisk, stackarn”.
Teckningen var en kommentar till en retorik som ursprungligen användes av borgarna, men nu allt oftare av sossarna, för att försvara allehanda försämringar av social service. Man framför en rad på ytan tilltalande argument som går ut på att vi medborgare faktiskt är fullt kompetenta och själva vet vårt eget bästa. Politikerna visar att de har förtroende för oss (underförstått: till skillnad från den vänster som fortfarande försvarar välfärd och arbetsrätt). Vi har alla hört hur högtflygande idéer om det civila samhället, vars goda egenskaper tycks vara oändliga, använts för att försvara försvagningar av fördelningsmekanismer och sociala rättigheter.

Jag stötte sedan på samma tanke i en annan version hos en tjänsteman inom sjukvården i Göteborg. Det var i samband med en ockupation av en vårdcentral i protest mot nedläggningen av dess kvälls- och helgverksamhet. Tjänstemannen, som var en kvinna, pratade omväxlande om kunder och om vårdtagare. Till slut tröttnade en av ockupanterna och frågade småsurt om hon möjligen menade patienter. Jo, det gjorde hon, men hon undvek helst det ordet, eftersom det implicerar någon som är maktlös och passivt mottagande, och så ville hon inte se på vårdtagarna. Sade hon och log.

Alltså: om jourmottagningen på vårdcentralen läggs ned är det för att politikerna värnar om vårt oberoende och vår kompetens som sociala subjekt. När vårdhemmet drivs av Partena Care skall vi vara tacksamma, för det innebär att vi inte är maktlösa, passivt mottagande objekt för statlig godhet. I Blair-land har denna uppsättning argument förfinats ännu mycket längre: Blair har mer än en gång presenterat sitt privatiserings- och avregleringsprojekt i termer av ”empowerment”. Jag skulle inte trilla av stolen i förvåning om jag en vacker dag får höra Thomas Östros försvara friskolereformen med den radikale befrielsepedagogen Paolo Freires teorier…

Jag tänker på detta när jag läser Reclaim the State – Experiments in Popular Democracy av Hilary Wainwright, redaktör för den engelska vänstertidningen Red Pepper. Wainwrights ärende är att undersöka möjliga former för deltagande demokrati som komplement till den representativa demokratin. Boken är ett försök att teckna konkreta modeller för medborgar-/användarinflytande över gemensamma resurser, och lejonparten upptas av en gedigen genomgång av fyra konkreta erfarenheter. Först ut är den deltagande budgetprocessen i Porto Alegre i Brasilien, den riktiga megakändisen i sammanhanget. Kort och förenklat handlar det om att den kommunala budgetprocessen öppnas upp för allmänheten. I flera omgångar av öppna, stadsdelsbaserade möten fastställs lokala prioriteringar, som valda delegater sedan lyfter upp på stadsdelsnivå. När budgeten spikas måste hänsyn tas till de prioriteringar som framkommit under den öppna processen, även om de inte är den enda faktorn. Kanske viktigare än den formella designen av påverkansvägarna är att lokalregeringen i Porto Alegre ser budgeten som en möjlighet att bilda och engagera stadsborna. Varje steg i budgetarbetet har anpassats så att transparens, tillgänglighet och öppenhet blivit normen.

De brittiska erfarenheterna är av en ganska annorlunda typ. I två fall – Luton och Manchester – handlar de om fördelning av de statliga bidrag som regeringen Blair 1998 delade ut till problemområden, något vagt i stil med den svenska storstadssatsningen. Regeringens krav var att projekten skulle ledas av lokalsamhället och inte av tjänstemän. Tjänstemännen fick alltså hitta modeller – brukarråd och medborgarråd – för inflytande från befolkningens och det civila samhällets sida. Wainwright fokuserar på hur lokalinvånarna agerar för att maximera sitt reella inflytande över hur pengarna spenderas. Det tredje brittiska fallet handlar om hur fackföreningar i Newcastle, i allians med kommunanställda och lokalregeringen, lyckas förhindra privatisering av en administrativ enhet inom kommunen. Men här är turerna många och beskrivningen så virrig att man inte får mer än ett diffust begrepp om vad det egentligen var som hände i Newcastle.
Ur dessa fyra erfarenheter vill Wainwright vaska fram ett nytt sätt att organisera en folklig makt underifrån. Som så många inom globaliseringsrörelsen ser hon lokala experiment i deltagande demokrati runtom i världen som den mest lovande vägen framåt.

Wainwright inleder dock sin demokratiska odyssé med ett resonemang om kunskap. Hon menar att grundstenen för en ny form av deltagande demokrati måste sökas i relation till kunskapsbegreppet. Liberalismen bygger på en entreprenörscentrerad kunskapsidé, där individens praktiska och informella kunskap värderas högt men inte anses kunna vara av kollektiv natur. Den statsbyggande socialdemokratin baseras däremot på ett centraliserat, vetenskapligt kunskapsbegrepp där endast formell kunskap framodlad av en expertkår tillmäts vikt. Men den nya vänstern har, enligt Wainwright, hittat den demokratiska grundstenen: ett kunskapsbegrepp där liberalismens respekt för informell, praktisk och erfarenhetsbaserad kunskap kombineras med en övertygelse om att den kan och bör delas av många. Sålunda kan den också ligga till grund för kollektiva, sociala processer. (Varför hon diffust tycks associera den socialdemokratiska statsbyggande vänstern med positivism och den nya vänstern med något hon kallar för mer intuitiv kunskap är fullkomligt obegripligt.) Denna grundsten, detta nya kunskapsbegrepp, landar i en definition av folket som ”kunniga och kreativa aktörer i en förändringsprocess” och blir vägledande i hennes brasiliansk-brittiska resa genom demokratiexperiment.

Här börjar en liten varningslampa lysa rött i min hjärna. Den fortsätter att blinka även när jag läst mig igenom de fyra konkreta erfarenheterna. Skälet är följande: i samtliga fyra fall är arenorna för medborgarinflytande något som tillfälligt givits medborgarna av de politiska institutionerna. De har inte vunnits av medborgarna själva. Det handlar om initiativ som tagits inom den representativa demokratins sfär och implementerats nedåt (även om det är något av en definitionsfråga i fallet Porto Alegre). Det innebär att samtliga demokratiexperiment kan tas ifrån deltagarna när politikernas goda vilja eller experimentlusta sinat, utan att medborgarna har något egentligt att sätta emot.

Två av de brittiska erfarenheterna har det gemensamt att de gäller statliga bidrag som skall fördelas för utvecklingsprojekt i resursfattiga storstadsområden med hög brottslighet och hög arbetslöshet. Det handlar om de urbana zoner som finns i alla europeiska städer, de som hamnat i globaliseringens och tillväxtens bakvatten. Politikerna vare sig kan eller vill hantera dem längre och skulle helst skulle vilja glömma dem. Är det en slump att medborgarmakten sätts in i just dessa fall? Är det en slump att Gårdstensbor (Gårdsten = fattig för-förort till Angered i Göteborg) förväntas komma till samrådsmöten med bostadsbolag och stadsdelsnämnd och engarera sig i sin lokalmiljö, när ingen skulle komma på tanken att förvänta sig detsamma av Linnéstadsbor? Den makt som tilldelats medborgarråden är begränsad till en strikt definierad statlig pengaklump och riskerar inte att spridas till de större kommunala eller statliga fördelningsfrågorna. Jag kan inte låta bli att tänka att dessa former för inflytande är ett bekvämt sätt för politiken att retirera från problemzonerna. Invånarna görs medansvariga för problemen, som de tillsätts att lösa med en i de allra flesta fall helt otillräcklig bunt pengar.

Är det realistiskt att utgå från att våra resurssvagaste medborgare – på oavlönad tid – skall vara kreativa administratörer av bristande resurser? Är det ens moraliskt rimligt att kräva att en småbarnsmorsa med kronisk värk eller en svartavlönad somalier skall vara de kunniga och kompetenta agenterna för förändring på sin oavlönade arbetstid? I Porto Alegre-fallet intervjuar Wainwright en kritiker som berättar hur resurssvaga områden kombinerat med medborgerligt inflytande leder till vissa svårlösta dilemman. När statens betalningsvilja (eller betalningsmöjlighet) för de resurssvaga områdena minskar, samtidigt som deras behov ökar, kommer förr eller senare medborgarråden att komma med förslag på lösningar. I Porto Alegre har det till exempel inneburit att man öppnat daghem som sköts halvt ideellt av medborgarråden själva istället för av lokalregeringen. Man har råd med det eftersom lönekostnaderna är rejält mycket lägre än för de kommunala daghemmen och de rådsstyrda daghemmen tar ut en avgift av föräldrarna. I slutändan har man fler daghemsplatser för samma pengar – men man har också en lönesänkning, en kvinnofälla och en rejäl besparing för kommunen. Oavsiktligt har råden realiserat en nyliberal modell där ideellt eller halvideellt arbete och brukaravgifter ersätter sådant som borde vara skattefinansierat. Och detta utan att kommunen behövt ta ansvaret – det var ju medborgarna själva som ville!

I de brittiska fallen – men inte i det brasilianska – finns det eviga problemet med en varierande grad av trivialitet i de frågor som medborgarna tillåts påverka. Ofta handlar det, åtminstone i början, om staket runt bowlingbanor, parkskötsel och liknande. Vi har sett samma sak i Sverige – var det Kirunaborna som fick rösta om utseendet på kommunalhuset? Wainwright är dock medveten om detta och förebygger kritiken genom att be läsaren ha tålamod. Hon tycks mena att de människor som deltar i dessa ibland ganska banala beslut genomgår en pedagogisk process. Genom den får de blodad tand på beslutsfattandet och skaffar sig kunskap och förhandlingsskicklighet nog att delta i andra, tyngre beslut. I bästa fall, menar Wainwright, har även ett kortlivat och trivialt demokratiexperiment skapat en grupp medvetna och kunniga medborgare som är beredda att ta strid för makt och inflytande.

Men en fråga är viktigare än vad medborgarråden har för förhandlingsposition gentemot de formella politiska institutionerna. I en situation där stora delar av vardagens frustration kommer från privata hyresvärdar, obegripliga el- och telefonräkningar på avreglerade marknader, privata pensionsfondsförvaltare som ljuger och osäkra anställningsvillkor hos McArbetsgivare måste man kanske framför allt fråga sig: vad har medborgarråden för makt att sätta emot privata företag i sitt närområde? När allt fler av livets basbehov faktiskt sköts av tjänstemän på privata eller bolagiserade statliga företag, till skillnad från kommunala tjänstemän, innebär det att den makt som ges till medborgarråd och liknande redan är kraftigt eroderad. Och den eroderar allt mer.

Wainwrights politiska syfte är att utveckla konkreta organisationsmodeller på den deltagande demokratins principer, men det finns en stor risk med att framhålla de små lokaldemokratiska experimenten. De kan användas som ursäkt för att juridiskt och politiskt hålla den offentliga sfären öppen för de privata företagen. Risken är att de så att säga oavsiktiligt fungerar som små aborrar som håller vattnet öppet för storgäddan. Detta i linje med hur friskolorna såldes in som små kooperativ styrda av medvetna alternativföräldrar och slutade med Pysslingen AB.

Sammanfattningsvis: min röda varningslampa blinkar därför att Wainwright i sina resonemang om individen och staten lagt sig oförsiktigt nära liberalernas glada tillrop om de alltid kompetenta medborgarna som helst skall starta eget hela bunten. De tre brittiska modellerna kan användas för att motivera en diskret statlig reträtt från sociala skyldigheter lika väl som för motsatsen. Även om en författare inte kan anklagas för alla missbruk och propagandistiska felanvändningar som hennes text kan ge upphov till, menar jag nog att en mer kritisk blick hade varit på sin plats. Wainwright har helt klart packat ned de rosa glasögonen i resväskan inför sin demokratiodyssé.

Det skall dock stå klart att de rosa glasögonen är ett medvetet val från Wainwrights sida. Hon har bestämt sig för att inte i första hand lista de många problem som finns på vägen mot den mer deltagande demokrati som hon hoppas kan utgöra en ”äkta tredje väg” mellan statliga och privata styrningsmodeller. Hon vet att problemen är många, och i flera fall tar hon också upp dem och skissar på vaga ansatser till lösningar. Men framför allt ser hon ett desperat behov av konkreta alternativ från den nya vänsterns sida. Det är detta behov hon har velat uppfylla med Reclaim the State. Hon har bestämt sig för att prioritera möjligheter snarare än svårigheter.

Denna strävan är mer än hedervärd, och de fall Wainwright har tittat närmare på representerar modeller som – trots allt – kan ha en viktig roll att fylla. I relation till en ren privatiseringsutveckling är utan tvekan dessa medborgarråd, brukarinflytanden och andra liknande modeller att föredra tusen gånger om. Hennes tre brittiska fall (det brasilianska har mer av en egen bärkraft) visar på utmärkta strategier i ett läge där demokratin redan står trängd. Men de är strategier för att minimera en skada, snarare än nya former för mobilisering och politisk kamp. De kan vara ett komplement till den politiska kampen om den grundläggande fördelningspolitiken och våra sociala rättigheter – men de kan aldrig ersätta den.

Cecilia Verdinelli
Annonser

Entry filed under: Demokratiutveckling.

Om möjligheternas politik och Vänsterförbundets bortspelade kort Har något hänt?

3 kommentarer Add your own

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,062 hits
maj 2004
M T O T F L S
« Apr   Jun »
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

%d bloggare gillar detta: