Bland stenbrott och svartrockar

april 30, 2004 at 12:01 f m Lämna en kommentar

Följande text skrevs ursprungligen som ett bidrag till Ung Vänsters 100-årsjubileum. Som ett försök att ge en högst summarisk historisk skildring av den unga arbetarrörelsens kamp på lokal nivå. Texten kom aldrig att ingå i den jubileumsbok; ”Hundra år av gemenskap – i kamp för socialism och människovärde”, som Ung Vänster gav ut.
Att vara ung i Bohuslän under tidigt 1900-tal skilde sig inte särskilt från att vara ung någon annanstans. Även om Bohuslän ägde sin särart. Runt Lysekil växte stenindustrin upp och skapade arbeten i tusental. Här grodde också en strängt konservativ religiositet; schartuanismen. Om stenhuggarna utgjorde Bohusläns specifika medlemsbas stod de schartuanska prästerna för dess specifika motstånd.
Detta är en högst summarisk berättelse om hur den rörelse som idag är Ung Vänster växte fram längs klippskrevorna på den bohuslänska kusten.

Organiseringen av ungdomarna i Bohuslän
24 mars 1903 såg det Social-Demokratiska Ungdomsförbundet (SDU) dagens ljus efter att Per Albin Hansson och hans kamrater brutit med Sverges Ungsocialistiska Förbund (SUF) och Hinke Bergegren (sympatisörerna kallades ungdemokrater respektive unghinkar). Blott några veckor därpå kan man i tidningen Fram läsa om en anslutande förening på 50 medlemmar i Uddevalla som bar namn efter Ferdinand Lassalle. Snart nog följdes exemplet i Lysekil, liksom i Mölndal där ”Texas” Johansson proklamerade klubbens bildande från taket till ”Smockeboet” (Folkets Hus).
Även om Uddevalla var Bohusläns största stad var det inte här arbetarrörelsen slog igenom. Det skedde bland stenbrotten i trakterna runt Lysekil. Mot slutet av 1800-talet spreds rykten om ett arbete med stor frihet och med möjlighet till höga löner. Något som för de allra flesta visade sig vara blott rykten. Det förde dock en brokig skara arbetare till Bohuslän och med dessa följde antiauktoritära och frihetliga idéer.

Hur stor den bohuslänska ungdomsrörelsen var under tidigt 1900-tal är vanskligt att avgöra. Gränsen mellan ung och vuxen var flytande i en tid då barnarbete inte var ovanligt och de flesta ungdomarna började jobba då deras sexåriga skolgång var slutförd. Många nöjde sig med den fackliga anslutningen, här skapades konkret politik med synliga resultat i arbetarnas vardag. Att engagera sig i ett revolutionärt ungdomsförbund var för många ett väl våghalsigt projekt.
Många gånger var det just ungdomarna som bildade fackföreningarna. Inte minst i de södra delarna av Bohuslän där ungdomarna under 1906 – 07 grundade sex nya fackföreningar i Mölndal. Man deltog också i nykterhetslogernas arbete att stävja superiet inom arbetarklassen, man byggde Folkets Hus och grundade kvinnoföreningarna.
Men naturligtvis ordnade man också politiska möten. I Uddevalla samlades medlemmarna i Ferdinand Lassalle till digra diskussionsprogram på Folkets Hus. Programmen inleddes med allsång till Internationalen eller annan lämplig kampsång. Därpå följde anföranden i smått som stort, vilka bröts för ny allsång eller deklamation av dikter. Man höll också i det årliga majfirandet som på den tiden inföll första söndagen i maj och deltog i demonstrationerna för fri och allmän rösträtt.

Några bilder ur agitationsarbetet
Kata Dalström tillhörde socialdemokratins verkliga landsvägsagitatorer. Första gången hon besökte Bohuslän, i mars 1905, lyckades hon åtminstone i Ljungskile att väcka intresset för bildandet av en ungdomsklubb. I Uddevalla lät hon sig dock inte imponeras och hennes anteckningar speglar väl de hinder arbetarrörelsen ställdes inför:
”Infödingarne stå ännu på en helt annan andlig nivå än annorstädes. Ute vid de stora fabrikerna (…) finns arbetare i hundratal, alla så gott som oorganiserade; man går i kyrkan på söndagarne, tar sig ett grundligt rus var och närmast man kommer åt och låter så världen ha sin gång”.

Striderna mellan unghinkar och ungdemokrater hade ofta en högst lokal prägel. I Uddevalla var förhållandena goda och de båda sidorna nöjde sig med att markera sin tillhörighet genom att klä sig i svarta (unghinkarna) respektive röda (ungdemokraterna) slipsar. I Mölndal sålde ungdemokraterna både Stormklockan och unghinkarnas Brand. I stendistrikten kunde konflikterna däremot vara allt annat än hjärtliga. Kata nyttjades flitigt i denna konflikt. Att det kunde vara direkt obehagligt framgår av en av hennes rapporter;
”Den ungsocialistiska hetsagitation har dessutom totalt förvridit en del unga oskolades hjärnor och förråat dem på ett vedervärdigt sätt. Att söka skapa fram förståelse för organisationernas förädlande inflytande blir en huvuduppgift inom distriktet och att lära en del totalt oskolade men ytterst påstridiga element vad vanlig hyfsning betyder torde bli nödvändigt, ty annars kommer dess degenererade ovederhäftiga element att tillfoga hela arbetarrörelsen stor skada.”

Hinke Bergegren och hans sympatisörer orsakade motvilja hos Kata, men i egen hög person drog Hinke fulla hus. Samtidigt som hans excentriska framtoning och politiska dilettens gav upphov till en exempellös svartmålning var det samma drag som gjorde honom omåttligt omtyckt bland ungdomarna. Han höll föredrag om allt mellan himmel och jord och har gått till eftervärlden som talesman för ”små mord och fri kärlek”. Det sistnämnda ämnet var en hans favoriter. Men den tidiga preventivmedelsdebatten var på gränsen till det tillåtna och orsakade inte sällan viss turbulens. Som den gången han tvingades fly Bohus Malmön efter ett föredrag under namnet ”Kärlek utan barn”. En sådan attityd till relationen mellan kvinna och man var i överkant även för de frisinnade stenarbetarna och tumult uppstod. En annan gång gästade han Mölndal och fyllde som vanligt Folkets Hus. Föredraget skapade en sådan oreda i den lokala nykterhetslogen att det resulterade i bildandet av en separat nykterhetsloge som namngavs efter den mördade spanska anarkististen Francesco Ferrer.

Strejk och militär
Konflikterna mellan arbetsmarknadernas parter var långt ifrån ovanliga i stendistrikten. Under tidigt 1900-tal drabbades stendistriktet av ideliga skärmytslingar. En hög anslutningsgrad till facket gynnade möjligheterna att stå emot stenpatronernas krav på sänka löner och försämrade arbetsvillkor.
Den fram till storstrejken mäktigaste sammandrabbningen ägde rum i Lysekil 1904. Strejken varade i 218 dagar, omfattade 9 arbetsgivare och 1 200 arbetare. Arbetsgivarna önskade som vanligt sänka lönerna, vilket föranledde arbetarna att vägra lasta de båtar som skulle skeppa ut gatstenen i världen.
Arbetsgivarna kallade då in ”arbetsvillig arbetskraft” från Göteborg och ett antal ”lumplenor” lade till i Lysekils hamn. ”Lumplenor” var förhatliga skepp lastade med strejkbrytare. När svartfötterna anlände vaktades man av extrainkallad polis och militär. Provokationen möttes av glåpord och en unison ”Arbetets söner”. Under ett par dagar befann sig Lysekil enligt den lokala pressen i ”fullständigt krigstillstånd” och den förtätade stämningen utmynnade i stenkastning.
Ännu mer dramatiskt blev det när man i ett av stenbrotten där strejkbrytare arbetade fann en gömd låda dynamit. Kanonbåten Skäggalt inkallades, allt medan den borgerliga pressen och arbetsgivarna skrek om sabotage och attentatsförsök.

Striden om Lysekils-Kuriren
Striden mellan unghinkar och ungdemokrater skulle hårdna. Inte minst i det bohuslänska stendistriktet. Vid SAP:s kongress 1908 uteslöts Hinke Bergegren och gjorde därigenom enligt Zäta Höglund ”en historisk personlighet av en verkligt obetydlig demagog”. Hinke svarade med att bilda ett nytt parti – Sveriges Ungsocialistiska Parti (SUP). Vid den konstituerande kongress som hölls på den bohuslänska bruksorten Munkedal ålade man medlemmarna att: ”av alla krafter arbeta för att arbetarkommunerna utträda ur det socialdemokratiska partiet”. Som grädde på moset gick LO ordentligt på pumpen i den storstrejk som lamslog Sverige 1909. Något som gav näring åt bildandet av en ny oberoende fackföreningsrörelse. Syndikalisterna (SAC) bildades 1910 och kom att få en mycket stark ställning bland stenhuggarna i norra Bohuslän.

Den fejd som tog vid hade åter sitt epicentrum i Lysekil. Bohuslän och Lysekil blev nu en riksangelägenhet för socialdemokratin. Både Branting och Per Albin fördes in i stendistriktets hjärta för att bekämpa ungsocialisterna vars ställning var så stark i att man bildade eget distrikt i norra Bohuslän.
I stormens öga stod Gottfrid Ljungdahl. Som nybliven redaktör för Lysekils-Kuriren ledde han kampen mot SAP och LO. Ljungdahl var en flammande radikal. Han hade passerat Uddevalla på vägen mot jobbet som redaktör och där hållit sprakande inledningar i ideologiska spörsmål. Från att intagit en radikal hållning på tidningens ledarsida övergick Ljungdahl till att förespråka ungsocialistiska idéer. Ljungdahl reste också stendistriktet runt och argumenterade för en brytning med den gamla arbetarrörelsen. Under 1908 – 1909 sjönk SAP:s medlemssiffror från drygt 2 000 medlemmar till mindre än 900. 18 fackföreningar begärde utträde ur sina arbetarkommuner och det skapades minst 12 nya ungsocialistiska föreningar.

Kampen från arbetarkommunens sida att lyfta bort Ljungdahl blev hård. Genom hårfin stadgetolkning klamrade sig Ljungdahl fast. Vid en extra tidningsstämma lyckades arbetarkommunen skrapa ihop en majoritet av de över 500 ombuden. Efter 12 timmars möte avgick segern till socialdemokratin, men Ljungdahl vände sig till juridisk expertis och vägrade frånlämna sig utgivningsbeviset. Räddningen för den sargade arbetarkommunen blev en bortglömd skuldsedel om 1 700 kronor som försatte tidningen i konkurs och dess redaktör på bar backe.

Krig och splittring
1914 stod Europa inför ännu ett krig. Priser och arbetslöshet steg, löner låg stilla eller sjönk. Ransonering infördes på allt fler basvaror. För Bohusläns räkning innebar kriget stora strukturomvandlingar. Även om stenindustrin hölls under armarna genom statliga stödköp av gatsten var dess epok över. 60% av stenhuggarna hade bytt arbete två år senare.
SDU blev krigets största belackare. Nära 1 000 fredsmanifestationer med närmare 100 000 deltagare genomfördes 1915. Året därpå genomfördes Arbetarfredskongressen vilken antog parollen ”Fred till varje pris”. Protesterna mot kriget nådde sin kulmen under brödupproren våren 1917. Och som så ofta var det kvinnorna som tog upp kampen för bröd och gryn.
Det sägs att Sverige aldrig varit närmare en revolution än 1917. Så var knappast fallet i Bohuslän. I Uddevalla ledde ungsocialisten Kalle Forsman arbetet att ”inventera” böndernas och livsmedelsnämndens förråd. Men försöken att brandskatta borgarklassen på gömda livsmedel gick dåligt.

Det går knappast att jämföra de lokala spänningarna med de nationella. Visst förekom en växande irritation lokalt. När Zäta i Stormklockan 1908 skrev artikeln ”Rättning Vänster” stämde hela Mölndalsklubben in i kritiken mot riksdagsgruppen. 1911 försökte oppositionen i Uddevalla få arbetarkommun att svänga åt vänster, men misslyckades. Vid valet till riksdagens andra kammare 1914 stod striden i norra Bohuslän mellan höger och vänster. Gustaf Lindstam valdes in på ett ”vänstermandat” men bytte snart fot.
Vid SAP:s kongress 1917 var det tid för ”uppgörelsens dag”. Ungdomarna och partiets vänsteropposition ställdes inför kravet på rättning i ledet. Kravet avvisades och tvingade kongressminoritet att lämna salen, uteslutna ur partiet. Påbudet om bildandet av ett nytt parti utgick genast. Bohusläns enda ombud, Oscar Eklund från Uddevalla, deltog i kongressens minoritet och inledde arbetet med att skapa ett nytt vänsterparti. Främst var det de unga som anslöt sig. SDU nära nog utplånades i Uddevalla och i Mölndal avvisades partiets krav med röstsiffrorna 49 – 0. Här höll ungdomarna på att ta med sig hela arbetarkommunen. Efter ett maratonmöte fyllt med ömsesidiga anklagelser nådde man rösträkningen halv två på natten. I den fullpackade salen var förhållandena ytterst jämna. Deltagarna ställdes efter en tveksam första rösträkning upp längs två skilda väggar och med blott ett par huvudens övervikt ”räddades” partiet av de äldre medlemmarna.
Allt medan ungdomarna i det nybildade Sverges Socialdemokratiska Vänsterparti fortsatte sin egen resa.

Stefan Björling

Annonser

Entry filed under: Historia.

Framtidens lösningar kan inte ses i backspegeln! BOK: Vänsterns svåra väg till socialismen – Om löntagarägande och ekonomisk demokrati

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Trackback this post  |  Subscribe to the comments via RSS Feed


Top Clicks

  • Inget

Blog Stats

  • 7,500 hits
april 2004
M T O T F L S
    Maj »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
2627282930  

%d bloggare gillar detta: