BOK: Vänsterns svåra väg till socialismen – Om löntagarägande och ekonomisk demokrati

april 30, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Följande bok publicerades år 2000 av Vänsterpartiet Västra Götaland. Den är numera delvis inaktuell men vi väljer ändå att lägga ut den på vår hemsida. På sikt hoppas vi kunna omarbeta texten och uppdatera inaktuella uppgifter.

Innehåll –

 

 

Inledning                                                                                            sid 3

 

En lägesbeskrivning                                                                          sid 4

     Samhällets bas och de nya produktivkrafterna                                sid 4

     Den andra demokratistriden                                                            sid 6

     Demokrati i stagnation                                                                    sid 7

     En socialistisk demokrati                                                                sid 8

     Det nya pensionssystemet                                                               sid 9

                      Pensionssystemets effekter och möjligheter                   sid 10

     LO:s demokratikongress                                                                                       sid 12

     Fackliga förvaltningskrav                                                                sid 13

 

En historisk tillbakablick                                                                  sid 16

     Arbetarrörelsen och ekonomisk demokrati                                     sid 16

     Meidnerfonderna                                                                             sid 18

     AP-fonder kontra pensionsfonder                                                   sid 19

 

En Vänsterpartistisk vision                                                               sid 21

     Behovet av en makt-ägande diskussion                                                                sid 21

     Socialism genom ägande                                                                                       sid 22

     Behoven av riskvilligt kapital                                                          sid 22

     Olika ägarformer                                                                             sid 24

                      Direkt ägande av företaget                                             sid 25

                      Reellt maktutövande i styrelser                                      sid 27

                      Offentligt ägande                                                           sid 28

                      Kooperativ och självförvaltning                                     sid 29

     Ett jämställt samhälle                                                                     sid 32

     Det hållbara samhället                                                                    sid 33

     Den internationella samordningen                                                  sid 34

 

Fakta och underlag                                                                           sid 37

     Vad menas med löntagarnas kapital?                                              sid 37

     De kanadensiska fonderna                                                              sid 38

                      Hur går investeringen till?                                              Sid 39

     Övriga försök och modeller                                                            sid 40

                      ESOP                                                                             sid 40

                      Folksam-LO                                                                   sid 40

                      Folksam-LO Västfonden                                                sid 40

                      Metallica                                                                         sid 41

                      ”Norrlandsfonden”                                                         sid 41

                      ILO:s krav och OECDs uppförandekod                        sid 41

                      Sisyfos                                                                            sid 42

 

Slutord                                                                                                 sid 43

 

Litteraturhänvisningar m m                                                              sid 44    

 

Tack                                                                                                    sid 47

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

– Inledning –

 

Vänsterpartiet i Västra Götaland består av fyra distrikt som tillsammans har organiserat ett s.k representantskap i den nybildade Västra Götalandsregionen. Följande idétext har framkommit på initiativ av representantskapet. Målsättningen har varit att bidra till den debatt om ekonomisk demokrati som efter drygt 20 års tystnad åter vaknat till liv.

 

I Sverige har för första gången sedan Meidners löntagarfonder på 70-talet frågan om makt genom ägande börjat drivas inom arbetarrörelsen. Att frågan är extra het just nu är kanske inte så underligt. Samtidigt som miljard efter miljard av löntagarnas pensionspengar strömmar ut på börsen befinner vi oss i ett läge där kapitalet och dess maktutövare skaffat sig ett tydligt försprång. De politiska möjligheterna att bemästra dess mest utstuderade avarter är starkt begränsade. Samtidigt har erfarenheterna från regeringen Bildts snabba privatisering av de statliga löntagarfonderna och den massiva utförsäljningen av statliga företag under hela 1990-talet visat på hur bräcklig staten är som garant för ett socialistiskt ägande.

Det är i skenet av de nya problem som det kapitalistiska ägandet gett upphov till som den spirande debatten om löntagarägande som en motkraft uppstått. Det orimliga i att löntagarnas eget kapital ställs till börsspekulanters förfogande med den ensidiga målsättningen att uppnå högsta möjliga avkastning, oavsett regionala, ekonomiska eller arbetsmarknadspolitiska effekter, har börjat ifrågasättas.

 

I Kanada driver fackföreningsrörelsen sedan drygt 10 år tillbaka sina egna investeringsfonder. Fonder som enbart i delstaten Quebec uppskattningsvis genererat närmare 66 000 arbeten och  idag utgör den viktigaste källan till riskvilligt kapital. I Sverige beslutade LO-kongressen i början av september att utreda möjligheterna att införa sysselsättningsfonder med den kanadensiska ”Solidaritetsfonden” (FTQ) som förebild, Metall har självständigt startat investeringsfonden ”Metallica” och i Norrland har LO tagit initiativ till skapandet av en regional fond med uppgift att stimulera näringslivet genom att tillhandahålla riskvilligt kapital.

 

Ur en marxistisk och vänsterpartistisk synvinkel är det viktigt att debatten om löntagarägande och makt förs upp på dagordningen. De nya produktivkrafterna ställer med den ökade betydelsen av kunskaper i produktionen upp nya möjligheter för löntagarna att själva driva företag. De ökade möjligheterna till decentralisering, självförvaltning och ökat brukarinflytande är i sig ett hot mot det rådande kapitalistiska ägandet och kan tillsammans med de enorma tillgångar löntagarna själva förfogar över i premiereserv- och avtalspensionssystemet utgöra en möjlig väg att mota den oansvariga och nära på otyglade kapitalismen av idag. Rätt utnyttjat kan dessa medel utgöra en kraft för att stärka demokratin och öppna möjligheterna till ett mer rättvist och solidariskt samhälle på det ekonomiska området. Eller, en väg att avskaffa kapitalismen med förnuft.

Det är om detta som denna debattskrift är tänkt att handla om.

 

 

 

 

– En lägesbeskrivning –
 
De produktionskrafter, som står till samhällets förfogande, tjänar icke mer att befordra de storborgerliga egendomsförhållandena; tvärt om har de blivit allt för mäktiga för dessa förhållanden, de hämmas av dem, och så snart de övervunnit denna hämsko, bringar de hela det bor  gerliga samhället i oordning och hotar den borgerliga egendomen. De borgerliga förhållandena har blivit för trånga att kunna innefatta den av dem framalstrade rikedomen”

Karl Marx och Friedrich Engels

 Ur ”Det Kommunistiska Partiets Manifest” (1848)

 

– Samhällets bas och de nya produktivkrafterna –

 

För att förstå de förändringar som sker i vår moderna värld krävs en djupgående analys av vad Karl Marx kallade ”den samhälleliga basen”, dvs ekonomin och dess relation till ”den samhälleliga överbyggnaden”, dvs övergripande samhälleliga maktrelationer. En sådan analys skulle självfallet kräva betydligt mer utrymme än vad detta debattinlägg möjliggör.

Däremot vill vi inledningsvis peka på ett antal tendenser som står att upptäcka i inledningen av det 21:a århundradet. Det är viktigt att vara medveten om att dessa förändringar är under debatt och att det inte råder enighet om hur samhället förändras. Argument som förts fram är till exempel att denna utveckling är koncentrerad till västvärlden.

Oavsett ståndpunkt i denna debatt är det av ett avgörande intresse i en marxistisk analys att spåra produktivkrafternas tendenser till utveckling och därför bör av hävd denna analys koncentreras till innovationer och tekniska framsteg som påverkar produktionsförhållandet i samhället.

Igår liksom idag finns forskare, debattörer och politiker som hävdar att i princip ingenting har hänt. Ytligt sett kan exempelvis påståendet att maktförhållandena inte förändrats i någon nämnvärd omfattning förefalla rimligt. Men vi menar att det bakom slöjan döljer sig reella maktförskjutningar – från arbete till kapital, från industrikapital till finanskapital, samtidigt som incitamenten, förutsättningarna, för en ökad löntagarmakt finns där.

Och det är dessa vi måste spåra.  

 

En av dessa intressanta företeelser är den värdeförskjutning som i allt hastigare takt äger rum. Det ”gamla samhället”, vars bas bestod i tillverknings- och råvaruindustrin har i allt större omfattning förlorat sin dominerande roll. Särskilt tydligt är denna tendens i Sverige där just råvaruframställning av metall och massa dominerat. Denna produktion förskjuts nu till andra delar av världen och antalet renodlade industriarbeten i vårt land har sedan mitten av 60-talet stadigt minskat i antal och betydelse. Detta faktum och andra faktorer likt den nya beskrivningen av en feminiserad arbetarklass har delvis inneburit en förskjutning i det tidigare självklara klassbegreppet, vilket påverkat varje marxistiskt anstruken teoretiker att fördjupa sin klassanalys.

 

Dessa förändringar av villkoren för produktionen är i sig upphovet till att en delvis ny form av ekonomi – och därmed nya produktionsförhållanden – vuxit fram. Ett tjänstesamhälle som bygger på försäljning av immateriella tillgångar; kunskaper, tjänster och forskning växer fram. Dagens svenska och internationella storföretag tillmäter inte längre de fysiska tillgångarna i form av råvaror, fabriker etc högsta värde. Utan istället är det de ”intellektuella tillgångarna” som ökar i betydelse. Det s.k ”humankapitalet” (definierat som summan av de individuellt ägda kunskaperna och av företaget kollektivt ägda kunskaper i form av databaser, processtyrning mm) är idag genomsnittligt värda tre till fyra gånger mer än det kapital som värderas i balansräkningen i moderna storföretag. På de stora IT-företagen är relationen tio till ett.

Vad betyder då detta? Kortfattat skulle man kunna säga att två trender hotar det kapitalistiska systemet och därmed – i god dialektisk anda – innebär ökade möjligheter för socialistiska initiativ.

 

För det första är dagens företag betydligt mer svårhanterliga för kapitalisterna än förr. Tillgången och kontrollen över humankapitalet får konsekvenser för maktfördelning och klasstrukturer. Eftersom det är svårare att styra en människas tankar än maskiner och byggnader så vacklar – särskilt i de kunskapsintensiva företagen – det kapitalistiska ägandets grund. Kapitalägarna kan inte hävda äganderätten över sina anställdas tankar på samma sätt som man kan hävda ägandet av maskiner och byggnader.

Nyckeln till framgång för det moderna företaget är att genom olika typer av vinstdelningssystem och optioner, knyta de kunskapsrika till sig. Även om 70-talets nymarxistiska analys av hur arbetarna under kapitalismens fortskridande arbetsdelning berövades sina kunskaper, färdigheter och yrkesstolthet fortfarande kan betraktas som giltig inom vissa branscher är trenden bland de kunskapsintensiva företagen annorlunda. När företag kan självfinansiera sina investeringar tack vare en hög avkastning på humankapitalet minskar beroendet av det från börserna inhyrda kapitalet.

Samtidigt är det i diskussionen om humankapital viktigt att tänka på att det trots denna förändring idag endast är ett fåtal löntagare som på grund av sin ”oersättlighet” kan ställa reella krav på arbetsgivaren. Denna tendens är förmodligen starkast inom högteknologiska branscher, såsom IT, telekom och biokemi. Generellt sett kvarstår maktrelationen mellan arbetsgivare och arbetstagare än idag, även om lönearbetaren i större utsträckning säljer sitt intellekt istället för sitt fysiska arbete.

 

För det andra har detta nya produktionsförhållande också lett till en ökad kortsiktighet i affärerna. Andelen ”lata” kapitalister vars enda intresse består i att låta pengarna förränta sig på snabbast möjliga sätt har resulterat i att allt färre engagerar sig i ett långsiktigt ägaransvar. Runt 1970 direktägde enskilda hushåll nästan hälften av de aktier som noterades på Stockholmsbörsen. Idag står direktägande för mindre än 15 % och de sjuttiofem största privatkapitalisterna direktäger mindre än fem procent av aktievärdet. Istället är det de stora och anonyma fondförvaltarna som står för det övergripande ägandet (totalt förfogar de 18 största institutionella ägarna över en aktieportfölj som i februari 2000 motsvarade 771,8 miljarder kronor, dvs drygt 20% av det totala värdet på Stockholmsbörsen).

Om de tidigare basnäringarna stod för kontinuitet och trygga kapitalinvesteringar är det moderna näringslivet dess raka motsats. Skogen, malmen och vattnet flyttade inte på sig så lätt som dagens högteknologiska företag som mer eller mindre tar sin information och går.  Detta säkerställde tidigare en relativ kontinuitet och företagens tillgångar var enkla att specificera, kontrollera och bedöma i ekonomiskt hänseende, samtidigt som investeringarna skedde med större långsiktighet.

 

I dagsläget har också det utländska ägandet av svenska företag ökat markant (i februari 2000 uppgick det till 38.7% av det totala börsvärdet). Detta är i sig ingen för- eller nackdel. Utländska kapitalägare skiljer sig i grunden inte från inhemska i sitt agerande. Dock pekar erfarenheten av utländskt ägande på en ökad kortsiktighet. Investerarna befinner sig i regel långt bort från produktionens centrum och ägandet blir på så vis mer abstrakt. Dessutom tenderar ägandet och lokaliseringen av företagens strategiska delar (huvudkontor, marknadsföring, forskning och utveckling) att höra samman. I Sverige, där beroendet av ett fåtal stora bolag är relativt stort, kan detta vara till en större nackdel än i länder där storföretagens dominans inte är lika utbredd.

 

Slutsatsen är att dessa två fenomen – dvs den ökade kortsiktigheten och de ökade möjligheterna för de anställda att själva driva sina företag –  ger nya förutsättningar för en socialistisk ägarmakt. Till detta skall infogas att det idag finns ett antal studier som pekar på att ökad arbetarmakt också är positivt för dynamiken i samhällsekonomin, arbetsmarknaden och för företagens effektivitet och lönsamhet. Empiriska studier visar på ett svagt men tydligt positivt samband mellan effektivitet/långsiktig överlevnad och andel löntagarägande. Andra studier visar att företag med demokratiska ägare som satsar på ny och mer demokratisk arbetsorganisation, på miljöprofil, på högre andel kvinnor i ledningen och en jämn fördelning mellan könen på alla nivåer, går bättre än företag med den gamla sortens auktoritära kapitalistiska ägare.

Genom att socialisera löntagarkapitalet och använda det som ett medel inte bara för egen vinnings skull utan också som en maktfaktor för att påverka näringsliv och arbetsmarknad skulle löntagarnas kapital utgöra en betydligt mer kraftfull kapitalkälla än de ointresserade och ”lata” (dvs traditionella kapitalister som enbart lever på kapitalavkastning) kapitalisternas flyktiga medel. Vi är övertygade om att dagens näringsliv, liksom gårdagens, egentligen har allt att vinna på en socialt och arbetsmarknadspolitiskt engagerad investerare, samtidigt som långsiktighet och ansvartagande kommer att visa sig vara samhällsekonomiskt lönsamt. Men då krävs att löntagarna tar makten över sina egna tillgångar som idag blott utgör en del av det ansiktslösa kapitalflödet.

 

– Den andra demokratistriden –

 

Det talas allt oftare om att vi idag står på tröskeln till den andra demokratistriden, där den första bestod i införandet av allmän och fri rösträtt för kvinnor och män. Denna nya andra strid skulle handla om en fördjupad demokrati som också omfattar makten och ägandet i samhället. För Vänsterpartiet är detta ingen ny fråga, även om debatten om en revolutionär eller reformistisk väg till socialismen numera är överspelad. Vad som är intressant är att debatten nu också fått rejält med luft under vingarna inom andra grenar av arbetarrörelsen. Därför känner vi en optimism inför frågan.

Även om en högervåg under drygt ett decennium svept över landet har arbetarrörelsen alla möjligheter att ta tillbaka initiativet i framtidens frågor. Idag rör vi oss med helt andra ideal än för bara 10 år sedan. Det kollektiva engagemanget är på väg tillbaka. Människor söker nya vägar att påverka sina liv.

För ingen människa har någonsin klarat sig helt på egen hand. Vi skulle till och med vilja påstå att vi i vårt moderna samhälle är mer beroende av varandra än i någon tidigare kultur. Att vi människor i det moderna industrisamhället ändå uppfattar oss som mer självständiga än i någon tidigare kultur kan ha sin förklaring i det historiskt sett minskade beroendet av de små och nära kollektiven; familjen, släkten, byn, kvarteret, medan våra liv idag är upphängda på de storskaliga och delvis anonyma kollektiven; kommunen, barnomsorgen, transportsystemet, pensionssystemet, skattesystemet osv.

Vilket däremot inte skall tolkas som att smått av automatik är bättre än stort.

 

Men genom att våga möta de nya problemen på ett nytt sätt, genom att använda marxismen för att analysera det rådande samhällets grundläggande makt- och ägarstrukturer, de nya produktivkrafternas utveckling, förändringarna i den ekonomiska basen och de därmed uppkomna förskjutningarna i förhållandet till överbyggnaden kan Vänsterpartiet utgöra en kraftfull aktör i förverkligandet av den socialistiska demokratin. Och i detta begrepp menar vi att decentralisering och nedbrytande av maktstrukturer utgör en bärande tanke.

I detta arbete ska vi också använda oss av de analysredskap som feminismen erbjuder och se problematiken ur andra aspekter än ensidigt klassmässiga. Allt detta skall dessutom gå hand i hand med vår syn på ett hållbart samhälle och en solidarisk och rättvis världsordning.

 

 

– Demokrati i stagnation –

 

Uppmaningen till den andra demokratistriden är förstås ingenting som på måfå tagits i luften. Den är resultatet av en analys av det rådande – i huvudsak västerländska – samhället som under senare år upplevt ett antal demokratiska bakslag. Sedan den fria och allmänna rösträttens införande har arbetarrörelsen i Sverige och i andra delar av västvärlden  flyttat fram positionerna i demokratiskt hänseende. Jämställdheten, levnadsstandarden, arbetsrätten och lönerna har ökat. De sociala orättvisorna, jämställdheten, klassklyftorna och fattigdomen har, trots periodvisa bakslag, trendmässigt minskat.

 

Tiden mellan 1918 (då rösträtten infördes i vårt land) och fram till någon gång mot 80-talet har för svenskt vidkommande varit tider av demokratiska framsteg; men någonstans i börs- och fastighetsspekulationernas gyllene årtionden bröts framgångarna.

Tre genomgripande förändringar går att peka på som påverkat den representativa demokratin och politikens inflytande över samhällets bas: ekonomin, i negativt hänseende. För det första har det internationella kapitalet förstärkt sina maktpositioner. Detta har gett effekter på medborgarnas (men också staternas) möjligheter att påverka i strategiska politiska och ekonomiska frågor. För det andra har nedskärningarna inom offentlig sektor under 1990-talet och den uppkomna massarbetslösheten dels påverkat inflödet av resurser till transfereringssystemet (A-kassa, socialbidrag, pensionssystemet etc), men också skapat en otrygghets- och osäkerhetskänsla i samhället och förklarar till en del det allt lägre politiska engagemanget, minskade valdeltagandet och ökade utanförskapet. Slutligen har de nya förhållandena delvis slagit sönder den tidigare solidariteten mellan människor med i grunden likartade intressen. Den borgerliga ideologin och dess vurmande för individualiseringen av samhället har vunnit mark.

 

Ifrån högern, som alltid hävdat att kollektivt agerande står i vägen för den individuella friheten, bejakas denna utveckling. Ifrån vänstern måste den ses som ett reellt hot mot de grundläggande idealen hos den samlade arbetarrörelsen.

Kollektivet är inte ett utdött begrepp som borgerliga medier och samhällstyckare i 20 år med brett genomslag pumpat ut. Hela det demokratiska systemet bygger på just det kollektiva agerandet, det kollektiva beslutsfattande och den kollektiva diskussionen. Och demokratin bygger på tanken om en rättvis fördelning av samhällets kollektiva resurser, inte bara materiellt utan också politiskt, socialt och ekonomiskt.

 

Idag tjänar de bäst betalda löntagarna nästan 100 gånger mer än den genomsnittlige löntagaren. Eftersom marknadens och produktionens huvudsakliga maktresurs heter pengar kan dessa människor sägas äga 100 rösters inflytande mot en i ett ekonomiskt hänseende. Och när det gäller kapitalägande är skillnaderna ännu större. De flesta människor saknar nämligen helt förmögenhet men om hela den privata förmögenheten fördelades lika mellan alla vuxna människor skulle var och en äga närmare en halv miljon kronor. Med ett sådant resonemang har de rikaste människorna

10 000-tals röster i ekonomiska frågor medan en stor del av befolkningen helt saknar inflytande. Inte minst finner man dessa ojämlikheter i förhållandet mellan män och kvinnor, där det ena könet (kvinnorna) konsekvent missgynnas i lönesättning och inflytande.

Även om begreppet ekonomisk demokrati kan synas något diffus handlar det i grund och botten om att utjämna dessa skillnader. Maktpolitiskt är det nu liksom igår den för arbetarrörelsen mest strategiska frågan.

 

Effekterna av det allt mer individualiserade samhället är svåra att överblicka, men en av de allvarligare tendenserna är att medborgaridealet idag ersatts av ensidigt konsumentideal. Vi förutsätts tänka och agera som konsumenter, inte som samhällsmedborgare, med syfte att i första hand vinna så stora individuella fördelar som möjligt. Detta riskerar att få genomslag i viljan att bidra till en solidarisk finansiering av välfärden, men också till att späda på det frammanade politikerföraktet (politiken anses stå i vägen för den enskildes frihet).

Att återupprätta medborgaridealet och det kollektiva engagemanget är ingen lättvindig utmaning. Men inte mindre viktig eftersom det kollektiva engagemanget är de ”små människornas” enda möjlighet att i dagsläget utöva sin makt reellt.

För Vänsterpartiet är detta en högt prioriterad fråga. Människors engagemang och politiska delaktighet är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Och tilltron till det demokratiska systemet en förutsättning för det politiska livets trovärdighet.

Utan ett samhälleligt engagemang hamnar det demokratiska samhället i en djupt bekymmersam situation. Ett lågt engagemang borgar nämligen för särintressenas otillbörligt stora inflytande, samtidigt som antidemokratiska krafter riskerar att vinna mark.

 
– En socialistisk demokrati –

 

Kanske är dagens utveckling ett talande bevis för den parlamentariska demokratins inneboende svaghet, vilket inte innebär att vi skall avveckla den, utan istället utveckla den mot en socialistisk demokrati. Eftersom demokratins grundläggande tanke består i att jämlikt fördela samhällets resurser, är det just i ojämlikheten som den parlamentariska demokratins svaghet står att finna. Den negativa trend vi just nu befinner oss i är ett utslag för att ojämlikheten inte bara består, utan också har förvärrats. Skillnaderna mellan människors förutsättningar att delta i samhällsprocessen under likvärdiga förhållanden växer. Ekonomiska resurser, tid, kunskaper, utbildning och övergripande politiska möjligheter skiljer sig fortfarande efter gamla klass- och könsmönster.

Inte minst ger detta utslag i kvinnors möjligheter att delta på likvärdiga villkor. Exempelvis leder neddragningarna inom offentlig sektor till att kvinnor i större utsträckning än män ställs utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Detta undergräver kvinnornas möjligheter att självständigt försörja sig. Det är också under sådana förhållanden som en debatt om pigjobb åter fått luft under vingarna.  

 

För arbetarrörelsen är det viktigt att utgå från att dessa skillnader består och att de ständigt tenderar att reproducera sig. En avgörande fråga för Vänsterpartiet (och hela arbetarrörelsen) måste därför vara att inte bara värna de uppnådda demokratiska segrarna utan även att utveckla den demokratiska processen. Och det här som den ”andra demokratistriden” står.

Att utveckla den parlamentariska demokratin att också omfatta en bredare folklig delaktighet i gemensamma frågor som rör arbetslivet, det offentligt ägda, skola, vård och omsorg, i makt- och ägarfrågor samt i ekonomiskt hänseende är den socialistiska visionen om ett demokratiskt samhälle. Att det skulle föreligga någon grundläggande motsättning mellan rådande parlamentarisk demokrati och den socialistiska demokratin tror vi inte på. Att långsamt skapa grogrund för en löntagarägd ekonomi, uppmuntra människors delaktighet i beslut och genomförandet av, för kollektivet, viktiga processer kan i vår mening aldrig stå i motsättning till den rådande demokratin. Snarare är det en naturlig utveckling av samhällets beslutsfattande instanser, mot socialismen och därmed, för en gradvis och förnuftig avveckling av kapitalismen. 

 

Socialismen är förverkligandet av en fördjupad demokratisk ordning inom samhällets alla områden. I sin ursprungsbetydelse innebär socialismen att det arbetande folket befriar sig från det förtryck och främlingsskap som kapitalistens envälde i produktionen innebär och istället själva erövrar makten över produktionen.

Det gäller inte bara rätten att fritt uttrycka sig, att fritt organisera sig eller att fritt få välja bland de politiska partier som ställer upp till val vart fjärde år (den politiska demokratin). Lika lite är socialismen ensidigt inriktad på jämställdhet och jämlikhet, rätten till arbete eller lika lön för likvärdigt arbete (den sociala demokratin). Den socialistiska demokratin gäller också rätten att på lika villkor utöva sitt medborgerliga inflytande i gemensamma ekonomiska frågor och ägande där maktutövningen inte hämmas av plånbokens eller aktieportföljens storlek (ekonomisk demokrati).

Såtillvida har socialismen aldrig funnits i vare sig Östeuropa eller andra delar av världen. Ett sådant system förutsätter att kapitalismen först utvecklar sina produktivkrafter till högsta möjliga nivå. Det är först nu vid övergången till det nya millenniet som vi kan påstå att den nödvändiga mognadsgraden börjar uppnås.

Men än återstår en lång väg att vandra.

 

– Det nya pensionssystemet –

 

Riksdagen fattade i juni 1998 ett beslut om ett nytt pensionssystem. Beslutet togs i samarbete mellan socialdemokratin och det borgerliga blocket medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet stod utanför uppgörelsen.

Mycket kortfattat innebär det nya systemet att pensionerna individualiseras i allt högre utsträckning. Det tidigare ATP-systemet byggde på förmånsbestämda avgifter som grundade sig i de 15 bästa åren av den yrkesverksamma karriären. De pengar som utbetalades fanns samlat i AP-fonderna (inklusive löntagarfonderna) och byggde dels på en löneskatt men också på en vinstskatt ålagd företagen.

Det nya pensionssystemet innebär att det är livsinkomsten som blir avgörande för den slutgiltiga pensionens storlek (dock med ett tak om max 25 000/mån för år 2000). I det nya systemet är också a-kassa, sjuk- och föräldrapenning samt under vissa omständigheter, värnplikt, pensionsgrundande. Men systemet innebär också, till skillnad från ATP-system, att man i framtiden inte dagligen arbeta ihop pensionsutbetalningarna genom den yrkesverksamma delen av befolkningens produktiva arbete och samhällets tillväxt.  Istället bygger det nya pensionssystemet på ett kollektivt (den nya inkomstpensionen som samlas i s.k buffertfonder) och enskilt (premiepensionen) sparande.  

Den nya pensionen består av två separata delar:

 

1.      Inkomstpension (f.d ATP – Allmän Tjänstepension). 16% av lönen betalas till systemet i form av skatt och används för att finansiera dagens pensionsutbetalningar.

2.      Premiepensionen. 2.5 % (från 1999) av lönen avsätts för denna del av pensionssystemet som är helt individuell. Premiepensionen sätts in på ett konto och kan förvaltas fritt av löntagaren i olika former av aktie-, obligations- och blandfonder. (2.5% av lönesumman innebär att systemet årligen pumpar ut mellan 15-20 miljarder kronor).

 

Därutöver har de flesta avtalspension, dvs många löntagare har genom sina fackförbund i förhandlingar med arbetsgivaren avtalat fram ytterligare en individuell del i pensionssystemet. Lösningarna och storleken varierar, men många kommuner anser att detta är en konkurrensfördel i jakten på kvalificerad arbetskraft (totalt rör det sig enligt LO om ett kapital som motsvarar ca 10 – 15 miljarder per år, vilket tillsammans med premiepensionen innebär att det nya pensionssystemet årligen göder börsen med mellan 25 och 45 miljarder kronor).

Dessutom existerar förstås traditionella privata pensionsförsäkringar, såsom det alltid gjort.

 

Totalt avsätter man i det nya pensionssystemet 18.5% av lönen för framtida pensionsutbetalningar. Av dessa bidrar löntagarna själva med egenavgifter som uppgår till 7%. Tanken är dock att löntagarna i framtiden skall bidra med ytterligare ca 2% för att avgifterna skall vara jämbördiga mellan löntagare och arbetsgivare. Pensionsåldern kan man delvis själv bestämma över. Från 61 års ålder kan alla pensionera sig, men utdelningen i form av månatlig pension blir förstås mindre ju tidigare man väljer att gå i pension.

 

Den del av pensionssparandet som inte förvaltas individuellt (dvs de 16% som avsätts för den s.k inkomstpensionen och som i framtiden är tänkt att inrymma en garantipension, motsvarigheten till dagens folkpension) placeras i framtiden i de reformerade AP-fonderna, de s.k buffertfonderna. Dessa övertar AP-fondernas roll som en garant för framtida pensionsutbetalningar genom en stabil och lönsam förvaltning av löntagarnas pensionsmedel. Inom en snar framtid överförs närmare 150 miljarder kronor från AP-fonderna till buffertfonderna.

Vänsterpartiet har fört kravet om att buffertfonderna dels skall ta ett regionalt ansvar men också föra en mer progressiv förvaltningspolicy. Detta förslag har inte vunnit gehör (trots att 3:e AP-fonden nu flyttar sitt styre till Göteborg, där 6:e AP-fonden sedan tidigare finns). Snarare har riksdagens direktiv klart och tydligt förbjudit buffertfonderna att ta näringspolitisk hänsyn ur andra aspekter än att uppnå en hög avkastning.

 

– Pensionssystemets effekter och möjligheter –

 

Genom det nya pensionssystemet äger idag fem miljoner svenskar, direkt eller indirekt, aktier. De flesta är delaktiga som finansiärer på den allt mer globala aktiemarknaden genom sitt pensionssparande. Genom andelsägande i fonder har aktier, från att varit det fåtaligt välbeställdas intresse, idag förvandlats till var mans egendom. Nackdelen är att man genom reformeringen av pensionssystemet skapat ett system där löntagarnas framtida pensioner är avhängigt utvecklingen på de internationella börserna.

Och det är inga småpengar det handlar om. Under hösten premiepensionsval skall drygt 4,3 miljoner löntagare välja hur deras pensioner skall förvaltas. Dessa pengar finns idag samlade på Riksgälden, men samtidigt som de så kallade ”valpaketen” dimper ner i var mans och kvinnas brevlåda och löntagarna bestämmer sig för hur deras premiepension i framtiden skall förvaltas, börjar kapitalet att strömma ut på den internationella spekulationsmarknaden.  

 

Löntagarna kommer dock, i huvudsak och om trenden består, att i första hand låta bli att välja (även om mätningar pekar på ett ökat deltagande i årets premiepensionsval – över 72% deltog till exempel i Norrbotten). Ett beslut som innebär att deras samlade pensionssparande i framtiden kommer att förvaltas av den nyinrättade 7:e AP-fonden som därmed övertar Statens Premiefond AB:s uppgifter.

En del hävdar att ett val av 7:e AP-fonden skulle vara en markering mot det nya pensionssystemet. Påståendet är tveksamt eftersom 7:e AP-fonden inte förvaltar sina medel annorlunda än andra fondförvaltare. Enligt PPM:s fondkatalog tänker sig fonden att investera i mellan 50 – 90% aktier (dessutom driver fonden en ”valbar” fond, den s.k Premievalsfonden som placerar mellan 60 – 100% i aktier) och man har ingen placeringspolicy som skiljer sig från övriga fondförvaltare. Självfallet är det ett korrekt argument att staten genom sitt ägande av fonden skulle kunna använda sig av den makt ägandet ger för att aktivt agera på ett annat sätt än andra fondförvaltare. I dagsläget finns dock inga sådana avsikter.

Genomförandet av en förändring i 7:e AP-fondens placeringspolicy skulle ha en stor samhällelig och för arbetarrörelsen strategisk viktig effekt.

 

De som väljer att välja kommer att sprida sina val bland de drygt 500 olika fonder som förvaltas av någon av de många banker och försäkringsbolag som slåss om att ta till sig en så stor del som möjligt av kakan.

Gemensamt för dessa är att de alla åtagit sig den grannlaga uppgiften att säkra löntagarnas framtida pensioner genom en både ansvarsfull och lönsam förvaltning – oftast med endast en måttstock, högsta möjliga avkastning – av löntagarnas avsatta kapital. I glättiga broschyrer och vacker TV-reklam pumpar de presumtiva förvaltarna ut sina budskap om varför just deras förvaltning är att föredra. Löften om avkastning på 10 – 12 % per år utlovas men ser man till historiska trender under så långa perioder det handlar om här kan knappast aktiers genomsnittsvärden förändras i så mycket annorlunda takt än värdet av produktionen (dvs ökningen av BNP). Därför kan sådana löften med rätta ifrågasättas.

Att detta skulle ligga i löntagarnas intressen, dvs att överlåta förvaltningen av sina framtida pensioner till investerare som ensidigt väljer att förvalta sina tillgångar på börsen, med de risker sådant medför, är något vi ställer oss tveksamma till. Speciellt i skenet av att förvaltarna inte heller tar ett aktivt ägaransvar, ställer krav på sociala, arbetsrättsliga och lönemässiga nivåer etc, till gagn för spararna i nuet (ett urval av miljö- och etiska fonder finns för all del att välja bland, inte minst hos fondförvaltare kopplade till arbetarrörelsen, vilket är en positiv tendens som pekar på att det här som kritiken mot aktiespekulationer utan ansvar finns).

 

Och det är i skenet av dessa problem som diskussionen om makt genom ägandet av pensionsmedel som den löntagarägda fondförvaltningsdebatten uppstått. Det paradoxala är att det nya pensionssystemet, som syftar till att individualisera pensionerna och därmed kan betraktas som en borgerlig konstruktion, därmed skulle kunna användas i ”kontrarevolutionärt syfte” –  en historiens list för att tala med Hegel.

Grundtanken är att man genom den makt ägandet av kapital skänker inte bara kan påverka det kollektiva fackliga inflytandet utan att det också kan vara ekonomiskt lönsamt. Gunvall Grip, försäkringsrådgivare vid Folksam pekar på just denna kombination. Han menar att man kan välja mellan tre olika vägar vad gäller lön. Endera plockar man bara ut lön och får själv ansvara för att säkra sitt framtida behov av pension. Detta ökar lönen men är också kombinerat med en stor risk. Om löntagaren ställs utan arbete och därmed utan inkomst finns inte heller några pengar att avsätta för pensionen. Den andra vägen är den klassiska svenska: lön och pension. Det sänker lönen, men garanterar samtidigt en viss nivå på pensionen, något som i sig ökar tryggheten. Den tredje vägen är lön, pension och en direkt andel i exempelvis det företag man själv arbetar i. Det ger både inkomst i nuet och i framtiden men påverkar också inflytandet i företaget. Detta leder till, menar Grip, att man dels kan påverka sin inkomst till det bättre genom det inflytande ett direktägande kan ge, samtidigt som riskerna för en låg ersättningsnivå vid pensioneringen minskar.

 

För svensk arbetarrörelse skulle ägandevägen kunna utgöra ett alternativ. Ett aktivt ägande som också tar hänsyn till andra faktorer än högsta möjliga avkastning. Det är denna något otrampade väg för att förstärka den ekonomiska demokratin och medborgarnas möjligheter till inflytande i strategiska makt- och ägarfrågor som vi menar finns att beträda. Ett antal internationella erfarenheter finns att dra lärdom av. Men i stort är det okänd terräng.

Att denna väg till ökad löntagarmakt över ekonomin också har bäring i opinionen påvisar den undersökning LO gjorde inför medlemmarnas pensionsval. På frågan om medlemmarna var beredda att avstå från en del av den maximala avkastningen till förmån för etiska, moraliska, sociala och arbetsrättsliga förbättringar svarade en majoritet ja. Och kritiken mot de statliga pensionsfonderna (i synnerhet 4:e AP-fonden) och dess sätt att förvalta löntagarnas pengar har i stort haft sin utgångspunkt i missförhållanden gällande just etiska, moraliska, sociala och arbetsrättsliga följder av besluten. Som vi redan nämnt tyder inget tyder på att buffertfonderna i det nya pensionssystemet blir annorlunda i dessa avseenden.

 

Tveklöst skulle löntagarna genom ett gemensamt förvärv av ägande och ett gemensamt nyttjande av den makt ägandet skänker över produktionsmedlen kunna beträda en framkomlig väg för ett mer solidariskt och rättvist samhälle med klar vänsterprofil. Och det är ingen omöjlig bild vi målar upp. Det är mer en fråga om att vilja. Arbetarrörelsen förfogar tveklöst över de resurser som krävs. Och alla som uppfyller Finansinspektionens kriterier äger också den formella rätten att starta ett fondbolag. Och vi menar att det finns utrymme för en annorlunda, mer progressiv och vänsterinriktad förvaltning, där arbetarrörelsens ideal är vägledande.

 

– LO:s Demokratikongress –

 

Att påstå att Vänsterpartiet skulle stå ensam i dessa tankegångar är förstås felaktigt. Inom arbetarrörelsens andra båda grenar, socialdemokratin och LO har man också börjat uppmärksamma möjligheterna att gemensamt använda sig av den makt ägandet skulle kunna ge.

 

Den 2 september år 2000 inleddes LO:s 24 ordinarie kongress, också kallad Demokratikongressen. Inför denna har LO på olika sätt uppmärksammat frågan om makt genom ägande. En serie häften i frågan om demokrati har utgivits, däribland ett under namnet Pensionskapital, Makt, Demokrati (författare Gunvall Grip). Ett remissmaterial från LO:s Demokratiutredning (författare Stefan Carlén m fl) under namnet Ekonomisk Demokrati – att jämlikt fördela resurser  har publicerats. LO har också låtit starta ett försök till en Norrlandsbaserad investeringsfond under ledning av Per Åhlström, mest känd för sin studie av de Kanadensiska solidaritetsfonderna, men också i andra delar av landet pågår liknande försök.

 

Inför kongressen förelåg ett antal konkreta förslag till åtgärder kombinerat med några motioner i ämnet. Bland annat innebar dessa att LO för att stärka demokratin och därmed fördela makt och resurser mer jämlikt beslutade att tillsätta en utredning med uppgift att se över huruvida den typ av sysselsättningsfonder som bland annat används i Kanada bör införas även i Sverige och i så fall hur de ska utformas. LO skall också utveckla en tydligare facklig ägarpolicy för redan existerande aktieinnehavet samt anta ett nytt placeringsregelemente för framtida investeringar. Slutligen beslutade LO-kongressen att verka för upprättandet av en internationell facklig samarbetsstruktur för utbyte, kontroll och uppföljning av företagens agerande.

 

Viktigt att notera här är att LO inte talar om någon obligatorisk kollektiv förvaltning av pensionsmedlen, utan att det är en frivillig sparform. Fonden som eventuellt skall byggas upp skall alltså inte omfatta det kapital som förvaltas av buffertfonderna eller avtalssystemet. Det är den individuellt placerade premiepensionen man vill erbjuda löntagarna att förvalta.

Mer konkret föreslår LO att fonden skall:

 

·       Agera i huvudsak som en sysselsättningsfond, dvs med målsättningen att i första hand stimulera sysselsättningen, framför allt i små och medelstora onoterade företag. Därmed skall fonden bidra till riskkapitalförsörjningen inom denna kategori av företag.

·       Eftersom detta är att betrakta som en ganska riskabel typ av investeringar måste investeringar i fonden skattesubventioneras. Att denna subvention skulle få så stora proportioner som i Kanada (30% på investeringar upp till 5 000CAN$) är enligt LO knappast troligt. Snarare talar man om en konstruktion som liknar det individuella pensionssparandets, dvs investeringen är avdragsgill i det ögonblick man satsar sina pengar, beskattningen sker när insatserna plockas ut.

·       Fonden skall vara av icke vinstgivande karaktär och dess ägare bör helst bestå i ideella organisationer eller andra grupper som inte ämnar dra ekonomisk vinning av andras investerade kapital. Detta skulle dessutom leda till låga administrativa avgifter.

·       Fonden skall ställa konkreta krav på de företag som man väljer att investera i.

 

– Fackliga förvaltningskrav –

 

I det material som LO publicerat (i huvudsak i materialet skrivet av Stefan Carlén och Gunvall Grip) ställer man upp vissa tänkbara krav en löntagarägd fond bör kunna ställa på de företag man väljer att investera sina medlemmars pensionspengar i. Krav som vi betraktar som tämligen okontroversiella även för Vänsterpartiet (efter det att LO-ekonomernas material publicerats sågades tankarna av Metall: ”ägandefrågan är inte viktigt” lär man ha sagt). Kraven är kortfattat:

 

1.       Det finansiella kravet

Huvudmålet för det kollektiva sparandet är att garantera framtidens pensionärer en rimlig levnadsstandard efter avslutat förvärvsarbete. Det innebär att fonderna nödvändigtvis måste ge de människor som väljer att spara i fonden en god avkastning på avsatt kapital. Därför beslutade LO redan innan kongressen 2000 att högsta möjliga avkastning är den fackliga fondförvaltningens primära mål. Kan inte fonderna leva upp till en sådan elementär uppgift kommer spararna enligt LO att välja andra förvaltningsformer – oavsett hur goda idealen och målsättningarna må vara.

Vinstkravet behöver dock inte innebära att man liksom traditionella fondförvaltare ensidigt satsar pengar i företag som betecknas ”bäst i klassen”. Att sålla bort enstaka vinstgivande företag som passar ens moral och etik minst (här talar man inom LO om företag som inte uppvisar en socialt och fackligt bra inställning, men också tobak- vapen- och sexindustrier) riskerar inte det finansiella kravet. Det är när man väljer bland olönsamma företag som detta sker. Dessutom har kapitalisterna själva alltid agerat på ett liknande sätt (ex. undvek Handelsbanken då man låg i luven på Wallenbergssfären under många år att investera i Wallenbergägda företag. Detta påverkade inte vinsten i nämnvärd utsträckning).

 

 

 

2.      Inflytandekravet

Genom en kollektiv förvaltning av arbetarrörelsens samlade pensionskapital kan inflytandet över kapitalet och investeringarna öka. Genom ett aktivt ägande och villkorade investeringar kan pensionskapitalet utnyttjas för att också stärka kollektivets makt över företagen. Särskilt stora är dessa möjligheter i mindre och medelstora expansiva företag. Här är ofta bristen på riskvilligt kapital en huvudsaklig orsak till att expansionen avstannar eller hämmas. Tillfört kapital bör därför ha större makt inom sådana områden.

Men med makt följer också ansvar. Ett sådant ägande måste också innebära att arbetarrörelsens (fondens) representanter intar en eller flera stolar i berörda bolagsstyrelser. Och i detta arbete får inte arbetarrörelsens representanter vara mindre professionella än andra.

 

3.      Miljökravet

Kraven på en miljövänlig produktion och ett samhälleligt ansvar är viktigt. Att investera löntagarnas kapital i företag som leder till miljöförstöring är inte försvarbart. Investeringar som resulterar i en långsiktig ekologisk produktion skall prioriteras. Det duger däremot inte att som idag starta en liten miljöfond i den totala portföljen utan tanken måste genomsyra hela fonderingen (idag utgör s.k miljöfonder ca 0.1% av det totala utbudet av fonder).

 

4.      Det sociala kravet

Också sociala krav bör ställas ställa på företagen. Att undvika företag som inte uppvisar ett civiliserat beteende är ett minimikrav. Pensionsspararnas kapital bör satsas i företag som utvecklar de anställda, värnar jämställdhet, fortbildar löntagarna för att möta framtida kompetenskrav samt behandlar de anställda och de fackliga rättigheterna på ett etiskt korrekt sätt. En tumregel bör vara att företaget uppfyller de sociala kraven i ILO (Internationella Arbetsorganisationen) konventioner och OECDs uppförandekoder (se fakta och underlag).

En del hävdar att sådana villkorade krav tenderar att sänka avkastningsnivåerna. Men en omfattande studie i USA (Griffins och Mahon, 1997) av fondförvaltare som satsar på en dimension utöver den ”monitära” (dvs, avkastningens nivå) pekar åt ett annat håll. I 53% av fallen finns ett klart samband mellan etiskt och ekologiskt inriktad förvaltning och ökad ekonomisk avkastning.

 

5.      Det sysselsättningskapande kravet

Att investeringarna åtminstone på lång sikt resulterar i en ökad sysselsättning är ett viktigt krav. Kanske det mest långtgående. Samtidigt är motsatsen absurd.

Detta innebär förmodligen att investeringarna i större utsträckning bör ske i mindre och medelstora företag med utvecklingsmöjligheter. De större företagen har i regel mindre behov av externt kapital och utvecklingspotentialen är mindre. Det som ofta saknas i dagens mindre företag är ett riskvilligt kapital. I USA och Kanada avsätter investerarna upp till 5% av sitt kapital i s.k riskprojekt. I Sverige avsätter fondförvaltarna mindre än 0.5 % i liknande företag. Detta är ett reellt problem, även om tillgången på riskkapital förbättrats på senare år; särskilt inom IT/Telekom och medecinområdet. Problemet är dock att dessa investeringar i stor utsträckning koncentreras till storstadsområdena.

Det finns i detta avseende en risk för oönskad protektionism. ESOP-systemet (en plan för löntagarnas aktieägande i det egna företaget, se vidare i fakta och underlag) i USA investerar exempelvis endast i företag som är s.k ”workers friendly”, vilket exempelvis kan betyda att företaget är emot Kinas inträde i WTO. Samma problematik återfinns ibland i Kanada och då speciellt i delstaten Quebec där kraven på en fristående stat mer ofta än sällan reses.

Vi tror att riskerna för ett sådant agerande är mindre i Sverige, men de ska inte underskattas. Till och från uttrycker politiska grupperingar i ex. Skåne och Jämtland sitt missnöje med den svenska staten och reser argument och åsikter som är djupt protektionistiska eller separatistiska. En annan obehaglig tendens är det allt mer högljudda ifrågasättandet av den regionala utjämningsmodellen, inte minst från storstädernas borgerliga företrädare. Att motverka sådana tendenser är oerhört viktigt, inte minst genom en aktiv regionalpolitik.

 

6.      Den internationella samordningen

LO påpekar också vikten av ett allt större samarbete på ett internationellt plan. Framför allt talar man om gemensamma krafttag bland EU-ländernas fackföreningsrörelser. Detta för att motverka lönedumpningar och annan – för löntagarna – osund konkurrens. Viktigt är också att inte investera kapital i företag som bryter mot ILO:s krav om sociala och fackliga rättigheter samt OECDs uppförandekod för europeiska företag. Därför förespråkar LO ett internationellt fackligt nätverk som skall samla information om multinationella företags förhållande till de fackliga rättigheterna. Denna insamling av information skall koncentreras till företag som verkar i länder som inte har ratificerat de grundläggande ILO-konventionerna. Detta arbete har till viss del redan inletts, bl a tog förre LO-ordföranden Bertil Jonsson ett initiativ till att samla ledande fackföreningsföreträdare med syfte att inleda ett samtal om en internationell samordning av löntagarnas pensionskapital. Därutöver har vissa EU-direktiv lett till en intensifiering av de fackliga internationella kontakterna, ofta på branschmässig basis.

 

Genom att ställa dessa krav och på allvar utnyttja den makt ägandet ger kan löntagarna påverka företagen i en för löntagarkollektivet och samhället positiv riktning. En grundläggande tanke bakom förvaltningen av löntagarnas pensionsmedel är att man liksom i all annan facklig verksamhet flyttar fram positionerna allt eftersom situationen förbättras.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

– En historisk tillbakablick –

 

”vet man inte vart man skall, spelar det ingen roll vart man går”

Lewis Carroll

Ur ”Alice i Underlandet” (1870)

 

– Arbetarrörelsen och ekonomisk demokrati –

 

På 60-talet drog den borgerliga ledarskribenten Herbert Tingsten ett ”magiskt kritstreck” (ett begrepp myntat av Sven Lindqvist) för demokratins gränser. Tingsten som var före detta socialdemokrat men gått till folkpartiet på 40-talet, menade att demokratin aldrig kan inkräkta på det kapitalistiska ägandet och makten eftersom detta står i motsättning till den enskilda äganderätten. Tingsten fick snart understöd av den förre folkpartiledaren Per Ahlmark som menade att man kunde rangordna de tre demokratiska formerna. Social demokrati, menade Ahlmark, är mindre viktigt än politisk demokrati. Ekonomisk demokrati är inte önskvärd eftersom den skulle sätta käppar i hjulet för den fria företagsamheten.

 

Inom arbetarrörelsen har frågan om ekonomisk demokrati varit ständigt aktuell, låt vara med varierande intensitet och med olika infallsvinklar. För den tidiga arbetarrörelsen förelåg aldrig någon skillnad mellan politisk, social och ekonomisk demokrati. För den handlade demokrati lika självklart om fri och allmän rösträtt, kortare arbetstid och ett socialistisk ägande. Det var först i och med införandet av den fria och allmänna rösträtten som uppdelningen på allvar gjordes och därmed skapade olika åsikter om var gränsen för demokratin gick. Man skulle kunna uttrycka det som så att högern tvingades acceptera en ökad politisk och social demokrati i rädsla för att arbetarrörelsen annars skulle tillgripa våld för att liksom i Sovjetunionen vinna hela den politiska makten. I gengäld drog man upp nya gränser för det allmännas inflytande över ekonomin.

 

I det avtal som slöts mellan SAF och LO i Saltsjöbaden 1938 enades man om en gräns mellan politisk-social demokrati och ekonomisk. Avtalet var en kompromiss som innebar att:

1.      Arbetsgivarna accepterade uppbyggandet av den offentliga sektorn, högre löner och bättre arbetsvillkor.

2.      Arbetstagarna accepterade de s.k ”övervinsterna” i företagen, eller med ett marxistiskt språkbruk: man accepterade och lovade att hålla tassarna borta från profiten.

 

Därmed inte sagt att Saltsjöbadsavtalet var negativt. Med stor sannolikhet hade socialdemokratin aldrig kunnat realisera Per-Albin Hanssons vision om ”folkhemmet” utan ett sådant övergripande samarbetsavtal. Det banade väg för den solidariska lönepolitiken, för en expansiv svensk exportindustri och för en samförståndsanda som lade grunden till det moderna Sverige.

Och i och med det s.k ”Efterkrigsprogrammet” som socialdemokratin men också det dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti anslöt sig till 1946 förklarade också den politiska grenen av arbetarrörelsen fred med kapitalet och anpassade sig till en mer reformistisk politisk hållning (trots att programmet ändå uppfattades som extremt radikalt av den politiska högern).

 

Men socialism handlar, som tidigare sagts, i grund och botten om en fördjupad demokratisk process inom samhällets alla områden. Och i detta avseende kan, har och skall det ekonomiska området aldrig utgöra en samhällelig frizon.

Och det är viktigt att hålla i minnet att kampen för en ökad ekonomisk demokrati, på ett eller annat sätt alltid varit aktuell inom arbetarrörelsen. En hel del av de demokratiska reformer som antagits av Sveriges Riksdag eller i avtal mellan exempelvis LO och SAF har också betytt ekonomiska framsteg för arbetarrörelsen. Något som i sig utjämnat möjligheterna att delta i det ekonomiska livet på mer likvärdiga villkor – men sällan, eller aldrig, på allvar utmanat själva ägandet.

I huvudsak kan man sammanfatta arbetarrörelsens strävan för ekonomisk demokrati i tre skiftande men delvis integrerade inriktningar:

 

1.       Den fackliga vägen. Genom fackliga kollektiva aktioner har företag tvingas att acceptera kollektivavtal, ett ökat inflytande för löntagarna i allt från lönesättning, försäkringar, semestrar, arbetstider osv.

Denna väg är väl upptrampad av fackföreningsrörelsen och visar hur löntagarna i kollektiv sammanslutning kan påverka sin situation i en positiv riktning. Det är också den historiskt sett kanske viktigaste och mest lyckade vägen för en ökad ekonomisk demokrati.

 

2.      Den politiska vägen. I symbios med den fackliga vägen har arbetarrörelsens partier drivit politiska frågor som på olika sätt gynnat den ekonomiska demokratin. Genom politiska initiativ från arbetarrörelsens sida har arbetsrättsliga lagar, sociala lagar, medbestämmandelagar osv formats.

Den politiska vägen handlar om att i representativa demokratiska former besluta om lagar och jämlikt fördela ekonomiska resurser. Det var viktigt att göra det möjligt för människor med liten ekonomisk makt att i högre utsträckning delta i det demokratiska samhället.

Denna strävan har inte minst gällt kvinnors möjligheter att delta på jämställda villkor. En av de viktigaste reformerna sett ur jämställdhetsperspektivet har varit utbyggnaden av den offentliga sektorn som givit kvinnorna en möjlighet att finna ett arbete samtidigt som det gett en ekonomisk möjlighet att ekonomiskt stå på egna ben. Trots detta är en utjämning av den ekonomiska jämställdheten ur ett könsperpektiv fortfarande en av de största uppgifterna för arbetarrörelsen. Orättvisorna mellan könen i lönesättning, arbetsvillkor och social status kvarstår ur ett maktperspektiv och har på senare år snarare försämrats.

 

3.      Den konsumentpolitiska vägen. Detta är också en väl utstakad väg, mer tvärpolitisk än de andra två. Kooperationen är en gammal idétradition som bevisligen lett till att mindre ekonomiskt bemedlade människor i samverkan kan förhandla till sig bättre priser och förmånligare avtal. Till skillnad från dagens konsumism byggde kooperation på kollektivt agerande, inte på individuell hetsjakt. Fackföreningarna har på senare tid börjat använda sig av denna metod på nytt. Gemensamma inköp av el och datorer är exempel på hur fackföreningsrörelsen kunnat erbjuda sina medlemmar goda ekonomiska avtal.

I omvänd ordning kan också hotet om köpbojkott påverka företag i en positiv riktning. Denna metod användes exempelvis framgångsrikt mot företag som handlade aktivt med Sydafrika under apartheidregimen. För att detta skall ge verklig effekt måste dock bojkotter samordnas på ett internationellt plan.

Att konsumentmakt kan användas för att stimulera etisk, socialt acceptabel och miljövänlig produktion är ganska uppenbar. De många typer av miljömärkning som nu florerar är ett utmärkt exempel. I England introducerar också TCU (LO:s motsvarighet) en märkning av produkter som garanterar att produktionen sker under fackligt acceptabla former (nyligen har bl a TCO introducerat en s.k ”Rättvise- och Jämställdhetsmärkning” på produkter framställda under fackligt och jämställdhetsmässigt acceptabla förhållanden). I en undersökning utförd av SIFO säger 68% (av 1 000 tillfrågade) att de letar efter miljömärkning och 84% att de skulle kunna tänka sig att bojkotta företag och produkter som framställs i företag där personalen arbetar under orimliga förhållanden.

 

– Meidnerfonderna –

 

Det enda försöket att på allvar utmana det kapitalistiska systemet (åtminstone sedan Wigforss diskussion om industriell demokrati på 1920-talet och senare i bredare perspektiv strax efter krigsslutet på 40-talet) stupade 1983 då den socialdemokratiska regeringen med Olof Palme i spetsen beslutade om inrättandet av de s.k löntagarfonderna. Förslaget som antogs mot en enad borgerlig opposition har ibland beskrivits som resultat av de s.k Meidnerfonderna. Sanningen är att de inte hade någon egentlig koppling till de ursprungliga förslaget lagt av Rudolf Meidner. Istället blev löntagarfonderna ett slags menlöst annex till AP-fonderna; en slags statliga samhällsfonder. Meidnerförslaget låg snarare närmare dagens förslag om uppbyggandet av löntagarfonder baserade på ett ackumulerat pensionskapital.

 

Det inom vänsterkretsar (både s och v) idag ofta hyllade förslaget togs fram efter ett kongressbeslut av LO 1971. Förslaget som presenterades av Rudolf Meidner med flera 1975, syftade dels till att öka löntagarkollektivets inflytande över näringslivet, dels till att lösa ett antal problem som den solidariska lönepolitiken inte kunnat lösa. Den solidariska lönepolitiken garanterade ju arbetare vid olika företag en lika lön för lika arbete, oavsett huruvida företaget uppvisade röda eller svarta siffror. Detta slog ut ett stort antal företag som inte orkade att bära den finansiella bördan för löneutvecklingen, något som i sin tur påskyndade behövliga strukturomvandlingar av näringslivet (exempelvis inom teko-, jordbruks- och varvsindustrin). Å andra sidan kunde ju företag som gjorde mycket gott resultat tjäna på den solidariska lönepolitiken som höll nere löneutvecklingen inom dessa företag. Detta skapade i enskilda fall stora övervinster.

 

Meidners förslag gick i korthet och förenklat uttryckt ut på att alla aktiebolag med ett visst antal anställda (i ursprungsförslaget mellan 50 – 100, kongressen 1976 beslutade sig att förorda 50) skulle avsätta 20% av sina övervinster i nyemissioner av aktier. Dessa skulle föras till fackligt kontrollerade samhällsfonder (vars styrelser skulle utses av löntagarna själva) som skulle användas till att stimulera det svenska näringslivet. Det var en plan för hur ägandet succesivt skulle gå från privat till kollektivt löntagarägande. I förslaget tog man hänsyn till de lokala fackliga företrädarna som ansågs äga ett legitimt särintresse att förfoga över ett större inflytande på sina arbetsplatser än utomstående aktörer. Dessa ägde därför förköpsrätt till nyemitterade aktier i sitt eget företag.

 

Det som än idag bidrar till ett legitimt intresse för Meidnerfonderna är förstås att förslaget är ett av de fåtaligt verkliga försök från arbetarrörelsens sida att utmana den kapitalistiska ägarmakten.

Långsiktigt gjordes försök att tolka förslaget som en strategi för införandet av en arbetarstyrd marknadsekonomi vilket fick vissa att dra paralleller till t ex. Jugoslavien (något som Meidner själv också bekräftat på senare år).

Vad varken högern eller merparten inom vänstern förstod var att Meidners förslag aldrig hotade marknadsekonomin utan enbart den kapitalistiska makten. Ett genomförande av Meidners fondförslag skulle enligt vissa bedömare inneburit en så kraftig förskjutning av makt- och ägandeförhållandena i det svenska näringslivet att samhället inom loppet av några decennier skulle ha socialiserats, dvs löntagarna skulle ha haft majoritetsägandet i sina händer (enligt mer exakta beräkningar skulle löntagarfonderna äga aktiemajoriteten inom loppet av 35 år i företag med en avkastning på eget kapital om 10% per år).

 

Trots detta motarbetades Meidnerfonderna hårt av de flesta inom dåvarande VPK. Argumentet mot införandet av fonderna var framför allt klassmässiga. VPK ansåg att man genom förslaget förvandlade arbetarna till kapitalister. Eller något däremellan. Att göra löntagarna till delägare i företaget skulle enligt dåtidens synsätt riskera att splittra löntagarkollektivets solidaritet. Vilket i sin tur skulle försvåra lönekampen och arbetet för att förbättra arbetsmiljön genom det samarbete som tvunget måste uppstå mellan fack och arbetsgivare.

Istället ville VPK ha samhällsfonder, finansierade genom bolagsbeskattning och skatt på stora förmögenheter och arv. Fonderna skulle användas för att bygga upp nya samhällsägda industrier som säkrade sysselsättningen och regional utveckling.

 
– AP-fonder kontra pensionsfonder –

 

De fonder som inrättades 1983 blev således något helt annat än Meidners ursprungsförslag. Från att ha varit ett reellt hot mot det kapitalistiska ägandet kom löntagarfonderna att bli en slags samhällsfonder till fromma enkom för framtida pensionsutbetalningar. Där Meidnerfonderna syftade till att skapa en svensk löntagarekonomi blev löntagarfonderna ett bihang till AP-fonderna vars målsättning endast var förvaltande, utan makt- eller ägaranspråk, utan krav på sysselsättningsstimulerande effekter eller andra, ur löntagarperspektiv, positiva effekter. Deras enda målsättning var att garantera framtida ATP-utbetalningar.

 

AP-fonderna, inräknat löntagarfonderna, kom att beläggas med en mängd restriktioner i ägandeutövandet och förvärvsrätt. Exempelvis förelåg krav på minst 3% avkastning och max 8% aktieinnehav (undantaget onoterade bolag samt 4:e AP-fonden som gavs tillstånd om upp till 10% aktieinnehav). Dessutom beslutades att löntagarfonderna, som ursprungligen var fem till antalet, endast skulle byggas upp under 7 år (1984-90). Intäkterna bestod av en avgift om 0.2% av arbetsgivaravgiften samt en övervinsskatt om 20% av inflationsjusterade vinster över 500 Tkr (med ett avgiftstak om maximalt 400 Tkr, övriga intäkter gick till ATP-systemet) eller 6% av de totala arbetsgivaravgifterna. Ytterligare en skillnad mot Meidners ursprungsförslag var att systemet kom att gälla samtliga företag, oavsett storlek.

 

Men inte heller AP-fonderna i övrigt blev några instrument för socialisering på det sätt som borgarna en gång befarade och delar av arbetarrörelsen en gång hoppats på. Trots detta bestod den borgerliga motviljan mot löntagarfondssystemet. Att systemet därmed var sårbart bekräftades då den borgerliga Bildtregeringen 1991 omedelbart påbörjade nedmonteringen av fonderna. En åtgärd som kan beskrivas som en ren och skär stöld av löntagarnas kollektivt samlade tillgångar (pengarna kom i huvudsak att överföras till halvprivata forskningsstiftelser).

 

Vad som i grunden skiljer gårdagens AP-fonder från dagens pensionsfonder är att de var statligt administrerade system som syftade till att göra löntagarna delaktiga i företagets kapitaltillväxt. 1983 års löntagarfonder byggde dels på löneskatt, men också en för företagen pålagd vinstskatt. Det var det sistnämnda som fick näringslivet att mobilisera mot förslaget (vars kulmen nåddes den 4 oktober 1983 då massiva demonstrationer genomfördes). De nya buffertfonderna bygger däremot på ett ackumulerat (samlat) kapital som ägs av den enskilde löntagaren. För att kunna använda det potentiella inflytandet som ägandet kan ge krävs samma grundlogik som i all övrig facklig verksamhet. Dvs att individerna sluter sig samman och agerar som ett kollektiv för att i sin tur stärka varje individ.

Detta innebär inte att fackföreningsrörelsen kan tvinga sina medlemmar att spara sitt kapital i en löntagarägd fond. Detta står varje medlem fritt att välja. Därmed kan man säga att ett viktigt motargument i debatten om löntagarägande består i att det inte handlar om ett förstatligande. Eftersom pensionen (men också sjukförsäkringar och andra delar av trygghetssystemet) faktiskt består i uppskjuten lön är det ingen tvekan om vems pengarna egentligen är. Det handlar om att individerna frivilligt placerar sina premiepensionsmedel för att kollektivt förbättra möjligheterna till en god avkastning på avsatt kapital och samtidigt erhålla ett större inflytande. Inte ens ur en borgerlig synpunkt finns några rimliga argument att neka var och en att fritt välja var kapitalet skall placeras.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

– En Vänsterpartistisk vision –

 

”För Marx och Engels var den svåra uppgiften att expropriera exploatörerna. För tjugohundratalets socialister är uppgiften enklare: att bruka den makt som ligger i löntagarnas redan existerande och ständigt växande kapital”.

Rudolf Meidner

Ur ”Vad är det för fel på manifestet” (1998)

 

        Behovet av en makt-ägande diskussion –

 

Att de privata kapitalägarna och finansmarknadens övriga aktörer förstärkt sina positioner på bekostnad av det politiska systemet är idag ett mer eller mindre vedertaget faktum. Huruvida det är bra eller inte är vad som idag främst skiljer vänster och höger åt på den politiska skalan.

Ifrån höger betraktas utvecklingen positivt. Den ligger helt i linje med borgerlighetens snart nog 100-åriga historia av kamp mot ett breddat inflytande för gemene man på det ekonomiska området. Att överlåta viktiga ekonomiska beslut till de folkvalda har aldrig legat i högerns intresse. I deras ”platonska” värld är det expertisen som skall styra och beslutet att friställa riksbanken från riksdagens inflytande är ett exempel som kännetecknar den borgerliga motviljan till demokrati på ekonomins område.

Ifrån vänster måste utvecklingen betraktas som orimlig. De ”små” människornas röster har förlorat i  styrka. De folkvalda institutionerna har allvarligt beskurits i sin rätt att styra över statens finanser. Att skylla på en EU och EMU-anpassning är inte tillräckligt som svar på frågan om vad som skett (möjligtvis är riksbankens oberoende ett undantag eftersom det är ett krav för ett evenutellt svenskt medlemskap i EMU).

Att återerövra denna makt måste vara en del av arbetarrörelsens framtida visioner. Idag, då det allt mer fria finanskapitalet hotar det industriella kapitalets möjligheter att skapa sig en trygg bas att stå på och det globala samhällets acceptans av den nyliberala ekonomiska doktrinen försvårat möjligheterna till en aktiv fördelnings- och arbetsmarknadpolitik krävs en gigantisk kraftansträngning från de progressiva delarna av den internationella arbetarrörelsen för att återta initativet från kapitalet.

I den andra demokratistriden kommer detta återerövrade initiativ att vara den absoluta kärnfrågan. Är det är möjligt att genomföra på en nationall bas?. Vi tror inte det. Här krävs en ideologiskt stark och enad arbetarrörelse, på ett internationellt plan, med ett aktivt stöd från andra progressiva krafter av solidaritets-, freds-, miljö- och kvinnorörelsetyp.

 

Att behovet av en vänsterpartistisk vision om framtidens makt och ägande är stort tror vi att de flesta kan enas om. Därför vill vi här, på de fyra ideologiska ben Vänsterpartiet står på, lyfta fram hur en aktiv, progressiv och socialistisk förvaltning av löntagarnas pensionsmedel i fackföreningsregi skulle kunna se ut. Denna vision skall kunna ses som ett komplement till de av LO skissade kraven och önskemålen man bör kunna ställa på en sådan förvaltning.

 

 

 

 

 – Socialism genom ägande –

 

Det socialistiska ägandet är ofta förknippat med stordrift, statligt styre och byråkrati. Vi anser att det vore önskvärt att komma ifrån den bilden, slå hål på myten om socialism som ett ensidigt statligt ägande, och istället lyfta fram mångfalden av ägarformer även i det framtida socialistiska samhället.

 

Det finns de (framför allt borgerliga företrädare) som vill påstå att svenskt näringsliv redan är socialiserat. Och vid en ytlig överblick av ägandets spridning finns tendenser som talar för detta.  Som vi redan sagt äger idag över fem miljoner svenskar aktier. Och de lär bli fler. Det breda aktiesparandet bland allmänheten har idag spritt ägandet så väl att de stora investerarna inte längre äger egen majoritet i sina bolag. Åtminstone inte på papperet. Men problemet är att alla dessa enskilda ägare inte har ett gemensamt forum att uttrycka sina åsikter i och att man därmed saknar reell makt. Detta gör att det lilla antal ägare som ännu har makten i de stora investmentbolagen, med mindre andel röster, kan koppla ett ännu starkare grepp runt makten och ägandet i företaget. Ytterligare förvärras problemet genom den åtskillnad som görs genom indelningen av i A- respektive B-aktier vilket gör att stora investerare kan äga minoriteten av aktieinnehavet men tack vare den differentsierade röststyrkan ändå äga majoriteten. (Ett extremexempel kan Ericsson få står för. Ericssons värde motsvarar kring 1/3 av det totala börsvärdet i Sverige (i Finland är det ännu värre, där utgör Nokia 2/3 av Helsingsforsbörsen värde). I februari 2000 förfogade Svenska Handelsbanken över 3.9% av aktierna, Wallenbergssfären 4.9%, ändå ägde de båda finansiärerna 81.4% av rösterna).

Denna aktielagstiftning är en kvarleva av det gamla rösträttssystemet (före 1918) i landet, då rösträtten mättes i inkomster. Lagstiftningen ifrågasätts nu med rätta av LO-ekonomerna och får nog ses som en av de viktigaste reformerna att genomdriva till förmån för en ökad ekonomisk demokrati. Ett förslag till åtgärd för att underlätta övergången är s.k ”proxy voting”, dvs överlåtande av rösträtt från enskilda ägare till större organisationer. 

 

– Behoven av riskvilligt kapital –

 

Ett stort problem för många företagare är den låga tillgången på riskvilligt kapital. Speciellt problematiskt tycks det vara för företag som satsar på miljöproduktutveckling, men också för kvinnliga företagare, kooperativ och andra alternativa driftsformer. Däremot är tillgången till riskvilligt kapital för IT-, Telekom- och medicinbranschen lika god i Sverige som annorstädes (A-ekonomi lät tisdag 5 september i år meddela att dessa branscher har tillgång till närmare 600 miljarder kronor i riskvilligt kapital, vilket motsvarar mer än 1/4 av Sveriges totala BNP).

I USA och Kanada uppges investmentbolagen satsa upp till 10 gånger mer av sitt tillgängliga kapital i onoterade företag med framtidspotential än i Sverige. Detta är ett reellt problem för nyföretagandet i landet och särskilt stort tycks problemet vara i skarven mellan uppfinning och marknadsföring. Jakten på riskvilligt kapital som därmed garanterar en fortsatt utveckling av nya produkter eller igångsättandet av produktion som i sin tur kan generera nya arbeten tenderar att ta allt för mycket tid och kraft i anspråk. Resultatet  blir att många stupar på vägen.

 

I dagsläget finns ett antal offentliga myndigheter och institutioner med uppgift att stödja näringslivets utveckling, bland annat genom att tillhandahålla riskvilligt kapital.

Nutek är en statlig myndighet med uppdrag att samordna olika former av företagsstöd, inte minst regionalt, men ansvarar också för samordningen av EUs strukturfonder. Almi förfogar  över riskvilligt kapital som riktas mot små och medelstora företag med tillväxtpotential. Liksom Nutek har man också ett regionalt ansvar.

Ett problem med dessa är att de sällan tar ansvar för nyföretagandet från grunden. Almi riktar huvudsakligen sitt stöd mot företag som redan kört igång. Därmed utgör dessa medel sällan ett alternativ för de riktigt små företagen eller innovationerna.

Från och med januari 2001 slås delar av Nutek och Almi ihop. Den nya myndigheten för företagsutveckling skall svara för företagsfinansiering, information och rådgivning, nätverk och mötesplatser samt regional näringslivsutveckling. Tillsammans med ytterligare två nya myndigheter som startar upp vid årskiftet (Verket för innovationssystem och Institutet för omvärldsanalys, utvärderingar och statistik) är det resultatet av den statliga utredningen ”Statlig organisation för näringslivsutveckling” slutbetänkande över ny myndighet för företagsutveckling.

Problemet, menar vi, riskerar trots detta att bestå. Statliga myndigheter med ansvar för regional näringslivsutveckling tenderar att missa väsentliga regionala tillväxtfaktorer. Istället för ett uppifrånperspektiv efterlyser vi ett underifrånperspektiv.

 

Men att låta löntagarna gå in med sina avsatta pensionsmedel för att täcka en del av det behov av riskkapital som finns på marknaden kan förstås betraktas med misstänksamhet i ett socialistiskt öga. Vi är medvetna om att det inte är en ”konventionell åtgärd” för ett socialistisk parti. Men vi menar att Vänsterpartiet och dess allierade inom arbetarrörelsen på allvar måste söka nya vägar för ett ökat inflytande över marknaden. Den kapitalmakt som felaktigt kallats ”marknadens diktatur” (det är rika människor av kött och blod som har makten – inte den abstrakta ”marknaden”) har på senare år tagit allt grövre former och politiken måste återigen överta initiativet över kapitalet.

Viktigt här är att löntagarkollektivet inte tar på sig någon ensidig roll som riskkapitalförmedlare i branscher som ingen annan vill satsa i. Även i denna förvaltning måste en gynnsam ekonomisk utveckling bärgas. En klar och koncis placeringspolitik måste utarbetas, där reella krav på sociala och arbetsrättsliga förhållanden, inflytande och moraliska, etiska, miljömässiga krav fastslås.

 

I Västra Götaland har regionens vänsterpartister lagt en motion med en sådan ambition. Man menar att regionen borde kunna erbjuda sina anställda (men också utomstående) att investera pensionsmedel i en regional utvecklingsfond med uppgift att stödja och utveckla det regionala näringslivet. Motionen betonar vikten av att löntagarna tar ett gemensamt ägaransvar för pensionsmedlen. Vidare lyfter motionen fram problemet med att löntagarnas medel används som spekulativt finansiellt kapital som investeras utan vare sig krav på inflytande, jämställdhet och arbetsmiljö eller hänsyn till geografi. Motionen avslogs men väckte ett stort intresse och resulterade i att en hearing anordnades med bland annat Per Åhlström, Bernt Sabel (LO:s Västfond) och Erling Gustavsson (6:e AP-fonden) som föredragande.

Parallellt har vänsterpartiet i riksdagen drivit frågan om att regionalisera de nya buffertfonderna. Dessa förfogar fortfarande över en ansenlig summa kapital (550 miljarder kronor). Att öka fondernas regionalpolitiska inflytande och därmed det regionala ansvaret för strategiska investeringar är en del av förslaget. Vi menar att detta skulle vara till gagn för den lokala arbetsmarknaden, det regionala näringslivet och en mer aktiv regionpolitik.  

 

En positiv regionalisering, blir verklighet först då engagemanget byggs på demokratiska grunder underifrån. Att öka det regionala inflytandet över bland annat den näringspolitik som idag utgår ifrån en statlig nivå menar vi är en demokratisering av samhällslivet. Det statliga perspektivet är inte någon garant för en god regional utveckling. Snarare pekar erfarenheterna på motsatsen. Vi tror att stora delar av denna politik bättre utförs ifrån ett regionalt perspektiv där lokalkännedomen om den regionala tillväxtkraften är större. Genom att skapa regionalt och demokratiskt folkvalda parlament som ges ökad reell makt i de näringspolitiska frågorna (men också inom andra områden) menar vi leder till att de regionala effekterna på arbetsmarknaden utnyttjas inte bara mer effektivt och dynamiskt, utan också har en demokratisk vinst att inhämta.

Det är viktigt att i denna diskussion poängtera risken för att eventuella löntagarägda pensionsfonder faller in i rollen som en form av statligt regionala utvecklingsfonder. Detta måste undvikas därför att regionalisering blir positiv, som vi redan sagt, först då den byggs underifrån och stöds av en aktiv statlig utjämnande regionalpolitik.

 

Ett problem som kan uppstå i detta sammanhang är att ojämlikheten i utbudet på bland annat arbete, välfärd och skatteintäkter riskerar att öka mellan de olika regionerna. Detta är inget oviktigt argument men, väl värt att notera, inte heller något nytt. Redan idag pågår en regionalisering av större mått. I och med EU-inträdet har Sverige i allt större grad delats in i delvis nya regioner som inbördes ”slåss” för bästa möjliga utdelning av EU:s regionalstöd. En annan påtaglig utveckling är flera partiers strävan mot allt starkare, indirekt valda, kommunförbund som skapar nya maktsfärer och gör nya gränsdragningar inom redan befintliga regioner. Denna utveckling kan leda till ökad regional orättvisa.

 

– Olika ägarformer –

 

I den strategi vänstern bör utveckla i frågan och makt och ägande bör en utökad löntagarmakt vara den gemensamma nämnaren. Arbetarmakt, direkt eller indirekt, och en socialisering av arbetet i olika former (typ kooperativ, självförvaltning etc) är en del av denna strategi. Som vi tidigare nämnt tror vi på en mångfald i ägandet även under en socialistisk ekonomi. Men generellt sett menar vi att ett ökat inflytande för löntagarna över produktionen, på bekostnad av kapitalägarna, är den kanske viktigaste ingrediens i ”framtidens soppkök”. Eller, för att citera socialdemokraten Gustaf Möller som 1920 på den Skandinaviska Arbetarkongressens möte i Köpenhamn sade: ”Innan jag slutar vill jag tillägga några ord om statens förhållande till företagen. Det råder icke ringaste tvivel om att vi, när vi skall realisera dessa väldiga planer (dvs övergången från privat till offentligt ägande, vår anmärkning), även måste lösa problemet med byråkratin. Det gagnar intet att skapa en stat, där ämbetsmännen sitter på byråerna och leder och behärskar produktionen. Vi måste skapa andra former. Hur utvecklingen senare kan gå, vet jag icke, men jag tror att en förutsättning för en god frammarsch är att man gör företagen så att säga autonoma, självstyrande”.

 

Ekonomisk demokrati handlar om att öka lönearbetets makt över produktionen. Tyvärr har mycket av debatten inom svensk vänster handlat, mer eller mindre ensidigt, om hur man skall förändra ägandet av kapitalet, inte hur man definitivt skall kunna bryta den kapitalistiska makten. Det har med andra ord främst handlat om privatkapitalism kontra förstatligande. Vi skulle önska att denna debatt något ändrar karaktär. Vi menar nämligen att dagens statliga ägande bygger på samma grundläggande principer som det kapitalistiska. Nämligen att det är innehavet av kapital som också ger bestämmanderätten i produktionen.

Trots att det offentliga ägandet under stabila politiska förhållanden och med ideala villkor skulle kunna ge en större möjligheter till ett demokratiskt engagemang har det i praktiken inte blivit så. De offentliga företagen bedrivs oftast under liknande villkor som de privata. Och ofta har de framstått som både anonyma och svårtillgängliga byråkratiska apparater där möjligheterna till ett medborgerligt engagemang varit mer eller mindre obefintliga. (se också resonemanget under ”Offentligt ägande”, sid 26).

Även om vi i diskussionen om pensionsfonderna som en väg att bryta det kapitalistiska ägandet också använder oss av teorin att pengar ger makt, menar vi att Vänsterpartiet tillsammans med andra progressiva krafter måste tänka ett steg längre. Ett överförande av kapitalet till det offentliga bryter inte med den grundläggande kapitalistiska logiken. Det är blott ett byte av kapitalägare.

 

Frågor som vad ett socialistiskt samhälle egentligen är och hur det socialistiska samhället i framtiden skall organiseras har stötts och blötts i många år.

Vår definition av det socialistiska samhället är att eftersom det i kapitalismen är just kapitalet som skänker makten över produktionsförhållandena borde det vara lönearbetet som skänker dito makt i den socialistiska ekonomin. Utifrån ett sådant resonemang ligger svaret på hur framtidens socialistiska samhälle bör organiseras inte i en ökad statsmakt, utan i en större makt för kollektiva människor utanför parlamenten.

Därmed kan man säga att vi avskrivit den ensidigt direktparlamentariska vägen till ekonomisk demokrati. Orsaken har bland annat Gustaf Möller i anförandet ovan tangerat. Det leder till en oöverskådlig byråkratisk apparat vars tjänstemän, istället för de folkvalda, behärskar produktionen. Eventuellt skulle man väl kunna påstå att det var vad vi fick av Möllers sentida efterträdare.

 

Vi skulle här vilja peka på fyra olika vägar för ett framtida socialistiskt ägande som vi tror skulle påverka samhället, ekonomin och framtiden på ett positivt sätt och där en aktiv och progressiv löntagarägd fondförvaltning skulle kunna tillföra kapital, eller på andra sätt aktivt agera för framtidens pensionärers bästa, på fler plan än de traditionella fondförvaltarnas ensidiga fixering vid vinstmaximering.

 

– 1. Direkt ägande av företaget –

 

Ett direkt ägande av företag, s.k löntagarägda företag, har historiskt sett inte stått speciellt högt i kurs inom svensk fackföreningsrörelse. Detta huvudsakligen av två skäl.

a)      Dels har övertagandet i löntagarägande många gånger betraktats som en sista utväg för ett nedläggningshotat företag. Att överlåta ett företag i kris till löntagarna är att belasta dem med en svår omständighet, både företagsekonomiskt och fackligt. En vanlig konsekvens av en sådan lösning är att löntagarna tvingas att sänka sina löner eller arbeta orimligt mycket obetald övertid. Konsekvenser som leder till det andra skälet av facklig misstänksamhet i fråga om löntagarägande…

b)      …nämligen lönekonkurrens. Kampen mot lönekonkurrens på arbetsmarknaden har varit en nyckelfråga för den svenska fackföreningsrörelsen. Och för detta skapades idén om den solidariska lönepolitiken. Dvs, en lönepolitik som verkade utjämnande och solidariskt mellan löntagarna oavsett arbetsplats och arbetsgivare.

 

Ett övergripande system av löntagaräganade står därmed, enligt LO, i strid med den solidariska lönepolitiken. LO menar också att erfarenheten av löntagarägande i större omfattning pekar på en något lägre sysselsättning.

Denna syn är kopplad till den ekonomiska teori som används för arbetarstyrda och arbetarägda företag. Denna säger bland annat att i motsats till det kapitalistiskt ägda företaget, som maximerar vinsten, så maximerar det arbetarstyrda företaget förädlingsvärdet per sysselsatt. Praktiska undersökningar av arbetarstyrda ekonomier, exempelvis Jugoslavien, visar dock att systemet var effektivare både i förhållande till jämförbara kapitalistiska och planhushållningsekonomier. Särskilt gällde detta i de delar av landet där utbildningsnivån var relativt hög. Undersökningar från kapitalistiska länder visar också på ett positivt samband mellan långsiktig effektivitet och andel löntagarägande i det egna företaget.

 

Enligt både teorin och studier av verkligheten är en av fördelarna för ett arbetarstyrda företag att de arbetande inte behöver lägga ner så mycket resurser på övervakning och kontroll som i det kapitalistiska företaget. Orsaken är att de arbetande har starkare motiv att befrämja värdet av sitt eget ägande. Å andra sidan kan det naturligtvis gå åt mycket tid när de arbetande skall resonera sig samman om en strategi för produktion, investeringar, vinster och löner. Det visar sig också att ju högre kunskapnivå, desto större fördelar med arbetarstyret.

Nackdelen med arbetarstyrda företag är de fenomen som man kan se också på arbetsplatser med lagackord. De arbetande har en tendens att stöta bort de lågpresterande och behålla få och högpresterande arbetskamrater. Det finns också en risk att de arbetande beviljar sig själva för stor andel av förädlingsvärdet i lön så att alltför lite återstår till investeringar.

 

Sålunda är inte arbetslöshetens och fördelningens problem lösta genom den arbetarstryda socialismen. Men vi menar att fördelarna ändå överväger nackdelarna och att den skepsis som funnits inom LO är kopplad till historisk erfarenhet snarare än att bygga på insikter om tendenser i den moderna kapitalismen, av den typ vi beskrivit i början av denna skrift. Att människor i det egna företaget, på sin egen arbetsplats tillåts bära ett större ansvar för sin egen arbetstid, företagets strategiska investeringar, arbetsorganisationen och arbetsmiljö menar vi är starkt tilltalande effekter. Och vi menar att det är en socialistisk strategi. Eftersom den klassiska marxistiska teorin bygger på tanken att makten över produktionsmedlen är nyckeln till den politiska makten är vägen till socialismen intimt förknippad med tanken på att det mänskliga arbetet i produktionen också berättigar till större inflytande och makt än ett anonymt bidrag av kapital.

 

De statliga reformerade AP-fonderna, buffertfonderna, är idag goda för 550 miljarder kronor. Dessa pengar är en skuld till löntagarna för framtida pensionsutbetalningar. Bara genom att avsätta en promille av dessa tillgångar skulle en satsning på löntagarägda företag ge 1 miljard att fördela.

Och till skillnad från LO:s något negativa attityd till en ökning av andelen löntagarägda företag skulle vi vilja peka på de goda exempel som visar hur löntagarägande är både effektivt och lönsamt. I Nordamerika, i Danmark och i norra Italien finns flera exempel på hur detta har påverkat samhällsekonomin, sysselsättningen och den generella välfärden positivt.

Självfallet delar vi LO:s mening vad gäller avkastningskraven på en löntagardriven fondförvaltning. Det är med dagens pensionssystem att betrakta som direkt oansvarigt att i allt för hög grad riskera löntagarnas avsatta medel genom vårdslösa investeringar i företag som åtminstone på lång sikt inte kan generera en rimlig avkastningsnivå. Därför är det viktigt att betrakta LO:s varnande pekfinger vad gäller löntagarägande som en nödlösning på allvar. Att låta löntagarna överta ansvaret för företag som står på konkursens brant eller som av strukturella skäl kan anses dömda till undergång, för att kortsiktigt rädda ett antal arbetstillfällen kan inte betraktas som en lämplig åtgärd.

Samtidigt noterar vi att en motion vid årets LO-kongress pekar på behovet av en ny syn på löntagarägande. Motionen hänvisar till USA där löntagarägande blir allt vanligare. Här har konstruktionen av det s.k ESOP-systemet (Employee Stock Ownership Plan, se ytterligare förklaring i Faktaavsnittet) inneburit att löntagarna övertagit delar av – ibland hela – företag genom vinstdelningssystem. Systemet har särskilt kommit till användning som ett sätt att lösa ägarproblem då familjeföretag stått utan en naturlig arvtagare. Forskning runt denna form av personalägande har visat på en ökad konkurrenskraft om personalen är delägare, under förutsättning att en demokratisk arbetsorganisation skapas. Motionen fick LO-kongressens bifall vilket innebär att LO skall utreda hur en svensk modell för löntagarägande kan utformas för att också tillgodose centrala fackliga krav. Bland annat pekar LO på vikten av att utarbeta ett regelverk som gör att löntagarna genom vinstdelning inte binds till företaget på ett sätt som gör att de riskerar bli mer eller mindre livegna.

 

För att anknyta till den inledande texten av vår vänsterpartistiska vision skulle man kunna använda sig av den f.d socialdemokratiska finansministern Ernst Wigforss ord mot slutet av 60-talet: ”För närvarande bestämmer kapitalet. Det köper arbetskraft så billigt som möjligt. Jag kan bara se en radikal ändring, att låta arbetskraften bestämma och köpa kapitalet så billigt som möjligt”.

 

– Exempel på tänkbara krav från Vänsterpartiet –

 

·       Stöd utvecklingen av löntagarägda företag genom att avsätta någon promille av det totala kapitalet i de statliga fonderna för en satsning på löntagarägda företag.

·       Högre rösträtt för löntagarägda aktier.

·       Se över regelverket för löntagarägda företag.

·       Skapa regler som ger de anställda förköpsrätt i aktier i det egna företaget.

·       Se över skattelagstiftningen vid vinstdelning i löntagarägda företag.

·       Basera förmånsskatten i högre grad efter arbetsplatsens grad av kollektivitet.

 

– 2. Reellt maktutövande i styrelser –

 

Vi har försökt förklara varför löntagarna idag genom sina fonder inte utöver ett reellt maktinflytande i de företag man också investerar i.  AP-fonderna belades ju med en mängd ägar- och maktrestriktioner. Mycket pekar nu på att dessa restriktioner kommer att förändras. Dels kan ägarspärrarna komma att försvinna. Men det avgörande är att de nya pensionsfonderna inte äger några sådana ägandeinflytanderestriktioner.

En fond ägd av löntagarna skulle kunna utöva samma makt i styrelserummet som ex. Investor. Och varför skulle man då välja att inte göra så. En aktivering av ägarrollen skulle ställa mycket på ända. När exempelvis Volvo såldes till USA och General Motors skedde detta trots att löntagarna genom sina fondforvaltare (SPP, Folksam och AP-fonderna) stod för en stor andel av ägandet. Ett reellt maktutövande i styrelsen för Volvo hade förmodligen kunnat förhindra en försäljning till GM (om man funnit detta vara ett klokt beslut).

Ifrån Vänsterpartiets sida ser vi det som omoraliskt gentemot de som arbetar på Volvo att löntagarägda fonder inte går in som likvärdiga parter i styrelserummen på de företag man väljer att investera i. Det måste vara en självklarhet för framtidens förvaltning av löntagarnas pensionsmedel att de som ansvarar för de avsatta medlen också tar ett aktivt ansvar över dem. Inte bara för att få dem att förränta sig, utan också för att bevaka löntagarnas egna intressen.

Samtidigt måste detta maktutövande gå hand i hand med ett ökat löntagarinflytande över produktionen, på en så decentraliserad nivå som möjligt. Att styra över den dagliga produktionen kräver dagliga beslut. Detta kan aldrig staten, regionen, löntagar- eller pensionsfonden klara av. Sådana beslut skall fattas av dem som bäst begriper sig på beslutets effekter och som snabbt kan bedöma vad som behöver göras. Det vill säga löntagarna själva eller deras representanter.

 

 

 

 

 

– Exempel på tänkbara krav från Vänsterpartiet –

 

·       Reformera aktielagstiftningen – avskaffa indelningen i A- respektive B-aktier.

·       Bygg upp en löntagarägd fond för progressiv förvaltning av löntagarnas pensionssparande.

·       Skattereducera investeringar i den löntagarägda fonden med 10 – 30%

 

– 3. Offentligt ägande –

 

Det offentliga ägandet är självklart fortfarande en möjlig väg. Viktigt är ändå att konstatera att ett offentligt (statligt, regionalt eller kommunalt) ägande inte garanterar en folklig eller demokratisk styrning. De flesta företag som ägs statligt styrs på ungefär samma sätt som privatägda och i ett sådant perspektiv spelar det egentligen ingen större roll huruvida företagen ägs av staten eller av det privata näringslivet.

Dessutom har avregleringarna inom exempelvis post- och bankväsendet, järnvägen, el- och telemarknaden försvårat en effektiv konkurrenskraft hos de statliga företagen.  De privata konkurrenterna som saknat statlig styrning och krav på en viss servicenivå har kunnat plocka russinen ur kakan och ytterligare försvårat de statliga företagens möjligheter att verka på lika villkor. Liksom SEKO (en sammanslagning av ett antal offentliganställdas fackförbund, däribland de statsanställdas) gör i en rapport inför årets förbundsmöte kan vi ”konstatera att striderna för att behålla så mycket som möjligt under statens paraply visade sig vara en kamp mot väderkvarnar”.

 

Självfallet kan man tycka vad man vill om de kraftiga avregleringar av marknaden som i liberalismens tecken skett. Ifrån Vänsterpartiets sida har vi i regel ställt oss negativa till förändringarna. Tyvärr har vi inte lyckats formulera någon motstrategi i frågan om privatiseringarna av tidigare offentligt ägda institutioner och företag. Istället har vi i regel agerat allt för sent och ofta tvingats inta en defensiv position.

Vänsterpartiet har också uttryckligen sagt att man bland annat vill behålla Nordbanken i samhällets ägo. Detta för att öka det samhälleliga inflytandet över bank- och kreditväsendet. Men då krävs också att staten aktiverar sitt ägande i Nordbanken. Ägandet i sig är nämligen oväsentligt om inte ägandet också utnyttjas på ett sätt som gynnar medborgarna och samtidigt bedrivs på ett effektivt och demokratiskt vis.

 

Vad staten, men också regionerna och kommunerna måste göra, och där kan Vänsterpartiet vara starkt pådrivande, är att se över sin ägarbild och bestämma sig för vad man skall med sitt ägande till. Enkelt uttryck; en ägarpolicy bör utarbetas. Frågor som måste besvaras är; hur skall ägandet förvaltas och till vad skall ägandet användas? För vem förvaltas ägandet och varför? Äger vi över huvud taget rätt saker, eller borde kommunen, regionen eller staten egentligen äga något helt annat?

Denna strategiska diskussion – särskilt i frågan om vård- och omsorgssektorns framtid – är en annan viktig debatt som Vänsterpartiet måste ta itu med.  Redan nu har Vänsterpartiets representantskap i Västra Götaland börjat formulera en strategi under begrepp ”Partnerskap för välfärd”. Syftet med partnerskapet är att försöka uppbringa ett folkligt engagemang för den gemensamt finansierade hälso- och sjukvården som inte begränsar sig till de parlamentariska arenorna utan också fångar upp det stora folkliga engagemanget utanför ”maktens korridorer”.

 

– Exempel på tänkbara krav från Vänsterpartiet –

 

·       Regionalisera de reformerade AP-fonderna – bufferfonderna.

·       Aktivera buffertfonderna, särskilt 7:e AP-fonden – ge styrelserna ett tilläggsdirektiv att dess uppgift är att stimulera sysselsättningen.

·       Låt staten tillhandahålla riskkapital till rimliga villkor.

·       Utveckla klara ägarstrategier för framtidens statliga ägande, ingen utförsäljning av offentlig egendom utan riksdagens godkännande.

·       Behåll det offentliga ägandet av Nordbanken.

 

– 4. Kooperativ och självförvaltning –

 

En del av tanken bakom regionaliseringen av svensk politik är att föra ner lokala och regionala frågor från staten till mer ”jordnära” politiska institutioner. Detta för att öka det medborgerliga inflytandet över frågor som berör människorna lokalt. Tanken är, menar vi, helt rätt, även om varningar som brist på helhetssyn inte får förbises.

En annan intressant del av diskussionen är de allt populärare formerna av ägande vi känner under begreppen kooperation och självförvaltning. Även om begreppet självförvaltning i många fall kan tyckas diffus skulle vi här vilja definiera begreppet som en gruppbaserad och (relativ) autonom organisation skapad som en lösning av gemensamma problem. Ur en socialistisk synvinkel är självförvaltningstanken intressant därför att dess grundläggande ideologiska effekt är att den återförenar arbetets komponenter. Komponenter som i samhället är skilda från varandra (redan Marx beskrev ju dessa effekter i sin alienationsteori). Produktionen skiljs från konsumtionen. Arbetet skiljs från behovet. Och för att tala med Marx; andens (intellektets) arbete skiljs från handens.

  

Allt fler människor tar idag ett ökat ansvar för sin egen situation. För sina barn, äldre, skolan, fritiden, idrottsplatsen, båtbryggan och badstränderna. Detta handlar inte om någon borgerlig missionsverksamhet och välgörenhet. Vårt parti har heller aldrig deltagit i uppbyggandet av frimurarordnar och frireligösa soppkök där rikt folk slänger sånt som de nyss köpt och med, för all del, all välmening delar med sig av smulorna från det egna köksbordet.

Men svensk arbetarrörelse, dess organisationer och föreningsverksamhet är uppbyggt under omständigheter som liknar den kooperativa och självförvaltande rörelsen av idag. Folkets Hus, hyresgästföreningarna, idrotts- och kulturföreningarna, kooperationen, fackföreningsrörelsen, studieförbunden; allt är uppbyggt med mer eller mindre ideella medel (och ska man vara ärlig skedde inte denna uppbyggnad med någon samhällelig helhetssyn, utan syftade till att gynna en viss grupp människor, dvs de som hade det sämst ställt; ekonomiskt, socialt och demokratiskt). Den rörelse vi tillhör byggdes upp med klassolidariteten, medmänskligheten och samhällskritiken som grund. Detta har i stort gått förlorat under de sista decennierna.

 

Nu växer en ny liknande rörelse upp i landet, delvis på andra grunder, men samtidigt med historiskt sett traditionella orsaker. Dvs, på grund av ett missnöje med samhällets sätt att bedriva offentliga angelägenheter. Föräldrar och personal startar brukar- eller personalkooperativ inom barnomsorg och skola. Inom, fritids- vård och omsorgssektorn tas liknade initativ. Ett exempel är producentkooperativet Basta i Nykvarns kommun, där före detta narkomaner producerar och där vänsterpartister spelat en ledande roll.

I Sverige har den kooperativa ägarformen under 90-talet stadigt ökat med mellan 300 – 350 verksamheter per år. (i Europa är det den företagsform som upplever störst tillväxt: +6%). Totalt sett fanns 1997 närmare 15 000 föreningar och framväxten sker tydligast inom personliga vardagstjänster, kooperativa apotek, tjänstesektorn, kunskapsföretag  och i glesbygden och storstädernas 60-talsområden (alla uppgifter från Kooperativa Institutet).

 

Här är dock viktigt att inflika att många av de decentraliseringar som genomförts under 90-talet inte inneburit någon grundläggande förskjutning av den reella makten. Samtidigt har den borgerliga svångremspolitiken, speciellt inom vård- och omsorgssektorn, allvarligt underminerat möjligheterna att bedriva en god verksamhet, vilket fått många människor att känna sig tvingade att ta saken i egna händer. Denna utveckling har också allvarligt skadat den politiska trovärdigheten.

I skenet av detta är det fullt förståeligt att denna utveckling av många betraktas med misstänksamhet. Som det ser ut idag har decentraliseringarna ofta lett till en kollektiv ansvarsflykt. Denna utveckling är särskilt tydlig hos stora företag eller i de offentliga institutionerna där självstyrande resultatenheter ofta både är och upplevs som en chimär. Detta eftersom enbart ansvaret förskjuts nedåt, inte den reella makten. Följderna är problematiska och leder inte sällan till en oklar ansvarsbild som får till följd att alla skyller på alla. Personalen skyller på låga kommunala budgetramar, kommunen skyller på låg ekonomiska fördelning från staten och staten pekar på att utföraransvaret enligt lagen åligger kommunerna. Detta drabbar inte sällan medborgarna.

Därför måste grundtanken i decentraliseringprocessen vara att hela makten, dvs också ägandet, förskjuts uppifrån och ner. I annat fall förlorar den sin verkan. 

Tyvärr förfogar inte de Lokala Kooperativa Utvecklingscentrumen (LKU) som finns i samtliga 24 svenska län över något eget riskkapital utan ägnar sig idag enbart åt stöd och information. Rätt utnyttjad kan decentraliseringstanken vara en både demokratisk och samhälleligt positiv utvecklingsfaktor. Att människor tillåts ta ett större ansvar för sin och andras situation är i vår mening en positivt (enligt en undersökning sammanställd av SOM-institutet är 7 av 10 svenskar beredda att sätta sig i en styrelse för verksamheter som traditionellt styrs offentligt) inte minst därför att det ofta är människorna närmast verksamheten som bäst begriper sig på den.

 

Att en viss nivå av service, kunskap och kvalité garanteras är en självklarhet i diskussionen om denna typ av lösningar. Inom vissa områden är det av stor betydelse att helhetsperspektivet står i fokus och att detta måste vägas in i självförvaltningsdebatten. Detta kan lösas med klara och väl utarbetade bestämmelser över innehållet på respektive område. Det finns fallgropar som man måste vara medveten om för att kunna undvika dem. Om man exempelvis tittar på den nyligen genomförda reformen att själv välja skola är den tydliga tendensen i denna valfrihet att den också ökar klassmässig och etnisk segregation. Det är viktigt att i decentraliseringsdebatten inte ha en övertro på förmågan att göra solidariska val samtidigt som man är medveten om att det inte finns något likhetstecken mellan god förvaltning och självförvaltning.

 

Vi har i vårt arbete tittat lite närmare på Danmark som ett exempel där kooperativa lösningar och nedbrytande av maktstrukturer till lägre nivå är något vanligare än i Sverige. I Danmark är t.ex nästan hela primärvården idag privatiserad i en eller annan form. Ändå är de danska läkarna betydligt mer kontrollerade och reglerade än de svenska offentliganställda. Detta eftersom man i Danmark har utarbetat klara upphandlingsregler som specificerar exakt vilka krav det offentliga ställer på privatläkarna (ex. får läkarna inte sätta sina priser själva). I Sverige tycks vi idag sakna mycket av kunskapen om hur man specificerar det ”allmännas” krav på en god vård och omsorg i upphandlingsförfarandet. Det blir allt tydligare ju snabbare privatiseringsvågen rullar på.

Vi menar inte att den danska modellen skall bli svensk. Den har också många nackdelar. Delvis kan de danska läkarna, med svenska mått mätt, framstå som eftersatta i kunskaperna om nya medicinska rön. Den danska modellen innebär nämligen att läkarna endast får ha en anställd (vilket då inte består i ytterligare en läkare) vilket leder till att man sällan möter sina kollegor och därmed kan utbyta erfarenheter.

Och vi menar inte heller att all vård och omsorg, skola och fritidsverksamhet skall läggas ut på entreprenad. Däremot tror vi att kooperativa eller självförvaltande lösningar gott kan utgöra ett komplement till dagens offentligt styrda verksamheter. Det finns klara signaler om att detta uppskattas av löntagarna själva och därmed leder till en ökad effektivitet, bättre trivsel och bra verksamhet.

Att i högre grad titta på sådana lösningar skall också ses i skenet av den massiva utförsäljning av offentlig verksamhet som sker i de tre stora regionerna (Skåne, Västra Götaland och Stockholm). Den borgerliga offensiven i arbetet att privatisera vården, sälja sjukhusen och lägga ut verksamheter på entreprenad fortgår utan ideologisk motkraft. Det borgerliga blocket har i princip sedan 70-talets slut mer eller mindre prenumererat på alternativa lösningar i makt och ägande frågan. Frågan är om vi från vänster kan formulera en alternativ driftsform av vård och omsorg, skola än enbart den storskaliga lösningen sammanfattad av begreppet ”offentlig regi”? Med tanke på det, ibland rättmätiga, missnöjet medborgarna uppvisar mot offentligt drivna verksamheterna är vi rädda för att den ideologiska striden om ägandet av dessa verksamheter i så fall går förlorad (särskilt i skenet av den ökade uppgivenheten inom socialdemokratin inför möjligheterna att bedriva i synnerhet sjukvården inom det offentligas ramar).

Vi måste våga se de nya driftsformerna som en möjlighet. En socialistisk möjlighet att låta människorna själva påverka sin vardag. Och även om kooperativa eller självförvaltande lösningar inom en överskådlig framtid knappast kan utgöra en majoritetsform i ägandet och förvaltandet av de traditionellt sett offentligt drivna verksamheterna bör de kunna utgöra ett alternativ.

Ett reellt problem för både löntagarägda företag och mer traditonella kooperativa lösningar som i detta avseende blir viktiga att åtgärda är att ägarna ofta missgynnas dels av gällande lagstiftning men också av bankernas negativa inställning till företagsformerna, vilket påverkar möjligheterna att erhålla lån och andra ekonomiska förmåner.

 

– Exempel på tänkbara krav från Vänsterpartiet –

 

·       Stöd en utveckling av kooperativa och självförvaltande företag. Avsätt någon promille av det totala kapitalet i de statliga fonderna för en satsning på företagsformen.

·       Se över regelverket för kooperativa företagsformer.

·       Underlätta lånekraven för kooperativ och självförvaltande företag

·       Rikta satsningar mot kvinnliga löntagar-, kooperativa – och självförvaltande initiativ.

·       Korta arbetstiden – det är en förutsättning för ett ökat socialt engagemang

 

 

 

 

 

 

 

 

– Ett jämställt samhälle –

 

I Sverige råder politisk enighet om jämställdhetens betydelse för samhällets utveckling. I detta ligger att kvinnors och mäns kompetens och erfarenhet skall tillvaratas. Trots detta är vårt samhälle genomgående strukturerat så att män överordnas kvinnor. Kvinnor diskrimineras på grund av sitt kön och kvinnors handlingsutrymme begränsas därigenom systematiskt. Det gäller lönesättning, anställningsskydd, arbetstider, a-kassa, utbildning och vård. Men också i övergripande ekonomiska, sociala och kulturella mönster. Ett allvarligt problem är till exempel diskrimineringen av invandrarkvinnor, som inte bara utsätts för diskriminering på grund av kön, utan också på grund av etnisk bakgrund (och i vissa fall också beroende på klass).

Och dessa mönster finner vi alltså i ett av världens mest jämställda länder. Lämnar man Sverige och ser till förhållandet världen över är skillnaderna mellan män och kvinnors situation ofantligt. 

 

En viktig strategi för dagens Vänsterparti består därför i att förstärka kvinnors rätt i bland annat arbetslivet. Det handlar inte bara om lika lön för lika arbete, utan i betydligt väsentligare grad också om att sprida makten till fler kvinnor. Därför kräver Vänsterpartiet i en riksdagsmotion att kvinnors representation i företagsstyrelser måste ökas. Idag är den kvinnliga representationen i företagen omotiverat låg, inte minst därför att det patriarkala system är osedvanligt starkt i börsbolagsvärlden.

Det är däremot viktigt att inte inta någon filantropisk ståndpunkt att fler kvinnor i styrelser av automatik innebär ett bättre samhälle. Det handlar istället om att bryta de maktmönster och hiarkiska organisationsstrukturer som ofta existerar inom näringslivet.

En aktiv och progressiv löntagarägd fondförvaltning skulle kunna ta ett stort ansvar genom att uppmuntra inte bara de företag som aktivt verkar för en bättre jämställdhet aktivt eller för att utjämna övervikten av det ena eller andra könet på den specifika arbetsplatsen utan också, vilket kanske är minst lika viktigt, uppmuntra och stödja kvinnligt företagande.

Att rikta medel mot företag som på olika sätt uppmuntrar en organisation där människor inte bedöms efter sitt kön, där kvinnor och män jämställs maktmässigt, i lönesättningen och i kompetensutvecklingen borde vara en självklarhet för arbetarrörelsens strategiska placering av löntagarnas pensionsmedel. Det finns dessutom, i detta avseende, studier som visar på en positiv näringslivspolitisk utveckling i företag som aktivt arbetar för att bredda jämställdheten och utjämna könsfördelningen på arbetsplatsen.

Ett annat exempel på hur makt och inflytande kan spridas är genom s.k ”positiv särbehandling”. Med andra ord särbehandlar man (i regel) kvinnor med det uttalade målet att öka kvinnorepresentationen på berörda områden.

Vänsterpartiet har också föreslagit att konsekvensanalyser ur könsperspektiv bör införas i budgetpropositionens förslag till förändringar av nivåerna på utgiftsområdena samt att finansplanen kompletteras med nya nyckeltal ur ett könsperspektiv. Detta för att lyfta blicken och på allvar uppmärksamma frågan om vad som sker med jämställdheten när besparingar eller andra förändringar i ekonomin genomförs.

 

Kvinnor är dessutom de som i synnerhet tilltalas av kooperativa och självförvaltande lösningar. Detta talar för att särskilda punktinsatser från riksdags-, region- och kommunal nivå bör göras för att stimulera kvinnor till sådana initiativ. I detta arbete krävs också en översyn av lagtexter, kreditregleringar osv. Men också i viktiga frågor som förkortad arbetstid skulle strategiska investeringar kunna göras som gynnar arbetstidsfrågan. Även om Vänsterpartiet i första hand arbetar för en lagstiftning om förkortad arbetstid kan avtalsvägen användas för att påverka opinionen.

 

– Exempel på tänkbara krav från Vänsterpartiet –

 

·       Rikta investeringar mot företag som särskilt värnar jämställdhet och kvinnligt chefskap.

·       Använd pensionsmedlen för att stimulera arbetstidsförkortningen.

·       Se över lagtexter och låneregler för startandet av kooperativa och självförvaltande verksamheter.

·       Hälften kvinnor i statliga företagsstyrelser.

·       Ändra redovisningslagen så att även jämställdhetsarbete redovisas.

·       Anlägg ett genusperspektiv på ekonomi, finanser och fördelningspolitik.

·       Verka för att oavlönade hemarbeten mäts och värderas.

·       Arbeta för ökade kunskaper i jämställdhet på alla nivåer inom arbetslivet.

·       Verka för att all verksamhet genomsyras av jämställdhet och att alla beslut som fattas görs med hänsyn till en ökad jämställdhet.

 

– Det hållbara samhället –

 

Att prioritera företag som framställer ekologiska produkter, elsnål produktion, ekologiska jordbruk, ekologisk turism, alternativ energiframställning och innovativa företag som aktivt arbetar för utvecklandet av miljövänliga produkter skulle vara positivt ur hela samhällets perspektiv.

 

Att frågan om ett mer kretsloppsanpassat samhälle har ett gott genomslag i samhället och att resultatet av  konsumentmakt vid ett flertal tillfällen lett till en mer miljövänlig produktion är väl närmast ett vedertaget faktum. Det gäller filter till kaffebryggarna, det gäller klorblekt papper (som ingen framställer längre). I vissa fall har företagens anpassning till dessa krav också mer eller mindre räddat företagets existens. Ett sådant exempel är Munkepapper i Munkedals kommun. Som landets första producent av miljövänliga pappersprodukter har företaget förmodligen inte bara varit normgivande, utan också räddat sin egen existens (och därmed ett antal arbetstillfällen i en kriskommun).

Att utnyttja de avsatta pensionsmedlen för att investera i företag som på olika sätt kan förmås ställa om sin produktion till en miljövänligare sort, rikta satsningar på miljöutveckling och innovationer skulle kunna vara en framkomlig väg med ett brett stöd bland löntagarna.

Ifrån Vänsterpartiets sida skulle det också vara önskvärt att se särskilda investeringar i miljövänlig framställning av energi som ett led i den svenska energiomställningen från kärnkraftsel till förnyelsebara energikällor.

 

På ett internationellt plan är de behövliga arbetsinsatserna för miljön ofantliga. Den gamla klyschan om att miljöproblemen inte är nationellt bundna är lika giltig idag som igår. Även på detta plan menar vi dock att en gemensam förvaltning av den internationella arbetarrörelsen kollektiva medel skulle kunna användas för att stimulera en progressiv utveckling på miljöområdet. Bland annat borde konsekvensanalyser av de nationella projekten också gälla miljön i större utsträckning. Dvs, hur den nationella produktion påverkar miljön i omvärlden. Dessutom har Vänsterpartiet väckt tanken om att inrätta en miljödomstol med uppgift att övervaka ländernas miljöarbete och följa upp hur man nationellt följer de miljökonventioner man ratificerat.   

 

 

 

 

– Exempel på tänkbara krav från Vänsterpartiet –

 

·       Rikta investeringarna mot innovativa företag inom miljöutvecklingsbranschen.

·       Stöd ekologiskt framställd livsmedelsproduktion och ekologisk turism.

·       Stöd företag som framställer energi på ett kretsloppsanpassat sätt.

·       Bojkotta företag som på internationell nivå inte arbetar för en miljövänlig produktframställning.

·       Inrätta en internationell miljödomstol.

 

– Den internationella samordningen –

 

Vänsterpartiets fjärde ideologiska ben är den internationella solidariteten. Vi har redan i de inledande styckena nämnt den ökade globaliseringen och några av dess effekter. Självfallet är det ökade internationella beroendet inte bara negativt. Bland annat går ökade kontakterna mellan nationer och olika kulturer, upprivna tullhinder och en minskad protektionism hand i hand med nationalstatens minskade betydelse. Men globaliseringen används också som ett politiskt argument för att Sverige måste gå in i EMU. Trots att de ekonomiska (för att inte tala om de demokratiska) skälen för ett medlemskap är högst tveksamma. 

 

I vår mening är EMU inget bra alternativ. EU och i synnerhet EMU är inte bara ett gigantisk demokratiskt underskottsprojekt utan också ett ekonomiskt riskprojekt som för den europeiska politiken mot en allt tydligare liberalisering av ekonomin, arbetsmarknaden och andra politiska frågor. Och bakom detta ligger, menar vi, klara politiska ambitioner. EU och EMU bygger på grundtanken att ekonomin är överordnad den politiska makten.  Detta har fått till följd att enskilda länder och dess folkvalda ledare allvarligt begränsats i sina möjligheter att föra en politik som sätter en rättvis fördelning, jämlika chanser och ekologisk utveckling högt.

EMU är, som ofta påstås, inget skydd mot kapitalflöden över nationsgränserna, inget instrument för kampen mot arbetslösheten osv. Det finns tre goda skäl att ifrågasätta sådana påståenden:

 

1.      Det finns inskrivet i EU:s grundlag att det är förbjudet att införa begränsningar mot möjligheterna att fritt flytta pengar inom EU/EMU och utanför.

2.      ECB – dvs den Europeiska Centralbanken, är förmodligen världens mest oberoende centralbank. Ingen får ge instruktioner eller påverka ledamöterna i banken. Huvudmålet är prisstabilitet, inte sysselsättningen.

3.      Stabilitetspakten som också gäller länder på väg in i EMU skapar begränsningar i finanspolitiken och hindrar en expansiv och sysselsättningsinriktad politik.

 

Nu tycks dock opinionen för en anslutning till EMU tala för Nej-sidan vilket är uppmuntrande. Att Danmark nyligen föregått med gott exempel och visat att man faktiskt inte önskar delta i utvecklingen mot ett federalt EU, är glädjande. Och den känga det danska folket gav det politiska etablissemanget har redan nu givit utslag i opinionen i Sverige.

 

Men att en internationell samordning till förmån för löntagarna världen över ändå behövs blir allt mer uppenbart för de flesta. Att detta förmodligen också är det svåraste steget att ta minskar inte dess vikt.

På detta plan sker redan ett visst arbete. Framför allt genom den fria fackföreningsinternationalen (FFI) som på olika sätt försöker förstärka det internationella arbetet. Detta sker inte minst på en Europabasis där fackföreningsrörelsen bland annat agerar i Europaparlamentet. Kraften i denna rörelse är varierande vilket delvis beror på den varierande anslutningsgraden i de nationella fackföreningarna, men också i den fackliga branschsammansättningen. Såtillvida driver exempelvis Industrifacket och Metall ett mer utvecklat internationellt arbete än exempelvis Kommunal och Handels. Detta beror självfallet på att företagen i dessa branscher i större utsträckning agerar på en internationell nivå och inte sällan ägs av internationella intressenter. Exempelvis försöker petrokemin i Stenungsund och Industrifacket på plats att skapa nån form av generella förutsättningar och normer för löntagarna inom branschen. Detta arbete behöver stöd och uppmuntran av politiska krafter i landet. Samtidigt som det är viktigt att påtala vikten av ett mer överskådligt solidariserande arbete som varken begränsar sig till företaget eller branschen i sig, utan ser till löntagarintresset i sin helhet.

 

Oavsett EU och EMU-frågan anser vi alltså att ett intensifiering av det internationella samarbetet, för en progressiv utveckling av Europa (men också övriga delen av världen) behövs. För att motverka konflikter mellan löntagarna, för att säkra jobben och välfärden i Europa och för att undvika löne- och skattedumpningar, menar vi att en mellanstatlig, och i vissa avseenden eventuellt en överstatlig (ex. på miljöområdet) samordning av löntagarnas intressen krävs. Därför har Vänsterpartiet i en motion till riksdagen föreslagit sex konkreta åtgärder för ett intensifierat Europaarbete.

 

1.      Redovisa omvärldseffekterna av nationell politik, särskilt på sysselsättningsområdet.

2.      Inför minimiskattenivåer på kapital, energi och valutatransaktioner.

3.      Ta intitiativ till en mellanstatlig samordning för fler jobb i Europa.

4.      Inrätta en internationell miljödomstol för att följa upp ratificerade miljökonventioner.

5.      Utveckla långsiktiga ägarstrategier för att balansera de multinationella företagens makt (i världen finns 60 000 registrerade multinationella företag, dessa kontrollerar 70% av världshandeln och producerar ¼ av världens samlade varor och tjänster).

6.      Lyft frågan om makt och ägande ur ett könsperspektiv genom en FN-konferens.

 

Det kan alltså handla om införandet av s.k Tobinskatter (dvs en skatt på ekonomiska transaktioner över nationsgränserna). Det kan handla om internationella överenskommelser om lägsta lön, arbetstider, minimiskatter, jämställdhet, arbetsmiljökrav, strejk- och arbetsrätt, förbud mot skattedumpning eller annan osund konkurrens mellan staterna. Men det kan också handla om att ge Europafacken en större roll i sammanhanget, en utökad befogenhet för Europadomstolen i frågor som rör arbetslivet osv. Och vi tror att även ett sådant arbete skulle kunna underlättas genom en samordning av strategin för att öka löntagarnas ägande.

 

Världens löntagare var 1995, genom sitt samlade pensionskapital goda för närmare 10 biljoner dollar! För att göra nån form av jämförelse kan sägas att denna summa motsvarar värdet på världens tre ledande börser. Det är med andra ord ett ansenligt kapital som idag används på den internationella spekulationsmarknaden för att säkra löntagarnas pensioner. Men liksom i vårt eget land används de i regel för att nå kortsiktiga vinster, något som inte sällan orsakar kraftiga personalnerdragningar, förtagsnedläggningar eller utflyttningar världen över. Ett samarbete internationellt kring hur man använder detta kapital hade självklart varit en enorm seger för världens löntagare. Och ett första försök att föra upp frågan på dagordningen har redan gjorts.

Hösten 1999 samlade Bertil Jonsson, LO:s dåvarande ordförande, 18 utav västvärldens fackliga ledare till ett möte i Stockholm, i syfte att finna en öppning för denna samordning. Mycket återstår att göra och problemen är många. De nationella pensionssystemen ser exempelvis oerhört olika ut över världen. I detta samarbete vill man också skapa en katalog över företag som inte uppvisar ett civiliserat beteende i fackliga, sociala eller andra politiska frågor.

Visst kan det kännas som en utopi, men att syssla med politik är ju, som någon sa, att tro på det omöjligas konst.

 

– Exempel på tänkbara krav från Vänsterpartiet –

 

·       Nej till EMU.

·       Vänsterpartiet skall aktivt stödja det internationellt fackliga arbetet.

·       Inga satsningar i företag som visar prov på oetisk behandling av personal, miljö eller fackliga rättigheter utanför landet.

·       Utveckla mellanstatliga (eventuellt och i enskilda fall överstatliga) överenskommelser om arbetsrätt, sociala villkor, löner osv.

·       Inför en omsättningsskatt på finansiella transaktioner över nationsgränserna (Tobinskatt).

·       Skapa en katalog över svartlistade företag för att på så vis undvika investeringar som missgynnar löntagarna världen över.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

– Fakta och underlag –

 

– Vad menas med löntagarnas kapital? –

 

Med löntagarnas kollektiva kapital menas de pengar som kommer från den delen av lönen som avstås och fonderas till förmån för framtida och tillfälliga utbetalningar i transfereringssystemet (dvs pensioner, A-kassa, sjukförsäkringar m.m). Utöver detta finns löntagarnas individuella kapital avsatt av enskilda löntagare i olika individuella sparformer.

 

Löntagarnas tillgångar genom vissa svenska liv- och skadeförsäkringsbolag 1998

(belopp i miljarder svenska kronor)

________________________________________________________________________

Bolag                  Beslutsarena                                   Ägare                                               Placerings-        Premier/

                             tillgångar           avgifter

______________________________________________________________________________________

AP-fonden          Riksdagen                                         Staten                                               550.0                   

SPP                      Arbetsmarknadsparter                    SAF-PTK                                        295.3                    13.3

AMF Pension     Arbetsmarknadsparter                    SAF-LO                                           154                       3.6

AMF Sjuk            Arbetsmarknadsparter                    SAF-LO                                            101.5                    3.6

AMF Trygg         Arbetsmarknadsparter                    SAF-LO-PTK                                  30.2                      0.1

AFA                     Arbetsmarknadsparter                    SAF-LO                                            7.2                        0.2

KPA Pension      Arbetsmarknadsparter                    Kommuner/landsting                   3.2                        0.8

KPA Liv              Arbetsmarknadsparter                    Kommuner/landsting                   2.0                        0.4

Folksam Liv        Styrelse/stämma                              Försäkringstagarna                          42.4                      3.8

Folksam Sak        Styrelse/stämma                              Försäkringstagarna                          20.5                      7.0

______________________________________________________________________________________

Totalt                                                                                                                                      1 206.3                 32.8_____

 

Källa: Gunvall Grip, 2000.

 

Noteringar

1: Pensionsstiftelsen och försäkringsföreningar ej redovisade.

2: AP-fondens tillgångar avser 2000.

3: De svenska livförsäkringsbolagens tillgångar: 1 051.7 miljarder

4: De svenska skadeförsäkringsbolagens (riksbolagen) tillgångar: 578.3 miljarder

5: Fondförsäkringsbolagens tillgångar (för försäkringstagarnas räkning): 92.1 miljarder

6: PTK = Privattjänstemannakartellen

7: AFA = Nyföretagfond som tillsammans med andra intressenter bildat ett riskbolag – Swedstart – som syftar till att stödja nyföretagsamheten och småföretagande i landet.

 

Dessa siffror kräver dock en kommentar. I de bolag som har en beslutsarena som går under begreppet arbetsmarknadsparter, är styrelserna tillsatta dels av arbetstagarnas representanter, men också av arbetsgivarens och kan därmed anses svårare att styra över. Man kan så att säga inte göra vad man vill med pengarna trots att de kan betraktas som löntagarnas avsatta medel. Dessutom är ägandet kraftigt varierande beroende på innehav av aktier med olika röststyrkor (A och B-aktier).

 

 

 

 

De största ägarna på Stockholms fondbörs i februari 2000

______________________________________________________

Bolag                                                                                                         Aktieinnehav

i miljarder kronor

_________________________________________________________________

1. 4:e AP-fonden                                                                                       119.4

2. SPP                                                                                                         103.8

3. Roburs Aktiefond                                                                                 100.4

4. Investor                                                                                                  97.1

5. Stefan Persson familj & bolag                                                              83.9

6. AMF Pension                                                                                        67.7

7. Industrivärlden                                                                                      60.7

8. Nordbankens aktiefonder                                                                     58.2

9. Skandia                                                                                                   54.6

10. SEB Aktiefonder                                                                                 51.6

 

14. Svenska staten                                                                                      40.8

 

Källa: Makten och ägandet i Svenska börsföretag 2000, Annelie Sundin och Sven Ivan Sundqvist

 

Noteringar

 

1: Snart överförs 150 miljarder kronor ur AP-fonderna till riksgälden och resterande kapital till de nya buffertfonderna som skall garantera framtida pensionsutbetalningar.

2: 5:e AP-fonden har idag ett aktieinnehav om 22.1 miljarder kronor, medan 6:e AP-fondens aktieportfölj värderas till 18.9 miljarder.

3: Som kuriosa nämnas att av Stockholmsbörsens totala värde om 3 800 miljarder kronor utgör de 25 högst värderade företagens börsvärde 81.6% (drygt 3 100 miljarder kronor). Enbart Ericsson står för närmare 1/3 av värdet. Samtidigt kontrollerar börsens 50 största ägare ca 40% av det totala värdet.    

 

– De kanadensiska fonderna –

 

De fackliga solidaritetsfonderna i Kanada uppstod ursprungligen i delstaten Quebec. Här upplevde man under 80-talet svåra ekonomiska påfrestningar som slog ut företag, ställde omkring 150 000 löntagare arbetslösa och som snabbt skapade växande sociala orättvisor.

Den kanadensiska motsvarigheten till LO började då regionalt diskutera hur man skulle kunna motverka denna trend. Liksom i många andra fall vad gäller delstaten Quebec som till och från försöker bryta sig ur den kanadensiska federationen, hade denna diskussion vissa inslag av ”protektionistisk regionalism”. Resultatet blev ett försök att bygga upp en regional stödfond för arbetsmarknadens utveckling. Den första och mest kända fonden kallas FTQ och är mer känd som Solidaritetsfonden.

 

Idén spred sig över Kanada och idag finns 16 olika fackligt drivna investeringsfonder. Däribland en nationell som kontrolleras av det kanadensiska LO.

De kanadensiska fackliga fonderna beskylldes först av arbetsgivarna för att vara en kommunistisk konspiration iscensatt av facket. Ändå lockade idén provinsstyret så pass att man införde en ganska kraftig skattereduktion på investeringar i fonden. Med tiden kom den regionala skattereduktionen av sparat kapital i fonderna att ytterligare utökas av statliga reduktioner och idag uppgår den totala skatterabatten till 30% (15% statlig subvention och lika mycket regional) på sparat kapital upp till      5 000 Can$. Dessa statliga och regionala kostnader bedöms idag vara återbetalda genom en ökad sysselsättning och produktion inom loppet av 2 – 3 år. Det blev så att säga inte bara ett ideellt sparande med förhoppningen att det gynnade löntagargruppens intressen, utan också ekonomiskt fördelaktigt att investera sina pensionsmedel i de fackliga fonderna, inte bara för den enskilde löntagaren utan även för stat och delstat.

 

Succén var ett faktum. Löntagarna ställde sina pensionsmedel till fackföreningsrörelsens förfogande. Idag sparar närmare 300 000 människor sina pensionspengar i den Quebecbaserade fonden FTQ. Det uttalade målet för fondens strategiska investeringar är att gynna lokala och regionala små och medelstora onoterade företag med utvecklingspotential. Idag anses de kanadensiska fackföreningsfonderna av utomstående bedömare vara Kanadas viktigaste källa till riskvilligt kapital. FTQ har fram till 1999 satsat pengar i 1 100 företag vilket på ett eller annat sätt skapat, räddat och utvecklat närmare 66 000 arbeten (motsvarande ca 2% av arbetskraften i provinsen). Den kommunistiska stämpeln är sedan länge borttorkad och idag köar företagen för att få ta del av FTQ:s tillgångar som motsvarar ungefär 3 miljarder kanadensiska dollar (15 miljarder kronor).

 

Fördelarna för den kanadensiska fackliga fondförvaltningen har framför allt bestått i de frikostiga skattereduktioner stat och delstat garanterat. Dessa har, enligt fonderna själv, varit en förutsättning för att få verksamheten att fungera och för att göra investeringarna i fonden attraktiva (de fackliga fonderna ligger i regel något högre i förvaltningsavgiften (2%) än andra fondförvaltare (mellan 1-2%). Samtidigt poängterar det kanadensiska facket vikten av den politiska enigheten runt fonderna. Båda blocken har betraktat det fackliga fondsparandet positivt. Detta har säkrat en kontinuitet och trygghet i sparformen.

 
– Hur går investeringen till? –

 

En investering i ett kanadensiskt företag sker endera genom att företaget inkommer med en förfrågan, men fonden själv söker också upp lämpliga investeringsobjekt. Fondens representanter kontrollerar då företagets soliditet och bedömer dess utvecklingspotential. Denna hantering kräver en noggrann undersökning av företagets policy och affärsidéer. Men också av hur företaget lever upp till miljökrav, arbetsmiljö, sociala krav, de fackliga rättigheterna osv. Efter en sådan bedömning sållas företagen och fonden bestämmer sig för ett antal projekt. Alla sådana investeringar medför självklart ett visst risktagande. Av 10 företag räknar man med att många går omkull eller bara håller näsan över vattnet. Men det är de övriga företagen man vill åt. Det är dessa som bär upp hela konceptet.

Ett problem för FTQ (även om problemet är större inom pensionssystemet i USA) har på senare år varit att löntagarna allt mer ensidigt sparar i denna fond. Detta medför att FTQ:s krav på ”säker” avkastning blir allt viktigare och risktagandet får en mindre andel av investeringarna.

I och med en investering tar sedan fonden plats i styrelsen. Kombinerat med detta kräver man ett ökat inflytande även för de anställda och de lokala fackliga företrädarna. Bland annat brukar företagen lockas att låta de anställda studera företagsekonomi med det egna företagets ekonomiska berättelse, budget och balans- och resultaträkning som läromedel. Dels för en ökad kompetens, men också med målsättningen att löntagarna själva skall kunna förvalta sitt eget företag.

De flesta kanadensiska fonder begränsar sitt ägande till att understiga 50% av aktiestocken. Man blandar sig sällan i det lokala fackliga arbetet, men värnar det lokala fackets inflytande. Då företaget anses kunna stå på egna ben och vara redo för en aktiebolagsbildning lämnar fonderna företaget. Ofta försöker man sälja sitt innehav till de anställda för att ytterligare påverka löntagarnas inflytande i företaget.

– Övriga försök och modeller –

 

– ESOP –

 

ESOP betyder Employee Stock Ownership Plan (dvs Plan för Anställdas Aktieägande) och är en företeelse från USA. Idéen går ut på att de anställda i företaget får en del av sin lön i form av aktier eller andra värdebevis i företaget med diverse fördelar och begränsningar jämfört med ett indirekt ägande genom pensionsmedel.

Fram till mitten av 1998 hade 13 000 verksamheter antagit en ESOP-plan vilket gör att minst 13 miljoner (eller 12% av den totala arbetskraften) löntagare i USA idag är delägare i sitt eget företag (några av de största är biluthyrningsfirman AVIS som till 100% är arbetarägt, men också United Airlines med 54 000 anställda har övertagits av löntagarna själva). I många fall nöjer sig löntagarna dock med att äga 15% av företaget eftersom detta är den undre gränsen för blockeringar av förslag om försäljning till oönskade spekulanter.

Systemet har visat sig vara lönsamt. I statistik från bl a delstaten Ohio har man kunnat peka på att minst 42% av företagen kan uppvisa ett direkt positivt samband mellan ökat medbestämmande och lönsamhet, tillväxt och produktivitet.

Systemet har ibland kritiserats för att vara den sista utvägen för löntagarna att behålla jobbet. Men dagens statistik talar ett annat språk. Ofta är det företaget självt som ansöker om att få skapa en ESOP-plan och i många fall handlar det om familjeföretag där successionen annars bryts.

 

 

– Folksam-LO (FOLO) –

 

FOLO är den fond som LO idag rekommenderar sina medlemmar att i första hand placera sina pensionsmedel i. Detta eftersom LO:s syn bäst kommer fram i FOLO. Dessutom driver LO tillsammans med SAF ytterligare ett fondbolag, AMF Pension, vilket är det alternativ LO rekommenderar i andra hand.

FOLO drivs utan egentligt vinstsyfte och har en av marknadens lägsta förvaltningsavgifter (genom en kombination av % och kronor). Genom samägandet har LO kunnat pressa förvaltningskostnaderna markant, vilket setts som en huvudsaklig uppgift. Med de avgifter privata förvaltare tar ut kommer avtalspensionen för en ung sparare, enligt LO:s egna beräkningar, att minska med mellan 20-25% jämfört med det alternativ FOLO erbjuder.

AMF Pension uppstod ursprungligen för att undvika att privatkapitalistiska banker och institutioner ensidigt förvaltar medlemmarnas pensionsmedel. FOLO har samma bakgrund. Den makt och det inflytande kapitalförvaltningen skänker skall också användas för LO-kollektivets bästa.

 

– Folksam-LO Västfonden –

 

Ett försök till regionalt fondförvaltande med målsättning att gynna det regionala näringslivet och stimulera arbetsmarknaden i Västsverige skapades i samband med att löntagarna i LO-kollektivet skulle välja fondförvaltare. ”Västfonden” som är en del av FOLO-portföljen startades på initiativ av LO i Västsverige och syftar till att verka för den regionala utvecklingen i området. Den placerar dock inte ensidigt i Västsvenska företag utan arbetar med målsättningen att kombinera en garanterad god avkastning på sparat kapital och ett aktivt arbete för att gynna det regionala näringslivet.

 

– Metallica –

 

Metallica är den svenska fackföreningsrörelsen Metalls försök att skapa en investeringsfond med målsättning att stötta svenskt näringsliv med riskvilligt kapital. Fonden är fristående från Metalls fackliga arbete och förfogar över 200 miljoner kronor att användas för investeringar i framför allt onoterade tillväxtföretag inom den egna branschen. Fonden köper aldrig in sig som majoritetsägare utan föredrar lägre andelar av aktiestocken. Man sätter sig i de berörda styrelserna och försöker under en tidsperiod om 3 – 5 år bygga upp företaget för en börsintroduktion. I det läget är tanken att Metallica skall lämna företaget och sälja sina andelar.

 

– Norrlandsfonden –

 

Per Åhlström, författaren bakom boken ”I egna händer” har med LO:s goda minne inlett försöket att skapa en Norrlandsbaserad investeringsfond. Åhlström får dock inga pengar tillskjutet från LO centralt och har stött på problem i uppbyggandet av ett grundkapital. Metallmedlemmarna i Norrlandsregionen har tillskjutit 5 kronor per medlem och Folksam har gått in med ytterligare pengar. Detta har ännu inte täckt behovet av ett tillräckligt stort startkapital.

Åhlströms idé går kortfattat ut på att följa den kanadensiska modellen. Norrlandsfondens tänkta krav för att investera pengar i små, onoterade Norrländska företag är kortfattat:

 

1.      Finansiellt krav – det ska ge en ekonomisk utdelning

2.      Inflytandekravet – fondens representater skall ta plats i styrelsen

3.      Produkten eller idén skall ha fått marknadens accepterande

4.      Företagets marknadsinriktning är större än regionen

5.      Kompetent ledning

6.      Miljökravet – ingen miljöfarligt tillverkning

7.      Det sociala kravet – fackliga och sociala rättigheter respekteras

8.      Sysselsättningskapande kravet – investeringen skall på sikt skapa nya arbeten i Norrland

 

– ILO:s krav och OECDs uppförandekod –

 

ILO står för den Internationella Arbetsorganisationen. Den har formulerat ett antal s.k ”core labour standards”, dvs, konventioner som rör arbetslivet. Nedanstående konventioner kan betraktas som grundläggande mänskliga rättigheter i arbetslivet och borde, enligt LO, fungera som omutliga krav vid kapitalinvesteringar.

 

Nr 29 – Motarbetande av tvångsarbete och obligatoriskt arbete

Nr 87 – Rätten att bilda och ansluta sig till en facklig organisation

Nr 98 – Skydd mot antifacklig diskriminering och rätt till kollektiva förhandlingar

Nr 100 – Lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde

Nr 105 – Avskaffande av tvångsarbete

Nr 111 – Skydd mot diskriminering

Nr 138 – Minimiålder för arbete

Nr 182 – Förbud mot värsta former av barnarbete (syftar till omedelbara åtgärder för att förbjuda och eliminera de värsta formerna av barnarbete: slaveri, handel, krigsmedverkan, droghandel, prostitution etc).

 

OECDs (Orginisation for economic co-operation and development) uppförandekod är ett slags reglemente som syftar till att likställa de europeiska företagens beteende i förhållandet till löntagarna och dess organisationer, oavsett var i världen företaget verkar.

Denna säger att inom ramen för lagar, förordningar och rådande praxis bör företagen respektera sina anställdas rätt att låta sig representeras av fackföreningar och andra behöriga arbetstagarorganisationer. Men företagen skall även:

·       erbjuda de anställdas representanter resurser och information för ett effektivt utarbetande av kollektivavtal och meningsfulla förhandlingar om anställningsvillkor.

·       förse de anställdas representanter med information som gör det möjligt att skaffa sig en riktig bild av företagets resultat,

·       iaktta anställningsnormer och arbetsmarknadspraxis som inte är mindre gynnsamma än hos andra arbetsgivare i landet

·       i största möjliga mån utnyttja, utbilda och förbereda lokal arbetskraft för befordran.

·       i skälig tid varsla representanterna för de anställda om förändringar i verksamheten som kan få betydande effekt på de anställdas utkomstmöjligheter. I synnerhet gäller detta vid nedläggning av bolagsenheter samt samarbeta med berörda myndigheter och arbetskraftens representanter för att lindra effekterna av permitteringar.

·       tillämpa sin anställningspolitik utan diskriminering

·       inte hota med att flytta hela eller delar av produktionen till andra länder eller överföra arbetskraft från andra länder för att påverka förhandlingar eller rätten till organisation.

·       göra det möjligt för auktoriserade representanter att föra förhandlingar med representanter för företagsledningen.

 

– Sisyfos –

 

Aktiesparklubben Sisyfos vill bidra till ett aktivt, engagerat och långsiktigt ägande. Den uttalade målsättningen är att påverka de företag man köper aktier i när det gäller:

 

·       Miljön – företagen ska göra så mycket som möjligt för att bidra till en ekologisk hållbar utveckling, kretslopp och återanvändning.

·       Jämställdheten i arbetslivet och i näringslivets beslutsfattande

·       Rättvisa i relationerna till tredje världen.

·       Forskning och utveckling för att främja en snabbare omställning av industri och samhälle för bättre balans mellan natur och människa.

 

Intresserade hänvisas till Lennart Värmby på e-postadressen lennart.varmby@riksdagen.se, eller telefon 08 – 786 40 00 (Riksdagens växel).

 

 

 

 

 

 

– Slutord –

 

De kanadensiska fonderna och i synnerhet Solidaritetsfonden står idag modell för LO:s debatt om löntagarägande och demokrati. Självfallet är det inte möjligt att kopiera den kanadensiska modellen eftersom svensk lagstiftning, reglerna för arbetsmarknadens parter osv skiljer sig. Det viktiga är dock att Kanadafonderna påvisat att en förvaltning av löntagarnas pensionsmedel inte nödvändigtvis måste följa enklast tänkbara väg. Att solidaritet, fackligt och socialt ansvar och ökat inflytande för löntagarna också kan utmynna i en positiv utveckling på arbetsmarknaden, den regionala ekonomin och demokratin.

 

Debatten om löntagarägande och demokrati har bara inletts. Ifrån Vänsterpartiet i Västra Götalands sida önskar vi genom detta inlägg fördjupa och bredda diskussionen.

Den grundläggande tanken bakom våra idéer är att Vänsterpartiet behöver finna nya infallsvinklar till gamla frågor. Gårdagens svar är inte alltid ett svar på dagens problem. En mer nyanserad debatt i det framtida socialistiska samhällets ägarstrukturer är en av de viktigaste frågeställningarna i denna debatt. Och frågan hur vi skall förskjuta makten från kapitalet till lönearbetet menar vi är en av de mest strategiskt viktiga svaren att finna. 

Vår förhoppning är att denna debatt i framtiden skall mynna ut i ett demokratiskt ägande där omtanken om hela samhället genomsyrar företagens beslut om produktion och inriktning.

 

Enbart så kan den socialistiska visionen realiseras – ”genom de arbetande människornas fria associationer” (Marx).

 

Slutligen skulle vi vilja tacka alla de som på ett eller annat sätt lämnat bidrag, upplysningar eller på annat sätt bistått vårt gemensamma arbete.

Ett särskilt tack till Gunvall Grip – Folksam, för benäget bistånd med färska siffror om storleken på löntagarnas kollektiva tillgångar och Bent Gravesen, arbetsmarknadspolitisk sekreterare för Socialistisk Folkeparti i Danmark. Samt alla de motionärer och skriftställare som i varierande grad kan finna spår av sitt eget alster i vårt, alla partikamrater som givit oss förtroendet, bidragit med kommentarer och konstruktiva åsikter under arbetets förlopp samt alla de som, när vi begravts i högar av dokument, ändå valt att stå ut med vårt asociala beteende i anslutning till arbetet.

Vi överlämnar därför detta dokument med denna fromma förhoppningen att det verkligt viktiga arbetet börjar nu.

 

Mia Grip – Hjo (nu i Umeå)                 Lena Jagers Bladini – Jonsered           

 

Jeanette Rigné – Kungälv                                           Johan Lönnroth – Göteborg                 

 

Herman Schmid – Roskilde (Dk)        Stefan Björling – Stenungund

 

 

 

 

 

 

 

– Litteraturhänvisningar m m –

 

– Böcker –

 

Andersson Peter och Elsässer Björn ”Svensk samhällsekonomi” (SNS Förlag, 1997)

Bengtsson Håkan A ”Arbetarrörelsen och Demokratin” (Bilda Förlag, 1999)

Bregn Kirsten & Hvid Helge (red.) ”Arbejdsliv i Skandinavien – Bud og Bevaegelse” (med ett intressant bidrag av Herman Schmid ”Selvforvaltning i arbejdslivet”) (Forlaget Sociologi, 1993)

Einarsson Mats m fl (red.) ”Manifestet 1848 – 1998 – Kommunistiska Manifestet med kommentarer och analyser av 14 forskare och samhällsdebattörer” (med Rudolf Meidners bidrag ”Vad är det för fel på manifestet?) (Atlas, 1998)

Greider Göran ”Rudolf Meidner – skärvor av ett nittonhundratal” (Atlas, 1997)

Hermansson C H ”Monopol och storfinans” (Arbetarkultur, 1962)

Hermansson C H ”Makt och ägande – vad kommer efter de 15 familjerna” (Arbetarkultur, 1989)

Hojrup Thomas ”Lonkapital under folkestyre – OD-planernes strukturfejl och dess ophaevelse” (Rosinante Eucis, 1989)

Kågesson Per ”Den fjärde valsedeln – en bok om löntagarfonder och ekonomisk demokrati” (Prisma, 1982)

Meidner Rudolf ”Manifest mot arbetslösheten” (Atlas, 1999)

SSU ”Omdaningen – en bok om ekonomisk demokrati” (med en intressant artikel ”Argument för en civil socialism” av Bo Rothstein) (SSU, 1989)

Sundin Anneli & Sundqvist Sven-Ivan ”Makten och ägandet i Svenska Börsföretag 2000” (Ägarservice, 2000)

Wigforss Ernst ”Ekonomisk demokrati” (Natur och Kultur, 1948)

Åhlström Per ”I egna händer” (Utbildningsförlaget Brevskolan, 1997)

 

– Rapporter –

 

”Kollektiv kapitalbildning  genom löntagarfonder” – Rapport till LO-kongressen 1976 (med ett antal intressanta bilagor, bl a bilaga 9 ”Sysselsättningen och solidarisk lönepolitik i den arbetarstyrda ekonomin” av Villy Bergström) (LO, 1976)

”Frihet tillsammans” – LO:s demokratirapport om makt, medlemmar och möjligheter, inför kongressen 2000 (1999).

”Motioner och utlåtanden” (del 1) – från LO:s Demokratikongress (2000)

”Statlig organisation för näringslivsutveckling” – Slutbetänkande från kommittén för en ny myndighet för företagsutveckling – Statens Offentliga utredningar (Arne-kommittén N 2000:4) (2000)

”Näringslivets IT-statistik 2000” – Nutek (2000)

”Lokal tillväxt” – Nutek och Kommunförbundet (2000)

”Ägande, Makt, Ansvar” – seminarieprotokoll från 27/8 1997. Seminariet arrangerat av (s), LO och Koopi (LO, 1997)

”Politik, Makt, Demokrati” av Olof Petersson (LO, 1999)

”Pensionskapital, Makt, Demokrati” av Gunvall Grip (LO, 1999)

”Ekonomisk demokrati – att jämlikt fördela makt och resurser” – remissmaterial från LO:s demokratiutredning. Författad av Stefan Carlén, Mikael Romero och Anders Ekholm. (Frihets Förlag, 1999)

”SEKO och ägandet – Att slänga av sig oket från monopolen och gå in i en ny tid” – rapport inför SEKO:s förbundsmöte (2000)

”På tröskeln till i morgon” – Studier för politiskt arbete – Vänsterpartiet (2000)

”Nya förutsättningar, hot och möjligheter” – Näringspolitiskt program – Vänsterpartiet (1997)

”Lokalt folkstyre” – Program för lokal demokrati – Vänsterpartiet (1999)

”Regional demokratisering” – Program för regional demokratisering – Vänsterpartiet (2000)

”Tio sätt att demokratisera den ekonomiska makten” – idéskrift från Vänsterpartiet (1997)

”Marknadsstyrning, konkurrensutsättning och privatisering” – ett diskussionunderlag om utvecklingen i den gemensamma sektorn under 1990-talet – Vänsterpartiets KOLA-utskott (2000) 

 

 

 

 

 

 

– Motioner –

 

v 039 – ”Med anledning av prop. 1988/99:96 Lägesrapport angående de regionala tillväxtavtalen” – Riksdagsmotion (1999)

v 210 – ”Jämställdhet i utbildningsväsendet” – Riksdagsmotion (1999)

v 440 – ”Kvinnor och integration” – Riksdagsmotion (1999)

v 503 – ”Angående beskattning av vinstandelsstifelser”  – Riksdagsmotion (1997)

v 513 – ”Den ekonomiska makten” – Riksdagsmotion (1998)

v 521 – ”Makten att beskriva den ekonomiska verkligheten – Nyckeltal och konsekvensanalyser av ekonomiska begrepp och beslut utifrån ett genusperspektiv” -Riksdagsmotion (1999)

v 522 – ”En solidarisk världsordning – alternativet till EMU” – Riksdagsmotion (1999)

v 703 – ”Den ekonomiska makten” – Riksdagsmotion (1997)

v 717 – ”Lokala och regionala fonder” – Riksdagsmotion (1999)

v 801 – ”Kvinnors arbetsmarknad” – Riksdagsmotion (1999)

”Fond för lokal och regional utveckling i Västra Götaland” – Motion från Vänsterpartiets regiongrupp i Västra Götaland, motionssvar, yrkanden, tjänstemännens yttrande (1999).

”Förvaltningen av kommunala pensionsmedel” – Motion från Vänsterpartiet i Stenungsund, motionssvar, reservationer, yrkanden (1999).

 

– Övriga källor –

 

Aftonbladet ”Är det bara dårskapen som ska vara kollektiv” – Greider Göran (000823)

Aftonbladet ”Välj inte” – Ehrenberg Johan (001022)

”Demokrati på arbejdspladsen” – internt material från Socialistisk Folkeparti, Danmark (2000)

”Demokrati på arbetsplatsen” – Eliasson Kjell – föreläsningsmaterial vid Roskilde Universitetcenter (1989)

Ekonomisk debatt ”Från visionen om ägarlösa till utlandsägda företag” – Henrekson Magnus

och Johansson Ulf (nr 3, 2000)

”LO:s Västfond” – broschyr från LO-facken i Västsverige (ca 1998)

LO-tidningen ”Metall satsar på växtkraft” (990827)

LO-tidningen ”Solidaritetsfonden i Quebec är LO:s förebild” (990312)

LO-tidningen ”Statligt stöd ett måste för fackliga pensionsfonder” (971031)

Lönnroth Johan ”Om att avveckla kapitalismen med förnuft” (seminarieföreläsning, 1999)

Lönnroth Johan ”Vänstern och den ekonomiska politiken” (seminarieföreläsning, 2000)

Okonomi og Politik ”Medarbejderejede firmaer i USA” – Eric Maaloe (nr 4 – 1998)

PPM – ”Statistik över inlästa val i Norrbotten” (2000)

Seminarieanteckningar från ”Hearing angående riskkapital” – ett seminarium i Västra Götalandsregionens regi,

Göteborg (000330)

Seminarieanteckningar från ”Makten och Ägandet” – ett seminarium i Vänsterpartiets regi, Stockholm (000426)

Seminarieanteckningar från ”Bokslut över 20 år av oreglerad kapitalism” – ett seminarium i Olof Palmes Internationella Centrums regi, Göteborg (000601)

Seminarieanteckningar från föreläsning om riskvilligt kapital i glesbygden – del av den regionpolitiska konferensen i Sunne arrangerad av Vänsterpartiet (001007 – 08)

Seminarieanteckningar från ”Makt och ägande” – ett seminarium i Vänsterpartiet Jämtlands regi, Åre (001028 – 29)

”Snabbprotokoll – söndag 3 september 2000” – från LO:s kongress 2000 (2000)

Socialistisk Debatt ”Samhällsfonder – en socialistisk strategi för 2000-talet?” – Sjöberg Stefan (nr 2, 1999)

”Vad äger staten idag” – internt material från Vänsterpartiets riksdagsgrupp (2000)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

– Hemsidor att besöka –

 

www.crocusfond.com – Krokusfonden i Quebec, Kanada

www.ensis.mb.caEnsis Growth Fund i Manitoba, Kanada

www.fondsftq.com – Solidaritetsfonden i Quebec

www.koopi.se – Kooperativa institutets hemsida

www.lo.se  Landsorganisationens hemsida

www.metallica.st – Metalls investeringsfond

www.tco.se – Tjänstemännens fackförbund

www.ppm.nu – Premiepensionsmyndighetens hemsida

www.wofund.com – Working Opportunity Fund i British Columbia, Kanada

www.workingventures.ca – Kanadensiska LO:s nationella fond

www.the-esop-emplowner.org  ESOP-systemet i USA:s hemsida

www.vansterpartiet.se – vår egen hemsida

www.seko.se – Fackförbundet för service- och kommunikations hemsida.

www.aktieservice.com – Daglig uppföljning av makt och ägandeförhållande i svenska börsbolag.

www.sf.dk – Danska Socialistisk Folkepartis hemsida.

www.palmecenter.org – hemsida för the Olof Palme International Center

www.spp.se – SPP:s hemsida

www.folksam.se – Folksam och Folksam-LO:s hemsida.

www.nutek.se – Statens näringspolitiska myndighets hemsida

www.almi.se – Statens, landstingets och (vissa) kommuners företagsutvecklingsbolags hemsida

www.tco.se – Tjänstemännens centralorganisations hemsida

www2.icftu.org – Fria Fackföreningsinternationalens (FFI) hemsida

www.etuc.org – Europas fackliga samorganisation (EFS) hemsida

www.tuac.org – OECDs fackligt rådgivande kommittés hemsida

www.ilo.org – International Labour Orginsations hemsida

www.oecd.org – OECDs hemsida

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Entry filed under: Vänsterns Vägval.

Bland stenbrott och svartrockar Vänsterpartiets vägval

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,325 hits
april 2004
M T O T F L S
    Maj »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
2627282930  

%d bloggare gillar detta: