Svensk vänster tar ett steg tillbaka

april 30, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Lars Vikström är frilansjournalist. Texten tidigare publicerad i Ny Tid – Helsingfors och Klassekampen – Oslo, Copyright: Lars Vikström.
Med valet av Lars Ohly till ny partiordföranden, som själv kallar sig kommunist, har traditionalisterna tagit hem segern i den maktkamp som pågått inom det svenska vänsterpartiet.

Det var upplagt för motsättningar när det svenska vänsterpartiet inledde sin 35:e kongress i Folkets hus i Stockholm. Tre förslag till ny partiordföranden låg på bordet, ett alternativt programförslag och alternativa förslag till ny partistyrelse.

Det visade sig dock som väntat att Lars Ohly, 47-årig, före detta tågmästare och tidigare partisekreterare, blir ny partiledare. I slutänden stod omröstningen mellan honom och riksdagsledamoten Alice Åström. Johan Lönnroth, partiets tidigare vice ordföranden, drog tillbaka sin kandidatur till förmån för Åström. Det slutade med en skrällseger för Ohly, 195-30.

Det alternativa programförslaget som Johan Lönnroth varit arkitekten bakom röstades ned och hade stöd av kanske omkring en fjärdedel av kongressdeltagarna. Traditionalisterna såg sig även som segrare i partistyrelsevalet och Johan Lönnroth tillsammans med flera förnyare petades. I stället ökade andelen kommunister i partistyrelsen.

Men det är inte bara i partiet det gungar för tillfället. Även ungdomsförbundet toppar löpsedlarna med rubriker om sextrakasserier och har kallat till en sluten extrakongress. Bakom sextrakasserierna ligger politiska meningsskiljaktigheter, av en bredare art än dem som präglar partiet.

För den som varit van vid någorlunda stiltje inom svensk vänster känns det som om händelserna flyttat sig tjugofem år tillbaka i tiden.

För lite mer än ett år sedan tvingade vänsterpartiets ordförande Gudrun Schyman att avgå på grund av tvivelaktiga skatteaffärer. Partiet har därför under en tid letts av Ulla Hoffman, som vikarierande ordföranden. Under Schymans period ägde en uppgörelse rum med det tidigare kommunistiska arvet, samtidigt inleddes ett
informellt samarbete med regeringspartiet socialdemokraterna i en rad frågor.

Partiet drog till sig nya väljare. Från att under många år ha legat kring fyra till fem procent av väljarkåren nådde partiet upp till tio till tolv procent.

Till skillnad från i Norge och även i Danmark ägde det aldrig rum någon splittring i ett kommunistiskt parti och ett socialistiskt vänsterparti i Sverige.

Det svenska vänsterpartiet har i stället reformerats från det gamla kommunistpartiet. Därmed har en ständig maktkamp pågått mellan förnyare och traditionalister och det är den som vi fortfarande ser resultatet av i dag. Den maktkampen och ett kvarhållande vid traditionalismen har lett till att de kulturella och intellektuella grupperna stadigt lämnat partiet under nästan två decennier, men även fackliga företrädare har kastat in handduken.

Under Gudrun Schyman lyckades hon själv, Johan Lönnroth och riksdagsgruppen tona ned traditionalisterna. Nu har den gruppen tagit över partiledningen.

Men även om den nye partiledaren kallar sig kommunist är det dock ingen
marxist-leninistisk nykommunism som står på tapeten. Traditionalisterna hävdar att de så kallade förnyarna är socialdemokrater på vänsterkanten.

De avgörande skiljelinjerna ligger också i frågor som förhållandet till socialdemokraterna och regeringsmakten, som varit en stridsfråga genom partiets hela historia, och ideologiska frågor.

Där den tidigare partiordföranden Gudrun Schyman ställde krav på ministerposter tycks Lars Ohly närmast skygga inför samarbete med socialdemokraterna. Och det kommer nog att knaka våldsamt i samarbetet mellan partiledning och riksdagsgrupp framöver, där förnyarna har ett starkt fotfäste.

”Nysekterism” och plakatpolitik har den här linjen kallats av förnyarna inom partiet i debattartiklar och upprop.

Den avgående ordförande Gudrun Schyman uttalar också oro för att utvecklingen ska vridas tillbaka:
”Ja jag kan förstå oron”, säger hon och hoppas att partiet även i fortsättningen ska sträva efter regeringsmedverkan.

Vänsterpartiets linje att Sverige bör lämna EU, ska nu också drivas hårdare. Många av förnyarna ville tona ned det kravet och ser mer positivt på EU. En fråga som anknyter till en av huvudskillnaderna i partiet och som är den stora frågan för vänstern i framtiden – den mellan internationalism och nationalism. Grovt sett har förnyarna tagit till sig den nya teoribildningen om globaliseringen och vill vara en del av en globaliserad kamp. Traditionalisterna vill möta globaliseringen med nationell kamp och motstånd.

En annan avgörande fråga är synen på socialismen, där förnyarna talar om marknaden som på många områden ”ett effektivt redskap för att prissätta och fördela produktionsresultatet” och hyser misstro mot traditionalisternas tankar om förstatliganden av banker och försäkringsbolag. Men även i andra frågor som feminism och miljöpolitik går avgörande skiljelinjer.

Den nye partiordföranden Lars Ohly, som nu inte är enhälligt vald, och övriga företrädare inom den nya partiledningen vägrar dock att dela upp partiet i olika grupperingar och underblåsa mediernas spekulationer. Lars Ohly talar i stället om ”diskussioner inom partiet likväl som inom övriga partier”.

Lars Ohly och statsminister Göran Persson är nu fullt eniga om en sak: något regeringssamarbete är inte aktuellt. Det skiljer sig markant från Gudrun Schymans tidigare krav på ministerposter.

Mycket talar nu för en hårdare konfrontationspolitik visavi socialdemokraterna och ett starkare värnande om partiets socialistiska och ideologiska historia. Och att detta betyder ett steg tillbaka råder det ingen tvekan om. Det ser ut som om partiet i förhållande till väljarkåren bjudit på ett rejält självmål och socialdemokraterna har bara att tacka och ta emot.

Förnyarna har förödmjukats av kongressmajoriteten och några avhopp har redan aviserats. ”Ni har vunnit en pyrrhusseger kamrater. Den frihetliga socialismen kommer att segra.”, sa Johan Lönnroth i sitt tacktal.

Lars Ohly och kongressmajoriteten borde känna en viss oro efter plundringen. Kanske förgrep de sig i sin iver aningen för mycket. Förnyarna står där nu med ett eget partiprogram, inflytande i riksdagsgruppen, i hela landet och med den folkligt populäre EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt som anhängare.

För den som läst romersk historia och kan sin Shakespeare är det fritt fram att fantisera och spekulera.

Lars Vikström
Annonser

Entry filed under: Vänsterns Vägval.

Herre i eget hus: Frihed i arbejdet og politiske producent Vem är rätt feminist?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Blog Stats

  • 7,590 hits
april 2004
M T O T F L S
    Maj »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
2627282930  

%d bloggare gillar detta: