Om möjligheternas politik och Vänsterförbundets bortspelade kort

maj 1, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Följande text har ställts oss till förfogande av Lars D. Eriksson, professor emeritius i Juridik och en av de mest spännande debattörerna inom den finska vänstern. Texten har tidigare publicerats i Ny Tid, Helsingfors, Copyright: Lars D. Eriksson och Ny Tid.
Det fanns tider jag trodde på socialismen som det stora framtidsprojektet.
Den representerade för mig förnuftets röst, rättvisan och den folkliga
demokratins ideal. Jag vet inte om jag idag har rätt att kalla mig socialist. Jag har kraftigt justerat ambitionsnivån och jag har alltmer börjat ifrågasätta den uppfattning om politiken som var kännetecknande för de socialistiska rörelserna.

Idag tror jag inte på att de stora förändringarnas drivkrafter måste sökas i staten, partierna och de starka organisationerna. Deras tid är naturligtvis inte förbi, men deras förmåga att rubba strukturerna är liten. Vi måste därför söka förändringspotentialerna på annat håll.

Jag tror heller inte mera på ideologierna som faktiskt fungerande hjälpmedel vid formuleringen av politiska värden och mål för ett bättre samhälle. Ideologierna har blivit substanslösa och verkar på sin höjd som täckmantel för bibehållandet av redan givna maktförhållanden.

Men vad ska vi i så fall sätta vår lit till? Det låter förstås banalt, då jag säger: till människorna, till alla dem som förhindras att leva ett rikt och fullödigt liv. Till alla dem som känner sig förnedrade, icke-erkända och berövade sina möjligheter att leva livet fullt ut. Det är därför jag tror på protestens nödvändighet. Protesten är ett uttryck för det vi är missnöjda med och som vi vet att är fel. Den vetskapen har de flesta av oss lyckligtvis bevarat. Och det är en vetskap som inte behöver inskrivas i ideologier och program.

En gång var jag övertygad om att förnuftet är det enda riktiga rättesnöret för politiskt handlande. Men blotta förnuftet har visat sig vara en dålig vägledare. Det är abstrakt, det generaliserar och det är blint för det säregna och speciella. I stället för det handlande som styrs av förnuftet sätter jag nu det handlande som bygger på samstämmigheten mellan förnuft, känsla och upplevelse.

Det är kanske på tiden att börja ge förnuftet den plats det tillkommer
i det mänskliga livet. Den stora amerikanska filosofen John Dewey hävdade för snart hundra år sedan att det antagligen vore människorna till gagn om vi stället för att ständigt tala om den förnuftiga handlingen skulle börja tala om den intelligenta handlingen. Den intelligenta handlingen utgår inte bara från förnuftet och erfarenheten utan också från känslan och upplevelsen.

Det intelligenta handlandet är mera knutet till kontexten och situationen än till de abstrakta begreppen och ”de givna sanningarna”. Därför kommer till exempel det intelligenta politiska handlandet att se helt annorlunda ut än det förnuftiga. I det förra är det sammanhanget och situationen som såväl bestämmer målen som tillvägagångssätten, medan i det senare målen redan är på förhand givna och tillvägagångssätten rutiniserade.

Den förnuftstyrda politiken tenderar därför att bli stelbent och schematisk, medan den intelligenta politiken är flexibel och
situationsanpassad. Det är klart att denna flexibilitet ökar oförutsebarheten och kanske också otryggheten. Men detta är något vi måste leva med, om vi vill förändringar.

Den nya politik jag här försöker göra mig till talesman för betyder just detta: protesten, motståndet, det konkreta projektet kan aldrig på förhand fixeras vid klart formulerade mål och i förväg fastslagna tillvägagångssätt. Det som kännetecknar protesten, motståndet och projektet är att de utgår från förhållanden som upplevs som orättfärdiga, orättvisa och förtryckande. Det politiska handlandets mål och metoder bestäms av det man vill förhindra eller tillrättalägga. Det är mera taktik än strategi.

Den nya politiken är möjligheternas politik; den är inte bunden till
förnuftsmässigt utvecklade idéer om hur verkligheten i framtiden bör se ut. Den påverkar framtiden här och nu.

De som till exempel förespråkar ökad frihandel och globalisering bör därför givetvis inte bekämpas med antifrihandels- och antiglobaliseringsprogram. De bör bekämpas med konkreta aktioner riktade mot de negativa effekterna av ökad frihandel och globalisering. De som protesterar och gör motstånd behöver inte utarbeta några övergripande mål för sina aktioner lika litet som de behöver utveckla några allmänna handlingsstrategier. Målen och
metoderna utvecklar sig själva i protesterna.

Jag misstänker att det är ganska få som idag på allvar tror att vi kan ändra färdens riktning bara genom ny lagstiftning och nya internationella avtal. Förändringarna måste fås till stånd på ett annat sätt. Michael Hardt och Antonio Negri menar i sin bok Imperiet att det är ”mängden” (och alltså inte folken eller staterna) som nu kommer att avgöra vart vi kommer att gå. Andra hävdar att det är de enskilda människorna som kommer att avgöra var den nya vägen börjar. Det är möjligt att de två påstående inte står i strid med varandra. Personligen tror jag de uttrycker samma tanke.

Det är här vi står inför en ny utmaning som vi tillsvidare inte riktigt förstått. Vi har blivit så vana vid att föreställa oss att det måste finnas klart uttalade mål för det politiska handlandet och att de målen föreskrivs oss av förnuftet, och av förnuftet allena. Men om det i stället är så att målen formuleras utgående från våra protester och vårt motstånd gentemot det som vi upplever som fel, orättvist och orätt? Om det alltså inte är förnuftet som ger oss målen, utan om dessa får sin formulering i motståndet? I så fall är det protesterna och motståndet som kommer att avgöra vår framtid och inte ideologierna, institutionerna eller organisationerna. Och inte heller filosoferna.

Vi behöver med andra ord inte några nya ideologier och världsbilder eller ens nya tolkningar av hur världen är beskaffad. Vi behöver bara bli medvetna om att den verklighet vi lever i inte motsvarar det som vi eftersträvar: ett rikt liv och ett gott samhälle.

Den nya politik jag har i tankarna är enligt alla gängse definitioner
icke-politisk. Den är spontan, konkret och situationsbunden. Den har inga på förhand fastslagna program och mål, och den har inte några etablerade former. Den nya politiken är helt enkelt protest och motstånd.

Hos oss har politiken i sin traditionella tappning för länge sedan stagnerat i sina former. Den har ritualiserats. Och jag tror inte det är mödan värt att kräva en förändring av ritualerna. Låt predikstolen stå kvar och låt de gamla psalmerna ljuda. Men låt oss, som tänker på ett annat sätt, verka för ett liv och ett samhälle där politiken inte mera är en ritual utan där den är aktiva spontana aktioner för skapandet av en mänskligare värld.

Jag skrev ovanstående text två dagar före Yrjö Rautio meddelade att han avgår som chefredaktör för Kansanuutiset och samtidigt lämnar partiet. Efter de händelserna har jag naturligtvis hamnat att fundera på vad jag egentligen ovan skrivit. Tar jag ställning för Suvi-Anne Siimes och avstånd från Yrjö Rautio? Hur märkligt det än kan låta mot bakgrund av mina tankar om en ny politik tar jag ställning för Rautio.

Jag tror nämligen Rautio har helt rätt i sin analys av nuläget inom Vänsterförbundet. Den vänsterpolitiska tradition som med stor möda byggdes upp av folkdemokraterna och majoritetskommunisterna under tiden efter mitten av 60-talet glömdes i verkligheten mycket snabbt bort inom förbundet. Den traditionen innefattade många olika element: nödvändigheten av vänstersamarbete, nära organisatoriska relationer till fackföreningsrörelsen, politiskt-ideologisk förankring i arbetarrörelsens socialistiska övertygelser, en negativ inställning till den auktoritära sovjetkommunismen och en positiv inställning till en på självförvaltningsidén baserad marknadsekonomi.

För många folkdemokrater och kommunister var detta verkligt viktiga saker vid sidan av den tämligen livliga föreningsaktiviteten. De gav rörelsen en egen politisk identitet, om inte annat.

Dessa på ”traditionen” vilande grundvalar smulades under årens lopp sakta men säkert sönder. Vänsterförbundet skulle vara ett nytt parti befriat från all historisk barlast. Det började med att anknytningen till fackföreningsrörelsen började knaka i fogarna.

Förbundet skulle ju vara något mera än blott och bart ett löntagarparti, vilket ledde till att de fackligt aktiva började känna sig främmande för en stor del av dess verksamhet. Följande steg var att också socialismen som politisk övertygelse började betraktas som suspekt. Den var helt enkelt antikverad under de nya historiska betingelserna. (Det föll ingen in att också socialismen på samma sätt som t.ex. liberalismen och marknadsekonomin kan genomgå metamorforser.)

Slutligen bröt också de flesta av de nätverk samman som under decenniernas lopp byggts upp inom den folkdemokratiska rörelsen.

Tyvärr är jag rädd för att denna kritiska analys är riktig. I vilket fall som helst så är jag övertygad om att Rautio fattade sina beslut på basen av en likartad bedömning. Det som av allt att döma fick bägaren att rinna över för honom var att nu också vänstersamarbetet ifrågasätts och att även Vänsterförbundet gått och blivit ett vanligt opportunistiskt politiskt parti.

Som jag ser det idag så har Vänsterförbundet redan spelat bort så många kort att det måste ett under till för att rädda dess framtid som ett livskraftigt politiskt alternativ. Detta betyder förstås inte att till exempel jag själv skulle lämna förbundet. Det är jag för gammal till. Men det betyder att jag inte tror att förbundet ha en särskilt lysande framtid.

Det kan hända att det finns de som menar att förbundets satsning på grupper och intressen som tillsvidare haft svårt att få sin (politiska) stämma hörd är just det som jag ovan efterlyser. Så kan det tyckas, men så är det inte. Jag har inte sett att Vänsterförbundet lyckats på ett framgångsrikt sätt få till stånd en enda protest, ett enda hela landet omskakande motstånd. Jag har bara sett hur förbundet försökt kanalisera in i sin egen verksamhet grupper som på ett eller annat sätt känt sig politiskt hemlösa. – Detta är i sanning ingen äkta ”förnyelse”. Det är medlemsrekrytering.

Lars D. Eriksson
Annonser

Entry filed under: Vänsterns Vägval.

Vem är rätt feminist? I jakt på den deltagande demokratin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,062 hits
maj 2004
M T O T F L S
« Apr   Jun »
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

%d bloggare gillar detta: