Verklig demokrati bryter vanmakt

april 30, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Vänstern och arbetarrörelsen vacklar omkring i ett ideologiskt tomrum. Orden låter ungefär som förr, men de saknar inbördes samband och är inte förankrade i en samhällspolitisk filosofi. Därmed saknar de sin utopiska energi.
Vanmakt är också en del i samhällets tillstånd. Det vill säga den förlamande känslan av oförmåga att kunna göra något, den föreställning som alltid varit arbetarrörelsens och vänsterns svåraste motståndare.
Därtill ytterligare något som kännetecknar tillståndet och som jag i brist på bättre vill kalla för en destruktiv och närmast fundamentalistisk anda. Det är en anda som visar sig i en oförmåga att pröva sakskäl, att lyssna på den andres argument. Det vill säga en monolitisk anda som målar i svart och vitt och som bottnar i den seglivade föreställningen att bara ett kan vara sant varför allt annat måste vara falskt.
Jag menar att vi kan se tecken på en groende vardagsfundamentalism i samhället i stort och vi kan se tecken på en likartad anda inom politisk vänster. Så vad bör göras i ett tillstånd av ideologisk osäkerhet och förlamande vanmakt? Blir inte den förutsättningslösa, öppna och fria debatten en strategisk huvudfråga i ett sådant läge? Och hur ska Ung Vänster, Vänsterpartiet, LO med sin idédebatt, Ordfront, SSU med sina eviga falanger och utestängningar av de med fel åsikt, vänsterfeminister som inget hellre vill än slå just varandra i väggen och en hel rad socialdemokratiska arbetarekommuner, hur ska de kunna hantera sina politiska och ideologiska konflikter på ett fruktbart, mobiliserande och framåtsyftande sätt?
Jag hävdar att svaret är mer demokrati och att vänsterns och arbetarrörelsens uppgift framför andra består i att bidra till en verkligt demokratisk kultur och organisering. På nytt, kan tilläggas, för så stod uppgiften när arbetarrörelsen tog sina första stapplande steg och så står uppgiften även i vår tid.
Jag har varit fackföreningsmedlem i trettiofem år och LO-ombudsman i fjorton. Men det är först sedan jag gick med i en radikalt annorlunda samtalsgrupp som jag upplever en personlig befrielse på ett politiskt möte. Gruppen har mycket konkreta och handfasta mötes – och samtalsregler som effektivt bryter ner en annars given hierarki präglad av dominans och härsklystnad. Och jag upplever alltid samma sak när samtalsgruppens möten inleds; den inbördes konkurrensen släpper taget, behovet av att dominera för att vinna åsiktsstriden stävjas, åtminstone för stunden, den alienerarande känslan över att inte bli uppmärksamt lyssnad på gör sig knappt påmind. Och det är i processer av det slaget, menar jag, som vanmakt bryts och monolitisk anda desarmeras.
Det här slaget av debatt, samtal och organisering svarar mot djupt och samtida medborgerligt behov. Det är ett behov som är framsprunget ur maktförskjutning, sönderfallande gemenskaper, förtvinande folkrörelser, arbetarrörelsens patriarkala maktstruktur och ideologiska tomrum, ur känslan av att ingen annan värld är möjlig. Och det är ett behov som vänster och arbetarrörelse grovt underskattar.
Jag ser därför fram mot en vildvuxen, prövande, och praktiskt experimenterande vänsterrörelse som söker formerna för en demokratisk kultur och uppfinner demokrati på nytt.
En gång i tiden lärde sig den unga arbetarrörelsen demokrati i en teoretisk såväl som praktisk korsbefruktning mellan arbetarnas fackliga kamp, liberal rättighetstradition, väckelserörelsens och frikyrkornas folk-
rörelseidé. Och jag tror att tiden är inne för vår tids korsbefruktning mellan olika idéer och rörelser. Som till exempel mellan den sökande, folkbildande andan från Porto Allegre, lokalt fackligt förändringsarbete, plogbillsrörelsens konkreta demokratiexperiment, frihetliga gruppers sätt att använda IT, direktdemokratiska experiment, dialogverkstäderna inom Svenska Kyrkan och feministisk teoribildning.
Men mer än något annat vill jag framhålla vikten av träning. Det vill säga det som den unga arbetarrörelsens en gång ägnade sig åt på sina möten. Mödosamt arbetade den för att skapa en till det omgivande klassamhället alternativ social verklighet. Det vill säga träning för att lära sig av med allt det som klassamhällets hade tryckt in i människor och som kommit att bli en del av deras personligheter.

Olle Sahlström
Författare och LO-Ombudsman
Annonser

Entry filed under: Veckans krönika.

Herre i eget hus: Frihed i arbejdet og politiske producent Vem är rätt feminist?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,237 hits
april 2004
M T O T F L S
    Maj »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
2627282930  

%d bloggare gillar detta: