Att veta sanningen

Aase Bang, aktiv inom Svenska Kvinnors Vänsterförbund (SKV), funderar i veckans krönika över fundamentalismen som fenomen.

För en tid sedan var jag på en diskussion i Karlstad, mellan en f.d. biskop och ordföranden för Humanetikerna . Mötet var välbesökt och det verkade som om kyrkligheten i publiken kom rustad till tänderna. Men det blev inga hetsiga diskussioner, eftersom de två kombattanterna var eniga i det mesta. Det blev rent av ganska tråkigt, eftersom biskopen höll med om allt. Den enda skillnaden var att biskopen sa ”Jag vet att Gud finns”, medan humanisten sa ”Jag tror inte att Gud finns”.

De kom in på fenomenet fundamentalism, som bägge tog avstånd ifrån. Vi hör ju mest om den religiösa fundamentalismen. Hur kan någon i detta Herrans år 2007 vara övertygad om att världen skapades fullt färdig för 6 000 år sedan? Eller att en imaginär Muhammed är så lättsårad att han inte tål att en nallebjörn får hans namn?

Jag läser just nu en bok av Maja Hagerman, ”Det rena landet”, som förklarar den rasistiska fundamentalismen.
Hagerman förklarar till exempel hur seriösa professorer kunde förälska sig så intensivt i sina fantasier att de bland annat tvärsäkert påstod att tre kungar av Ynglingaätten ligger begravda i Uppsalas högar. Jag fick veta att det var så när jag flyttade till Sverige för fyrtio år sedan. Det var naturligtvis ren gissning. Avsikten var att bygga en föreställning bland vanligt folk om svenskarnas ärofyllda forntid, när nu Sverige inte längre var en stormakt. Hela teorin byggde i grunden på Tacitus’ (ca 55-117 e Kr) beskrivning av den nordiska hjältestammen. Det ledde genom århundraden till grumliga föreställningar om en nordisk övermänniska, och via den tyska nazismen fram till rasistiska demonstrationer i Salem i dagarna.

Fundamentalisterna var ursprungligen en bibeltrogen amerikansk sekt. Begreppet vidgades sen till att omfatta islamiska fanatiker. Men som fundamentalister måste man även räkna människor som är övertygade om att de har monopol på Sanningen, och som helt saknar förmåga att se saker från andra håll och lyssna till andras åsikter.

Det är bekymmersamt när tendenser till fundamentalism även finns inom vänstern. Det är obegripligt att kamrater med tankar om en frihetlig socialism har stötts bort. Borgarna har sina tankesmedjor i Timbro och Neo, men inom vänstern förväntas man tänka på ett visst sätt –tycker de som vet hur den enda sanningen ser ut. Hellre gå till botten med den ”rena” flaggan i topp än att styrka partiet genom breda diskussioner och åsiktsbrytningar, med nya infallsvinklar och praktiskt samarbete. Jag föredrar samarbetsvägen.

Aase Bang